Stenen och kyrksalen vid Österplan

tingshus-trudhem-1.jpgtingshus-trudhem-2.jpg

Hej igen. Nu är det dags för ett nytt mysterium. Jag har sugit på den här karamellen ett tag eftersom jag först ville gräva runt lite på Stadsarkivet. I vanlig ordning drog det ut på tiden.

Tipset fick jag av en läsare redan i mars. Han skickade en bild på en sten som sitter inmurad i det gamla tingshuset i korsningen S:t Olofsgatan och Storgatan. Han funderade på om detta kunde vara en rest från huset som tidigare stod här?

Tingshuset uppfördes 1956-1957 och ersatte en byggnad som gick under namnet ”Kyrksalen vid Österplan” eller ”Österplans kyrksal”. Det var en imponerande byggnad och idag förvånas man över beslutet att riva den.

kyrksalen-osterplan-1.jpg
Kyrksalen, bild tagen  från järnvägen. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02

kyrksalen-osterplan-2.jpg
Kyrksalen, bild tagen från korsningen  S:t Olofsgatan och Storgatan. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02

Salen uppfördes troligtvis 1891. Jag har hittat en situationsplan över kvarteret godkänd i juni 1892 där byggnaden finns avritad.

Enligt uppgift byggde man kyrksalen av två anledningar. Den ena var för att man inte tyckte att Domkyrkan passade för vardagsgudstjänster. Detta berodde troligtvis på Helgo Zettervalls stora ombyggnad av Domkyrkan (1886-1893). Den andra anledningen var att skolorna öster om järnvägen saknade en samlingslokal.  Nedanstående ritning över kyrksalen har en tydlig rubrik som säger ”Samlingssal för folkskolan”.

ritning-osterplans-kyrksal.jpg
Ritning över kyrksalen vid Österplan.

Tyvärr hittar jag inget årtal på ritningen. Det gör det svårt att avgöra om det är den ursprungliga ritningen eller om den beskriver en ombyggnad. Ritningen är stämplad med namnet C. A. Ekholm som var stadsarkitekt i Uppsala mellan åren 1887 och 1913. Det bör nämnas att runt 1890 så pågick en diskussion i kyrkostämman om en ny kombinerad skol- och kyrkobyggnad. Det fanns även ett färdigt förslag på en ny byggnad i kvarteret Nanna som senare avslogs.

Nå, åter till den mystiska stenen. Jag kan konstatera att den inte finns med på arkitekten Bengt Kockens ritning från 1956. Det som är intressant är att även muren saknas. Den har alltså uppförts vid ett senare tillfälle.

ritning-tingshus-trudhem.jpg

Det är möjligt att man hittat stenen i samband med murbygget och valt att återställa en bit av kyrksalen. En annan tanke är att det är ett ganska dåligt droppskydd för den glipa som finns mellan muren och fasaden. Marmorstenen är onekligen en udda detalj vilket får en att börja fundera.

Det hade varit kul att hitta en ritning på muren och se om stenen fanns med. I väntan på att den dyker upp får det här mysteriet nog vara olöst. Själv tänker jag  ändå låta stenen, oavsett dess ursprung, påminna mig om den vackra kyrksalen som en gång stod här.

Broar över Fyrisån, Flottsundsbron

flottsundsbron-1.jpgflottsundsbron_angbat.jpg

Ja då har vi kommit till sista bron över Fyrisån nämligen Flottsundsbron. Flottsund har varit den södra infarten till Uppsala sedan staden grundades, det gäller både till sjö och till land. Nu handlar den här serien om broar så vi koncentrerar oss på landvägen.

Vadet

De äldsta spåren som tyder på att det funnits ett vad eller annan överfart här hittar vi strax öster om dagens bro. I detta område finns ett av Uppsalas mest omfattande system av hålvägar. Dessa medeltida ”stigar” visar vart folk tog sig fram innan man började utveckla vägnätet på 1500-talet. Som ni ser på kartan här nedanför ansluter många av dem ner mot Flottsund.

halvagar_flottsund.jpg

Tyvärr upptäckte jag för några år sedan att skogen var perforerat av djupa däckspår. Man hade nyligen gallrat i området och det var sannolikt i samband med detta arbete som man kört sönder marken. Jag skulle faktiskt bli förvånad om alla hålvägar klarat sig utan skador.

