Uppsalaarkitektur

Jag irriterar mig ofta på den fantasilöshet som utmärker den senaste tidens byggande i Uppsala. Den vita och gråa nyfunkisen har dominerat under decennier och platser där det funnits möjlighet att ta ut svängarna har ofta fått en kontorsbyggnad av billigaste och enklaste sort.

Nu har debatten kommit igång igen i samband med Universitetets planer på en monstruös 7-våningsbyggnad vid Botaniska trädgården. Personligen håller jag med dem som tycker att byggnaden är totalt fantasilös och mest liknar en strandad Ålandsbåt. Det huvudsakliga problemet är dock att det är fel hus på fel plats.

ny-administrationsbyggnad-uu.jpg

Av någon outgrundlig anledning verkar det värsta skällsordet inom arkitektkretsar vara pastisch. Fråga mig inte varför? När det gäller nyfunkisen och intetsägande glasfasader så verkar man kunna upprepa sig i evighet. Jag är faktiskt förvånad över att stora glasfasader fortfarande anses som moderna trots att de uppförts under närmare hundra år. Om något skulle kallas pastisch är det väl dessa?

För att inte bara klaga så började jag fundera på vilka stildrag som skulle kunna vara speciella för Uppsala. Då menar jag inte de klassiska stilarna som till exempel jugend eller nationalromantik utan något som bara finns i Uppsala. Något som arkitekter kan inspireras av och skapa någon som har Uppsalaanknytning.

edlingska-garden-1.jpg
Edlingska gården.

walmstedtska-garden.jpg
Walmstedtska gården.

Det första som vi i Uppsala garanterat är ensamma om är vår Uppsalapanel. Där har vi flera fina exempel som till exempel Edlunska gården och Walmstedtska gården eller varför inte den gamla fackskolan på Trädgårdsgatan. Det som är karakteristiskt med denna paneltyp är det längsgående listverket under fönstren och indelningen med stående brädor.

Enligt boken Uppsalas stadsbild, Ola Ehn 1991, kan en orsak till att vi fick en egen stil bero på att vi i motsats till andra städer lät våra timmerhus stå oklädda. Vi nöjde oss med lite färg och spackel och det var först när det var dags för ombyggnad som panelen kom på plats. Utan tradition och förlagor var det kanske lätt att i stället försöka efterlikna de mer ståndaktiga puts- och stenhusen. De byggnader med Uppsalapanel som jag känner till fick den under 1860-talet.

skisser-atlantica.jpg
Skisser ur Rudbecks Atlantica av Gamla Uppsala kyrka.

Den andra lokala stilen är kanske lite mer långsökt och jag får väl lägga till en lite brasklapp angående en viss tvetydighet i källorna. Enligt uppgift skall det ha varit vårt eget universalsnille Olof Rudbeck som kom upp med idén. Inspirationen var hans föreställning om hur det gamla hednatemplet i Gamla Uppsala var utformat. Han skall till och med försökt introducera stilen som den nya ”Svenskstilen”. På 1670-talet uppfördes två hus enligt ritningar av Rudbeck.

shefferus-bibliotek.jpg
 Schefferus bibliotek.

vereilus-bostad-1.jpg
Olof Verelius bostadshus. Måling av Johan Gustaf Härstedt, årtal okänt. UUB

vereilus-bostad-2.jpg
Olof Verelisu bostadshus vilket revs 1906. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02. UM

De byggnader som nämns är Johannes Shefferus bibliotek och Olof Verelius bostadshus uppe vid Kamphavet (idag Martin Luthers Kings Plan). Utformningen är väl egentligen medeltida med sina blindarkader (eller vad den arkitektoniska termen är?) men det är väl inte så konstigt med tanke på förlagan. Han förfinade även byggtekniken genom att låta väggarna bli tunnare och tunnare ju högre upp man kom för att spara på material. Det bör nämnas att mansardtaket på Verelius bostad tillkom på 1700-talet och är inte originaltaket.

Det här är åtminstone några saker som våra arkitekter kan inspireras av och det finns säkert fler exempel. Om ni känner ni till fler byggstilar som är specifika för Uppsala skulle det vara kul att få höra om dessa.

Broar över Fyrisån, Vindbron

vindbron_1.jpgvindbron_3.jpg

Först tvekade jag om Vindbron skulle ingå i min spaning om broar över Fyrisån. Bron har ju varit stängd och nerlagd en längre tid och tanken var att den skulle ingå i en uppföljningsrunda. Det har dock kommit in en del frågor om bron och därför bestämde jag mig för att det inte fanns någon anledning att vänta.

