Scribo — perspektiv på närmiljön

Den här runstenen som står i Universitetsparken har en spännande historia. Den kommer ursprungligen från Rasbo där den restes i mitten av 1000-talet. På 1600-talet bestämde sig Olof Verelius att ta med sig stenen till Uppsala där den fick en sekellång vistelse som trägårdsprydnad. 1866 blir det fart på stenen igen då den tillsammans med två andra åldringar skickas till världsutställningen i Paris 1867. Stenen tilldelas en fin bronsmedalj och med den i packningen startar färden hemåt. I den franska hamnstaden Le Havre så byts plötsligt segerparaden ut mot katastrof. Runstenen ramlar i vattnet när den skall lasta på en båt och man anser den är förlorad för gott. 200 kronor får man från försäkringsbolaget som plåster på såren och dessa placeras i en fond hos Nordiska Museet.

Nu händer det något osannolikt. 1880 muddras hamnen i Le Havre och under arbetet hittar man ett stort stenblock. Hamnarbetarna tycker att den ser konstig ut med sina ristningar och börjar misstänka att det kan vara runor. För att få klarhet så skriver man till den danske professorn Ludvig Wimmer och otroligt nog så har han kännedom om fadäsen med den bortappade runstenen. Efter kontakter med Uppsala är stenen snart på väg hem igen efter mer än tio år på en dyig botten.

Först placerar man stenen i Engelska parken. Dåtidens klottrare inspireras dock av de släta ytorna och börjar rista sina namn i stenen. För att skydda runstenen flyttas den därför ner till Linneträdgården. Runt 1920 får den fötter igen och den hamnar nu vid ingången till ärkebiskopsgården. Ytterligare en flytt blir det och som synes står den nu i Universitetsparken i all sin glans. Vi får väl hoppas att den trivs där utan någon önskan om fler äventyr.

Förutom sin historia är runsten udda på ett annat sätt. Den är ristad över en person som fortfarande var i livet vilket är väldigt ovanligt. På stenen står: Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.

Bland saker som jag absolut inte funderar över är hur många lodjur det finns i grannskapet. Jag blev faktiskt riktigt överraskad när jag läste att man under vinterns spårningar räknat till ungefär 150 lodjur i Uppsala län. Vargen lyste med sin frånvaro men man hittade två björnar och en järv. Järven hänger vanligtvis uppe i fjällvärlden och det är faktiskt första gången i modern tid som den setts i våra trakter. Vad kan man dra för slutsats av detta då? Jo, nu får kameran hänga med när kantarelljakten påbörjas. Att man skulle få en bild på ett lodjur känns extremt avlägset men om tillfället dök upp skulle jag gräma sig i evigheter ifall kameran inte var med.

Nu säger säger säkert någon klok människa att det finns så mycket annat att fotografera i skogen. Så sant men om jag bara fick en liten örontofs på bild vore det mer värt än alla skogsgläntor i släpljus och bokskogar i höstfärger.

Det går framåt med de nya bryggorna nedanför Tullgarnsparken. Jag verkligen applåderar kommunen för upprustningen av åkanterna och det gäller även de tidigare delarna. Jag är övertygad om att denna sträcka kommer bli ett lika uppskattat promenadstråk och solaltan som bryggorna i centrum.

Det är svårt att hitta information om bygget men det förväntas bli klart till Valborg. Jag hittade en liten bild i ett förslag och den liknar ju det man åstadkommit hittilldags. De branta sluttningarna skall jämnas ut och det blir nya nedgångar samt en stor sittrappa. Pålarna ute i vattnet antyder även på nya båtplatser i södra delen och jag undrar lite hur det blir med tillgängligheten för allmänheten. Tidigare har det varit svårt med förtöjning längs ån och om detta blir ett tillskott till gästhamnen är det bra. Denna sida känns lugnare och tryggare än den vid Flustret och Stadsparken.

Ett annat trevligt initiativ är att man undviker asfalt i parken och det blir grusade gångstigar. Många joggar här och asfalt brukar resultera i att det skapas stigar i gräsmattor och rabatter istället. Grus ger dessutom den där trivsamma parkkänslan som jag gillar.

Ja, jisses vad man kan lära sig på internet. Tydligen så har Uppland en landgräns mot Finland. Denna lilla markbit som antagligen är världens minsta delade landmassa ligger norr om Ålandshav och heter Märket. Som ni ser på bilden är gränsen väldigt krokig. Det beror på att fyren var ett finskt svartbygge på svensk mark fram till 1985. Varken Sverige eller Finland ville ändra på fiskegränser eller storleken på landet vilket resulterade i dessa krumbukter. Jag tycker att sådant här onödigt vetande är väldigt uppiggande och ni skall absolut läsa vidare hos Svenska fyrsällskapet.

Bilder från Wikipedia (CC)

Det pågår en liten namnstrid i Uppsala kommunfullmäktige. Man är oense om vad parken vid S:t Eriks källa skall heta och de två namn man kivas om är Artedi park och Rosénparken. Efter en lång debatt så har frågan skickats tillbaka till Namnberedningen.