Om man går till de skrivna källorna finns det inte mycket information om vadet. Det berättas dock att 1521 red ärkebiskopens fogde Bengt Biugg över vadet jagad av svenska soldater, ”när han redh öffuer wadet j Flötesund”. Det skall även ha uppförts en tillfällig pontonbro inför Erik XIV kröning 1561 som lät det kungliga processionståget passera över ån.

Färjan

flottsund_1693.jpg
Karta från 1693.

På 1500-talet börjar man med färjetrafik över ån. Några så tidiga källor har jag inte hittat men på en karta från 1685 kallas platsen på norra sidan för Färjestaden. En annan karta från 1693 tycker jag är intressant. Uppe vid Kungseken låg Upkrogen, på den södra stranden hittar vi Nederkrogen och på den norra sidan av överfarten låg Färjekrogen. Flottsund var onekligen en viktig knutpunkt med flera ställen där man kunde få sig en bit mat och något att dricka. Skötseln av färjan auktionerades ut och betalades med avgifter. Det var dock inga höga avgifter och färjkarlen tvingade ofta ha en bisyssla.

flottsund_1787.jpg
Flötsund 1787. Målning av Johan Gustav Härstedt. UUB

granssten-brostuga.jpg

Målningen här ovan visar hur färjeläget såg ut i slutet på 1700-talet. Om ni tittar noga så ser ni en sten på andra sidan Fyrisån. Den är rest till minna av Gustav III födelse men märker även ut gränsen mellan Uppsala och Stockholms län.  Den restes av landshövdingen i Stockholm 1746. Som ni ser på den nytagna bilden är stenen kvar men stugan är troligtvis av ett senare datum.

karta-farjestaden-1793.jpg
”Charta öfver djupet i Färjestaden vid Flotsund 1793”

Färjetrafiken forsätter ända fram till 1820-talet om jag kunnat tolka saken rätt. Flottsunds färja finns markerad i en karta från 1816. Ritningen ovan över djupet i ån är visserligen från 1793 men det finns ett tillhörande brev som verkar daterat 1822. Här skriver man att arrendatorn Edman snart är befriad från arrendet av färjan och krogrrörelsen vid Flottsund. Landshövdingeämbetet önskar därför att lantmätaren tillsammans med jägarmästaren och kronofogden snarast utser en ny plats för kroghus och diverse åbyggnader. Detta var tydligen ett krav för att man skulle kunna ordna ett nytt arrende.

Prins Gustafs bro

flotsundsbron-1911.jpg
Prins Gustafs bro. Bild tagen från öster. Foto: August Fredrik Schagerström, 1911. UM

prins-gustavfs-bro-1910-talet.jpg
Prins Gustafs bro 1910-talet. Fotograf och årtal okänt.

I början av 1800-talet ersätts färjan med en pontonbro, exakt när och varför är oklart. Pontonbron blir inte långlivad för ganska snart börjar man planera för en öppningsbar bro. Man startar till och med ett bolag, Prins Gustafs Bro Bolag, för att finansiera bygget.

Någon gång runt 1830 sätter man igång och enligt uppgift slutbesiktigas den nya bron 1832. Konstruktionen var en rullbro av trä vilande på två stenpelare. Bron fick namnet ”Prins Gustafs bro” efter prins Gustav ”Sångarprinsen” som föddes 1827.

flottsund-gamla-brofastet.jpg
Gamla brofästet.