Det här är en gammal bro och egentligen är det väl ingen som vet hur länge den funnits. Bron tillhörde ursprungligen Ultuna kungsladugård och var en länk till gårdens marker på Fyrisåns östra sidan. Enligt uppgift skall bron haft olika placeringar under åren men jag har bara hittat två. Det säger dock inget eftersom den äldsta källan jag kommit över är från 1635. Mycket kan ju ha hänt innan dess.

vinbrofastet_1.jpg
Det gamla brofästet som byggdes om till kaj efter att bron flyttats ner till Sandvikstorpet.

Som jag skrivit i nästan alla mina sammandrag om Fyrisåns äldre broar så fick även denna repareras med jämna mellanrum. Jag skall inte gå in närmare på dessa men en större ombyggnad skedde 1792 då vindbron byggdes om till svängbrygga. Resterna av denna kan vi faktiskt se än idag. Ni kan läsa mer om detta och den tragiska olyckan som skedde här i mitt inlägg om gamla Vindbron.

Det är oklart när bron flyttas till dess nuvarande placering men allt tyder på att det var någon gång i slutet av 1800-talet. Jag har däremot en teori om varför bron flyttades söderut. Det finns en karta från 1864 som beskriver ett ägobyte av marken runt bron. Uppsala Hospital blir ny ägare av marken väster om Vindbron och kan bygga vidare på det som senare blev Ulleråkers norra sjukhus. I utbyte får Ultuna lantbruksinstitut (skapat 1840) ny mark på åns östra sida. Bron som sköttes och nyttjades av lantbruksinstitutet hamnade nu på Hospitalets ägor vilket säkert ingen var nöjd med.

vagskyltar_vindbron.jpg

Informationen om det nya broläget är knapphändig. Enligt boken Uppsalas broar finns det vittnesmål från 1947 som säger att det fanns både en färja och en bro på den nya platsen. Färjan användes för hö och djurtransporter.

Nuvarande bro byggdes på 1960-talet och är en rullbro. Bredden är 4,5 meter, längden 37 meter och rullplanet 20,5 meter. Sista gången den renoverades skall ha varit i början på 1980-talet. På 1990-talet begär SLU att bron skall testas vilket resulterar i att Vägverket dömer ut bron. Jag har haft svårt att hitta information om när bron verkligen stängdes men årtalet 1997 nämns i en artikel i vår lokaltidning.

Orsaken till att SLU, som stod för driften av bron, inte ville renovera den berodde på att det inte gick att motivera kostnaderna. Efter att Kungsängsbron kommit på plats minskade Vindbrons betydelse. Den var dessutom alldeles för klen för att man skulle kunna passera över den med en modern skördetröska.

vindbron_1635.jpg
”Windebron” utmärkt på en karta från 1635.

Namnet Vindbron har samma ursprung som ordet vindbrygga. Det betyder att det fanns en klaff som ”vindades”, det vill säga vevades upp för att släppa fram båttrafiken.

Jag som gillar broar hoppas att man öppnar den igen, åtminstone för gående och cyklister. Det skulle göra både flanörer i Årike Fyris och cykelpendlare mycket gladare. Jag ser fram emot den dagen jag får uppdatera det här inlägget med den nyheten.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 44 i serien om broar över Fyrisån.

Bastion Gräsgården och Gröna kullen

grasgarden_2.jpggrasgarden.jpg

I somras dök jag på namnet Gröna kullen i några äldre texter. Först var jag väldigt vilsen men efter att ha grävt lite djupare visade det sig att det var namnet på resterna av slottets sydvästra delar. Titta på bilden nedan så förstår ni säkert hur namnet uppstått.

grona_kullen_fore_1914.jpg
Gröna kullen. Foto Henri Osti, årtal okänt. UUB

Om ni inte känner igen er riktigt så beror det på att bastionen inte återställdes förrän på 1940-talet. Det var dåvarande slottsarkitekten Viking Göransson och landsantikvarien Nils Sundquist som drog igång restaureringen. Vi kan tacka dessa herrar för att vi har en sådan fin bastion idag.