De två storheterna som fått ge namn åt förslagen är Nils Rosén (1706-73) och Peter Artedi (1705-35). Rosén var en världsberömd läkare som kallas barnläkekonstens fader. Han skrev den första läroboken i barnmedicin och den kom att spridas världen över. Artedi i sin tur tog fram ett indelningssystem för fiskar liknande det som hans gode vän Linné skapade för växter.

Båda namnen är bra men jag röstar för Artediparken då jag tycker det hör ihop med den nya asptrappan som ligger i parken. Artedi är dessutom okänd för de flesta och borde få lite uppmärksamhet. Hade han inte ramlat ner i en kanal i Amsterdam och drunknat kanske han blivit lika känd som Linné.

Mitt hjärta gråter. Denna gång är det en del av stationsparken i Uppsala som bokstavligen jämnats med marken. Det nya resecentrumet behövs verkligen men det svider ändå när sådan här saker sker. Nu är det inte nog med detta. Busstationen står på tur och man vill även riva den södra flygeln på det q-märkta stationshuset.

I varje enskilt fall finns det säkert massor med goda argument för en rivning men för staden Uppsala är det inte lika självklart. Bit för bit rivs de gamla delarna och jag kan bara konstatera att Uppsala sakta men säkert mister sin egenart och själ. Några ytterligare exempel är rivningen av de gamla kvarteren vid Musikens Hus, rivning av en äldre fastighet i kvarteret Sleipner och nu detta.

I Uppsala Nya Tidning kan man läsa om ett nytt förlag till servicebyggnad i Linnéträdgården. Denna gång presenterar man en glaspaviljong med bladmönster i guld. Trots mitt motstånd så måste jag erkänna att jag tycker paviljongen är vacker.

Ett av argumenten mot det tidigare förslaget är också undanröjt i och med att paviljongen är ett provisorium. Den fasta byggnaden hade kunnat påverka möjligheten för Linnéträdgården att bli upptagen på FN:s världsarvslista. Man kan tycka att blotta misstanken om detta borde ha stoppat förslaget redan på idéstadiet.

Statens fastighetsverk vill ju fortfarande bygga enligt den ursprungliga planen så vi får väl se vad den rättsliga processen kommer fram till. ännu är sista ordet inte sagt.

Efter mitt tidigare inlägg om Mora stenar åkte jag ut igen för att ta lite fler bilder. Denna gång för att fotografera den sten på vilken man krönte kungarna. De flesta anser att den förstördes redan på 1500-talet men det finns ett litet hopp. Det spekuleras i att det kan vara en av tre stenar som ligger någon kilometer söder om Mora stenar. Sant eller inte så skulle stenen fotograferas.

Stenen var inte alltför svår att hitta trots den totala bristen på skyltning. För att få en bra bild tvingades jag ut på åkern och det var denna lilla promenad som gjorde dagen. Hur härligt var det inte med alla svunna minnen som återkom. Ni vet säkert hur det känns när man har tjocka lager med lera under skorna och bara rullar fram. Minnen av tappade träskor och fastsugna gummistövlar kom tillbaka och det gjorde mig överraskande glad. Någon dag skall jag hoppa i några stora vattenpölar och se vad det ger.

Stenen då? Det är en stor och platt rackare som ni kan se på bilden. Jag ångrar att jag inte tog några foton på mina skor för de hade varit roligare att visa.

Visste ni att parken söder om slottet i Uppsala saknar ett officiellt namn. Det måste vara en mindre sensation att en plats som funnits i närmare 400 år inte har blivit namngiven.

Nu har det ramlat ner en skrivelse i brevlådan hos Namnberedningen i Uppsala där man föreslår att parken skall få namnet Tornerparken. Platsen har på senare tid allmänt kallats för ”Fängelseparken”. Detta anses inte helt passande då parken har en historia som sträcker sig längre tillbaka än uppförandet av det gamla länsfängelset.

Fyra benämningar är sedan gammalt förknippade med området söder om slottet:,nämligen Kung Jans väg, Bleke backe, Tornerplatsen (rännbana för tornerspel finns angivet på 1680-talet i Olof Rudbecks Atlantica) samt ”Thoran”, inofficiell benämning på den öppna gräsytan som sägs ha sin upprinnelse i att tornerplatsen/gräsytan vid 1900-talets början var idrottsplats för föreningen Thor och därmed Uppsalas första moderna idrottsplats.

Jag kan inte annat än att hålla med och tycker att Tornerparken är ett alldeles förträffligt namn. Det känns naturligt att namnet knyter an till slottet istället för det nerlagda fängelset. Jag tycker dessutom att detta är spännande av en annan anledning. Om man missat att namnge denna park finns det säkert en hel del andra namnlösa platser i Uppsala. Har ni några tips så tar jag tacksamt emot dessa.