I boken Mälarens minnen från 1844 berättar C. J. Bergman följande:

Att följa sina hemresande vänner till Flottsund är nu, snart sagdt, en skyldighet för hvarje intimare förbindelse. På höjden af Prins Gustafs bro tager man vintertiden den egentliga Fälknäppen. Och hösttiden, när Studenten, rekreerad till både kropp och kassa, återvänder från hemmet, möta de honom redan här, de såta, förbindliga, men utarmade bröderna, som öfversomrat i Upsala.

Nu var det väl ganska självklart att följeslagaren vände vid bron. På samma sätt som med färjan tog man ut avgifter av dem som ville passera över bron. År 1886 kostade det till exempel 25 öre för en vagn med två hästar, 1 öre för en gående och 5 öre för en ko. I början av 1900-talet tillkom nya fordon och avgiften för en bil var 1 krona och en moped 25 öre.

Det bör väl nämnas att på 1800-talet tog man även upp tull vid bron. Det gällde i huvudsak varor som skulle skeppas upp till staden. På grund av tullavgifterna pågick därför en livlig byteshandel söder om ån.

Flottsundsbron

Untitled-2.jpg
Flottsundsbron. Nere till vänster ser ni brovaktarstugan som bränndes ner 1985. Uppe till vänster det gamla brofästet. Foto: Oscar Bladh 1934-37 (crop)

1923 startar diskussionen om en ny bro. Den gamla bron var då i så dåligt skick att den inte ansågs värd att reparera. Man beslutade att en ny bro skulle uppföras norr om den tidigare bron. Uppdraget gick till ingenjörsfirman Unader & Jonson. De ritar en svängbro av stål med en total längd på 60,6 meter. Från början var den handriven och vridmekanismen var placerad under en lucka på bron. Här fäste brovakten en stor spak och sedan fick han gå 18 varv för att bron skulle öppnas helt. Bron invigdes 1924.

Som ni säkert har märkt har bron sina brister och den har renoverats ett flertal gånger. Redan 1932 förstärktes bron och ungefär samtidigt elektrifierades den. 1984 blev den automatiserad och fjärrstyrdes från Kungsängsbron. Tydligen gick det inte så bra för idag är det personal från en vaktbolag som åker ned till bron och öppnar den.

flottsundsbron-4.jpgflottsundsbron-3.jpg

Nu finns det planer på att bygga om den nuvarande bron. Enligt Uppsala kommun skall detta ske mellan september 2014 och mars 2015. Det är tråkigt att vi antagligen förlorar ännu en vacker nitad järnkonstruktion från början av förra seklet. I det här fallet kan jag dock förstå behovet även om det gör ont i hjärtat.

Namnet

Namnet Flötasund (1295) senare Flottsund tror man kommer från ordet flöte som i det här fallet tolkas som ’det som flyter med ett vattendrag och uppgrundar detta’. En ganska bra beskrivning då Fyrisån är mycket slambärande. Ända sedan Gustav Vasas tid har det kommit kungliga påbud som uppmanat till nya muddringar. Jag misstänker att det kommer vi tvingas fortsätta med så länge vi vill ha en fungerande sjötrafik i ån.

Flottsundsbron på Google Maps.

Detta är inlägg 46 i serien om broar över Fyrisån

Den mystiska stolpen mellan Svandammen och Svettis

stolpe-svandammen-1.jpgstolpe-svandammen-2.jpg

Nu har det dykt upp ett nytt mysterium här i Uppsala. En observant läsare har hittat en konstig stolpe som står mellan Svandammen och Svettis. Han undrade om den hade någon koppling till spårvägen som en gång i tiden passerade utanför Svettis.

Jag blev självklart oerhört nyfiken och gav mig ut för att titta på stolpen. Trots att jag undersökt den noga vet jag fortfarande inte vad det är för något. Jag kan i alla fall säga att när jag såg den var min första tanke att det var en gammal dricksvattenfontän. Det utesluter förstås inte att det är någon spårvägspryl.