Ruinen är en lämning efter den stora stadsbranden 1702 som skadade slottet svårt. Först hade man inga planer på bygga upp slottet och det stod övergivet i decennier. 1744 får slutligen hovarkitekten Carl Hårleman jobbet att renovera slottet men han fokuserar bara på de östra delarna och det sydvästra tornet och bastionen lämnas åt sitt öde.

uppsala_slott_1600talet.jpg
Handteckning av Erik Dahlbergh. Slottet innan branden 1702, från söder.

gronakullen_1913.jpg
”Mur vid Gröna kullen i Slottsbacken”. Bildbeskrivning av fotograf A F  Schagerström 1913. UM

litografi_1870.jpg
Från ”gröna kullen”. Litografi från 1870 av Alexander Nay. (crop) UUB

Gröna kullen verkar alltså ha varit ett vedertaget namn på ruinen sedan 1800-talet och ända fram till 1940-talet. Visserligen nämns namnet ”Gräsgårdsbastionen” i vissa källor men jag har fått uppfattningen att det namnet inte var så känt utanför den akademiska världen.

När jag väl fått klart för mig vad Gröna kullen var för något hamnade jag osökt in på bastionens nuvarande namn. Namnet Bastion Gräsgården har faktiskt varit lite av ett mysterium för mig. Man skulle ju kunna tro att det skulle räcka med en enkel sökning på nätet, men icke. Det som förvånade mig var att ett besök på museet Vasaborgen inte gav någon ytterligare information. Man kan ju tycka att de som visar upp bastionen och resterna av 1500-tals slottet borde veta detta.

slotstornet_grasgarden.jpg
Innifrån tornruinen.

modell_Uppsala_slott.jpg
Modell av Gustav Vasas 1500-tals slott. Som ni ser saknas långslottet som började byggas på 1580-talet under Johan III ledning.

Det var först under ett besök på Upplandsmuseet som jag kom närmare en förklaring. I boken Trädgårdskonstens historia i Sverige, Sten Karling 1931, finns det ett avsnitt som är intressant. När Gustav Vasa uppför slottet på 1500-talet så anlägger han en trägård uppe på bastionen, tydligen enligt dåtiden senaste mode inom trägårdskonst. I räkenskaperna för år 1558 heter det: ”Fyllt vid den stora posteten, som var aktad till en örtagård. Där till dagsverken 2524.” Sten Karlig skriver också följande: ”Framgent kallades denna kilformiga, höga, stenterrass gräsgårdsbastionen, ett namn som den på sätt och vis än idag förtjänar”.

Just benämningen gräsgård för en trädgård av något slag finns beskrivet i ännu äldre källor. Vid Vadstena kloster hade heliga Birgitta planlagt en så kallad gräsgård, ett gräsbevuxet område med träd och blommande örter. Där kunde nunnorna ta sig en promenad och få en stunds vila från sina ordinarie sysslor. Vi får väl anta att även kung Gustav då och då tog några stärkande steg i trädgården uppe på bastionen.

Byggnader med sågtak

industriomrade_g5.jpgÄnda sedan jag var liten har jag ritat fabriker med skorsten och sågtak, precis som på vägskylten. Av någon konstig anledning började jag fundera över detta och det slog mig att dessa sågtak eller sågtandstak numera en utdöende sort. Som ni säkert förstår var jag tvungen att se om det fanns några här i Uppsala.

Resultatet blev magert och jag har faktiskt bara hittat ett med de klassiska fönstren som pekar mot norr. Detta gör taket till en riktig raritet och man bör nog ta sig en funderare på om det borde skyddas på något sätt?

sagtandstak_1.jpgsagtandstak_2.jpg

Taket hittar ni ute i Boländerna, närmare bestämt på Bergsbrunnagatan. Det sitter på en byggnad som uppfördes runt 1949 åt AB Hjalmar Söderberg, en av Sveriges största konfektionsindustrier på sin tid. Byggnaden med sågtaket var tillskärnings- och sysal.

Inom samma byggnadskomplex finns det även en länga med veckat tak. En vacker arkitektonisk detalj som tar en tillbaka till 1950-talets industriarkitektur. Jag vill också poängtera att skorstenen antagligen är den sista större tegelskorstenen vi har kvar i staden. Utan att ha undersökt saken närmare så kan jag bara nämna en till och det är en betydligt mindre skorsten på Tullgarns gjuteri.

veckat_tak.jpg

Vi får väl se vad som händer med taket den dagen man börjar utveckla stadsdelen. Själv hoppas jag att byggnaden får vara kvar och kan användas till något vettigt. Takfönstren är ju byggda för att släppa in mycket ljus så varför inte göra om byggnaden till en konst- och utställningshall? Den kanske till och med kunde vara en plats för vårt omdebatterade konstmuseum?

sagtak-ultuna.jpg

Uppdatering: En läsare hittade ytterligare ett sågtak som ni kan läsa om i kommentarerna. Häromdagen passerade jag byggnaden och passade självklart på att ta en bild av taket. Byggnaden hittar ni längs med Ultunaallén.