Jag hittade två bilder som kanske kan ge några ledtrådar. Båda bilderna saknar tyvärr årtal men det går i alla fall att bestämma vilken som är äldst.

svettis-old-1.jpg
Foto: Paul Sandberg, årtal okänt. UM

På den äldre bilden ser vi Svettis och en av spårvägens kontaktledningsstolpar. Här saknas den mystiska stolpen. Att jag nämner kontaktledningsstolpen är bara för att visa att spårvägen fanns innan stolpen dök upp. Det var ju det frågeställaren undrade över även om det inte bevisar något. Spårvägen förändrades och byggdes om ett flertal gånger under de 47 år som den existerade.

svettis-old-2.jpg
Foto: Uppsala-bild, årtal okänt. UM

På den yngre bilden, där Sjukhusvägen har fått en fin beläggning av smågatsten, hittar vi både kontaktledningsstolpen och den mystiska stolpen.

stolpe-svandammen-oldcrop.jpg
Foto: Uppsala-bild, årtal okänt. (crop) UM

Här har jag förstorat bilden och nu ser man något mycket spännande. Marken har höjts med minst 30 centimeter sedan bilden togs och idag är det bara en del stolpen som syns. Under jord döljer sig foten av stolpen som består av ytterligare en stor kula.

Visst är det ett härligt mysterium. Stolpen verkar solid men tittar man närmare på de två armarna finns det en tapp i varje ände. Är det möjligt att man lött igen ett tidigare hål i toppen på dessa? Min första tanke kanske inte var så dum, den om dricksvattenfontänen. Det känns i alla fall som det saknas något och jag vill verkligen montera fast något på de där tapparna, frågan är bara vad?

stolpe-svandammen-3.jpgstolpe-svandammen-4.jpg

Som sagt, jag har inget svar på denna gåta men vad säger ni? Har ni några gissningar? Någon av er kanske besökte Svettis i sin ungdoms dagar och vet exakt vad detta är för något?

PS. Glöm inte bort att mysteriet med stolpen i Odinslund fortfarande är olöst.

Grattis bloggen på 6-årsdagen

Uppsala-hogar-1.jpg

Grattis bloggen! Jag skall erkänna att jag höll på att missa bemärkelsedagen men kom på det i sista sekund. Som ni säkert märkt har jag tvingats prioritera andra saker än bloggen den senaste tiden.

Hur som helst, det är fantastiskt att man hållit på med detta i 6 år. Det roliga är att bloggandet faktiskt blivit enklare eller rättare sagt mer avslappnat med åren. Tiden har nog gjort att jag verkligen låtit den bli den hobby, utan prestationsångest och deadlines, som var tanken.

En annan kul sak är att det bara känns som första halvlek. Jag skriver ju ner alla idéer jag får och det kommer även in fina tips från läsare. Det här har gjort att de börjat samlas på hög, en riktigt stor hög. Som ni förstår är det här ett angenämt problem. Någon idétorka lär jag inte drabbas av under de närmaste åren.

Jag måste också säga att det är otroligt givande när man upptäcker att det finns läsare som gillar det man skriver. Det går aldrig att tacka nog för den inspirationen. Tack allihopa!

En gammal allé, Kungsängens gård och Glädjen

alle-gladjen.jpggladjen_besinmack.jpg

Jag vet inte om ni sett den förut men det finns en gammal allé vid den plats som historiskt sett kallas Glädjen. Numera ligger det en bensinmack här och på andra sidan gatan hittar ni allén.

Jag har gått och funderat på den där allén ganska länge men inte tagit mig tid till att kolla upp den. Häromdan satte jag mig ner och började leta information och som vanligt dök det upp saker som man inte väntat sig.

kungsangens_gard_vagnslider.jpg

Allén visade sig var en del av huvudvägen in till Kungsängens gård. Det som överraskade mig var att det som jag trodde var ett vagnslider visade sig vara en port för huvudvägen in till gården. Som ni ser på kartan från 1952 fick alla som kom norrifrån passera genom den.

kungsangens-gard-1952.jpg
Karta 1952

Vimpeln i toppen på ladan säger 1925 vilket stämmer med informationen i Svenska Gods och Gårdar. Här nämns det att en loge och lada uppförs detta år. Gården är äldre och verkar vara uppförd runt 1860 men ni kan läsa mer om den här.

Jag hade hoppats att jag skulle hitta något om Glädjen. Tyvärr visade det sig att det var ganska tunnsått med information. En uppgift säger att namnet skall finnas markerat i en karta från 1699. Tyvärr har jag  inte lyckats hitta den.

kungsangens-gard-1947.jpg
Kungsängens gård. Glädjen i fonden uppe till höger. Foto: Flygtrafik AB, 1947 (crop)

gladjen-flyttar.jpg

På 1700-talet flyttas Glädjen norrut. I en gammal karta från 1763 hittar vi både Gamla och Nya Glädjen. Det som är skumt är att i en karta från 1816 så har Glädjen flyttat tillbaka. Här har nämligen Gamla och Nya Glädjen bytt plats.

I några kungörelser från 1830-talet nämner man ” Värdshuset Glädjen 1/8 mil från Kungsängstullen”. Tydligen fanns det en krog här och enligt kungörelserna hölls auktioner här ute där man sålde mark och egendomar.

gladjen-1860-talet.jpg
Glädjen 1860-talet. Foto: Okänd (crop)

Slutligen hittade jag en bild från 1860-talet där man kan kan se Glädjen i fonden. Det är extra kul när man kan hitta så här gamla bilder på något.

Kungsängens gård på Google Maps.

Broar över Fyrisån, Hamnspången

hamnspangen-1.jpghamnspangen-2.jpg

Så var den äntligen klar! Hamnspången är på plats och invigd. Detta skedde igår, det vill säga fredagen 26 oktober klockan 11.00. Glädjande nog kunde jag för en gångs skull delta i en broinvigning.

hamnspangen-5.jpg

Först passerade några båtar samtidigt som man spelade musik, det hölls tal, bron namngavs, bron fälldes ned under rökutveckling och så spelades det mer musik och dansades. Slutligen fick barnen gå över bron till den väntande tårtan och varmkorvarna i Parksnäckan. Det var det kortaste sammandraget jag kunde skriva men det var självklart mycket trevligt.

langlois-bridge-van-gogh.jpg

Uppsalas Gatu- och parkchef nämnde under sitt tal att under planeringen hade man inspirerats av en tavla av Van Gogh. Jag misstänker att det måste ha varit någon av Van Goghs målningar av Langloisbron vid Arles som han syftar på.

Bron har ju inte tillkommit helt utan problem. Öppningen för sjötrafiken blev försenad med närmare två månader vilket ställde till det rejält för den kommersiella trafiken. Orsaken till förseningen berodde att man var tvungen att förstärka en spillvattenledning som låg bredvid bron. Man fick även problem med att vissa betongpålar sprack under pålningen. Dessa ersattes med liknade av stål.

hamnspangen-6maj-2012.jpg
Så här såg det ut den 6 maj. Båttrafiken skulle ha startat redan i slutet av april.

Nå hur blev det. Jag tycker att det är fantastiskt att vi fått en ny bro och jag är övertygad att den kommer att bli välanvänd. Jag måste dock erkänna att jag tycker att man kunde ha tagit ut svängarna betydligt mer. Konstruktionen går ju inte att ändra på men den grå färgen känns mer som en grundfärg. Varför inte måla den bländande vit vilket skulle föra den tillbaka till funktionalismens ”båtarkitektur”?

Jag är även förvånad över brons öppettider. Om jag förstått det som står på kommunens hemsida så kommer bron bara att vara öppen för gående vardagar mellan 06.30 till 15.50 sommar och höst. Det känns väldigt snålt tilltaget då det är under sommarhalvåret folk faktiskt är ute och promenerar. Personligen hoppas jag att man ser över detta i vår men fram tills dess skall jag njuta av den nya bron.

Uppdatering 2 november 2012: En av bloggens läsare hade kontakta kommunen angående öppningstiderna. Han meddelade att informationen på hemsida nu har har ändrats till ”Hamnspången öppnas tio min före och efter Kungsängsbrons öppningstider”. Det låter betydligt bättre.

Detta är inlägg 45 i serien om broar över Fyrisån.

Uppsalaarkitektur

Jag irriterar mig ofta på den fantasilöshet som utmärker den senaste tidens byggande i Uppsala. Den vita och gråa nyfunkisen har dominerat under decennier och platser där det funnits möjlighet att ta ut svängarna har ofta fått en kontorsbyggnad av billigaste och enklaste sort.

Nu har debatten kommit igång igen i samband med Universitetets planer på en monstruös 7-våningsbyggnad vid Botaniska trädgården. Personligen håller jag med dem som tycker att byggnaden är totalt fantasilös och mest liknar en strandad Ålandsbåt. Det huvudsakliga problemet är dock att det är fel hus på fel plats.

ny-administrationsbyggnad-uu.jpg

Av någon outgrundlig anledning verkar det värsta skällsordet inom arkitektkretsar vara pastisch. Fråga mig inte varför? När det gäller nyfunkisen och intetsägande glasfasader så verkar man kunna upprepa sig i evighet. Jag är faktiskt förvånad över att stora glasfasader fortfarande anses som moderna trots att de uppförts under närmare hundra år. Om något skulle kallas pastisch är det väl dessa?

För att inte bara klaga så började jag fundera på vilka stildrag som skulle kunna vara speciella för Uppsala. Då menar jag inte de klassiska stilarna som till exempel jugend eller nationalromantik utan något som bara finns i Uppsala. Något som arkitekter kan inspireras av och skapa någon som har Uppsalaanknytning.

edlingska-garden-1.jpg
Edlingska gården.

walmstedtska-garden.jpg
Walmstedtska gården.

Det första som vi i Uppsala garanterat är ensamma om är vår Uppsalapanel. Där har vi flera fina exempel som till exempel Edlunska gården och Walmstedtska gården eller varför inte den gamla fackskolan på Trädgårdsgatan. Det som är karakteristiskt med denna paneltyp är det längsgående listverket under fönstren och indelningen med stående brädor.

Enligt boken Uppsalas stadsbild, Ola Ehn 1991, kan en orsak till att vi fick en egen stil bero på att vi i motsats till andra städer lät våra timmerhus stå oklädda. Vi nöjde oss med lite färg och spackel och det var först när det var dags för ombyggnad som panelen kom på plats. Utan tradition och förlagor var det kanske lätt att i stället försöka efterlikna de mer ståndaktiga puts- och stenhusen. De byggnader med Uppsalapanel som jag känner till fick den under 1860-talet.

skisser-atlantica.jpg
Skisser ur Rudbecks Atlantica av Gamla Uppsala kyrka.

Den andra lokala stilen är kanske lite mer långsökt och jag får väl lägga till en lite brasklapp angående en viss tvetydighet i källorna. Enligt uppgift skall det ha varit vårt eget universalsnille Olof Rudbeck som kom upp med idén. Inspirationen var hans föreställning om hur det gamla hednatemplet i Gamla Uppsala var utformat. Han skall till och med försökt introducera stilen som den nya ”Svenskstilen”. På 1670-talet uppfördes två hus enligt ritningar av Rudbeck.

shefferus-bibliotek.jpg
 Schefferus bibliotek.

vereilus-bostad-1.jpg
Olof Verelius bostadshus. Måling av Johan Gustaf Härstedt, årtal okänt. UUB

vereilus-bostad-2.jpg
Olof Verelisu bostadshus vilket revs 1906. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02. UM

De byggnader som nämns är Johannes Shefferus bibliotek och Olof Verelius bostadshus uppe vid Kamphavet (idag Martin Luthers Kings Plan). Utformningen är väl egentligen medeltida med sina blindarkader (eller vad den arkitektoniska termen är?) men det är väl inte så konstigt med tanke på förlagan. Han förfinade även byggtekniken genom att låta väggarna bli tunnare och tunnare ju högre upp man kom för att spara på material. Det bör nämnas att mansardtaket på Verelius bostad tillkom på 1700-talet och är inte originaltaket.

Det här är åtminstone några saker som våra arkitekter kan inspireras av och det finns säkert fler exempel. Om ni känner ni till fler byggstilar som är specifika för Uppsala skulle det vara kul att få höra om dessa.

Broar över Fyrisån, Vindbron

vindbron_1.jpgvindbron_3.jpg

Först tvekade jag om Vindbron skulle ingå i min spaning om broar över Fyrisån. Bron har ju varit stängd och nerlagd en längre tid och tanken var att den skulle ingå i en uppföljningsrunda. Det har dock kommit in en del frågor om bron och därför bestämde jag mig för att det inte fanns någon anledning att vänta.

Det här är en gammal bro och egentligen är det väl ingen som vet hur länge den funnits. Bron tillhörde ursprungligen Ultuna kungsladugård och var en länk till gårdens marker på Fyrisåns östra sidan. Enligt uppgift skall bron haft olika placeringar under åren men jag har bara hittat två. Det säger dock inget eftersom den äldsta källan jag kommit över är från 1635. Mycket kan ju ha hänt innan dess.

vinbrofastet_1.jpg
Det gamla brofästet som byggdes om till kaj efter att bron flyttats ner till Sandvikstorpet.

Som jag skrivit i nästan alla mina sammandrag om Fyrisåns äldre broar så fick även denna repareras med jämna mellanrum. Jag skall inte gå in närmare på dessa men en större ombyggnad skedde 1792 då vindbron byggdes om till svängbrygga. Resterna av denna kan vi faktiskt se än idag. Ni kan läsa mer om detta och den tragiska olyckan som skedde här i mitt inlägg om gamla Vindbron.

Det är oklart när bron flyttas till dess nuvarande placering men allt tyder på att det var någon gång i slutet av 1800-talet. Jag har däremot en teori om varför bron flyttades söderut. Det finns en karta från 1864 som beskriver ett ägobyte av marken runt bron. Uppsala Hospital blir ny ägare av marken väster om Vindbron och kan bygga vidare på det som senare blev Ulleråkers norra sjukhus. I utbyte får Ultuna lantbruksinstitut (skapat 1840) ny mark på åns östra sida. Bron som sköttes och nyttjades av lantbruksinstitutet hamnade nu på Hospitalets ägor vilket säkert ingen var nöjd med.

vagskyltar_vindbron.jpg

Informationen om det nya broläget är knapphändig. Enligt boken Uppsalas broar finns det vittnesmål från 1947 som säger att det fanns både en färja och en bro på den nya platsen. Färjan användes för hö och djurtransporter.

Nuvarande bro byggdes på 1960-talet och är en rullbro. Bredden är 4,5 meter, längden 37 meter och rullplanet 20,5 meter. Sista gången den renoverades skall ha varit i början på 1980-talet. På 1990-talet begär SLU att bron skall testas vilket resulterar i att Vägverket dömer ut bron. Jag har haft svårt att hitta information om när bron verkligen stängdes men årtalet 1997 nämns i en artikel i vår lokaltidning.

Orsaken till att SLU, som stod för driften av bron, inte ville renovera den berodde på att det inte gick att motivera kostnaderna. Efter att Kungsängsbron kommit på plats minskade Vindbrons betydelse. Den var dessutom alldeles för klen för att man skulle kunna passera över den med en modern skördetröska.

vindbron_1635.jpg
”Windebron” utmärkt på en karta från 1635.

Namnet Vindbron har samma ursprung som ordet vindbrygga. Det betyder att det fanns en klaff som ”vindades”, det vill säga vevades upp för att släppa fram båttrafiken.

Jag som gillar broar hoppas att man öppnar den igen, åtminstone för gående och cyklister. Det skulle göra både flanörer i Årike Fyris och cykelpendlare mycket gladare. Jag ser fram emot den dagen jag får uppdatera det här inlägget med den nyheten.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 44 i serien om broar över Fyrisån.

Bastion Gräsgården och Gröna kullen

grasgarden_2.jpggrasgarden.jpg

I somras dök jag på namnet Gröna kullen i några äldre texter. Först var jag väldigt vilsen men efter att ha grävt lite djupare visade det sig att det var namnet på resterna av slottets sydvästra delar. Titta på bilden nedan så förstår ni säkert hur namnet uppstått.

grona_kullen_fore_1914.jpg
Gröna kullen. Foto Henri Osti, årtal okänt. UUB

Om ni inte känner igen er riktigt så beror det på att bastionen inte återställdes förrän på 1940-talet. Det var dåvarande slottsarkitekten Viking Göransson och landsantikvarien Nils Sundquist som drog igång restaureringen. Vi kan tacka dessa herrar för att vi har en sådan fin bastion idag.

Ruinen är en lämning efter den stora stadsbranden 1702 som skadade slottet svårt. Först hade man inga planer på bygga upp slottet och det stod övergivet i decennier. 1744 får slutligen hovarkitekten Carl Hårleman jobbet att renovera slottet men han fokuserar bara på de östra delarna och det sydvästra tornet och bastionen lämnas åt sitt öde.

uppsala_slott_1600talet.jpg
Handteckning av Erik Dahlbergh. Slottet innan branden 1702, från söder.

gronakullen_1913.jpg
”Mur vid Gröna kullen i Slottsbacken”. Bildbeskrivning av fotograf A F  Schagerström 1913. UM

litografi_1870.jpg
Från ”gröna kullen”. Litografi från 1870 av Alexander Nay. (crop) UUB

Gröna kullen verkar alltså ha varit ett vedertaget namn på ruinen sedan 1800-talet och ända fram till 1940-talet. Visserligen nämns namnet ”Gräsgårdsbastionen” i vissa källor men jag har fått uppfattningen att det namnet inte var så känt utanför den akademiska världen.

När jag väl fått klart för mig vad Gröna kullen var för något hamnade jag osökt in på bastionens nuvarande namn. Namnet Bastion Gräsgården har faktiskt varit lite av ett mysterium för mig. Man skulle ju kunna tro att det skulle räcka med en enkel sökning på nätet, men icke. Det som förvånade mig var att ett besök på museet Vasaborgen inte gav någon ytterligare information. Man kan ju tycka att de som visar upp bastionen och resterna av 1500-tals slottet borde veta detta.

slotstornet_grasgarden.jpg
Innifrån tornruinen.

modell_Uppsala_slott.jpg
Modell av Gustav Vasas 1500-tals slott. Som ni ser saknas långslottet som började byggas på 1580-talet under Johan III ledning.

Det var först under ett besök på Upplandsmuseet som jag kom närmare en förklaring. I boken Trädgårdskonstens historia i Sverige, Sten Karling 1931, finns det ett avsnitt som är intressant. När Gustav Vasa uppför slottet på 1500-talet så anlägger han en trägård uppe på bastionen, tydligen enligt dåtiden senaste mode inom trägårdskonst. I räkenskaperna för år 1558 heter det: ”Fyllt vid den stora posteten, som var aktad till en örtagård. Där till dagsverken 2524.” Sten Karlig skriver också följande: ”Framgent kallades denna kilformiga, höga, stenterrass gräsgårdsbastionen, ett namn som den på sätt och vis än idag förtjänar”.

Just benämningen gräsgård för en trädgård av något slag finns beskrivet i ännu äldre källor. Vid Vadstena kloster hade heliga Birgitta planlagt en så kallad gräsgård, ett gräsbevuxet område med träd och blommande örter. Där kunde nunnorna ta sig en promenad och få en stunds vila från sina ordinarie sysslor. Vi får väl anta att även kung Gustav då och då tog några stärkande steg i trädgården uppe på bastionen.