Stålblommor i Gnistarondellen

gnistarondellen_2.jpggnistarondellen_3.jpggnistarondellen_4.jpg

Ni har säkert sett att man ställt upp stora plåtblommor i Gnistarondellen. De är skapade av konstnären Anette Wixner och skall föreställa kungsängsliljor, linneor och backsippor. Det är ett samarbete med Skrotcentralen här i Uppsala och jag misstänker att de vill ha tillbaka plåten när visningen är klar. Blommorna sattes upp i maj under Linnes födelsedagsvecka och kommer att plockas ned nu i september. Jag är som vanligt ute i sista minuten.

gnistarondellen_1.jpg

Gnistarondellen är för övrigt lika tråkig som vanligt, förutom blommorna då. När man väl plockar ner dem står vi där med vår ogräsfläck igen. Tack och lov har man tagit bort jordhögarna som jag skrev om 2007 men det är ändå en pinsamt tråkig entré till staden. Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att göra något vettigt av denna rondell? Den har varit uppe till diskussion ett flertal gånger de senaste decennierna men fortfarande velar man hit och dit. Varför inte utlysa en arkitekttävling eller något?

PS. Den här gången undvek jag att  klättra upp i någon stolpe trots att det var lockande :)

Broar över Fyrisån, Kungsängsbron

kungsangsbron_1.jpgkungsangsbron_3.jpg

Kungsängsbron uppfördes som en del i den kringfartsled i södra Uppsala som kallas Kungsängsleden. Leden byggdes i etapper där Kungsängbron ingick i den sista. Idag sträcker den sig från Gnistarondellen i öster till Dag Hammarskjölds väg i väster.

När man startade den här etappen beräknades det bli ett av Uppsalas dyraste vägprojekt. Man tvingades ta flera svåra beslut och det krävdes en omfattande planerig för att lyckas. Rent ekonomiskt fanns det till exempel inget som motiverade att man skulle behålla båttrafiken in till centrum och hamnen. Få ville stänga hamnen och slutligen enades man om att bygga en öppningsbar bro. En annan stridsfråga var dragningen genom Kronparken. Här fick dock de gamla tallarna vika sig för behovet av en ny trafikled.

kungsangsbron_2.jpg
Kungsängsleden byggs med hjälp av block av cellplast som sedan täcks. Foto: okänd.

Nästa stora utmaning var själva grundläggningen. Leran är väldigt djup här och trots pållängder på hundra meter nådde man inte fast mark. Även den anslutande vägbanan krävde att man använde lösningar som man tidigare inte hade provat. Här använde man stora cellplastblock som vägbanksfyllning för att minska vikten och därmed reducerades risken för sättningar i vägbanan.

kungsangsbron_brooppning.jpg

Själva broklaffen är ett eget kapitel. Den tillverkades på Öresundsvarvet och levererades i två delar. Varje del vägde 45 ton, var sju meter breda och tretton meter långa. De kom med båt till Forsmark och transporterades sedan längs med 288:an till Uppsala. Här tvingades man plocka ned både lyktstolpar och trafikljus för att bron skulle nå sitt mål. Färdigmonterad fick klaffen en vikt av 120 ton.

Namnet Kungsängsbron fick den efter en namntävling som utlysts av kommunen. Av 2093 inlämnade förslag var 337 stycken en röst på namnet Kungsängsbron. Vinnaren, som fick en resa till Kanarieöarna, utsågs genom lottning bland dem som skickat in det vinnande förslaget.

Kungsängsbron invigdes klockan 15.00 den 12 november 1982. Bron är en klaffbro med en segelfri höjd på 5,3 meter och bredd på 8.5 meter. Här kan ni se bron på Google Maps.

Detta är inlägg 43 i serien om broar över Fyrisån.

Byggmästarplan

byggmastarplan_1.jpgbyggmastarplan_2.jpgbyggmastarplan_3.jpg

Byggmästarplan, inte att förväxla med Byggmästarparken, är en park som uppfördes under 1950-talet. På den här tiden växte Sala backe så det knakade och i kvarteret Byggmästaren var det byggfirman Diös som huserade.

I sluttampen av bygget får man en oväntad donation av byggmästare Anders Diös. Till utsmyckning skänker han den vackra skulpturen Flora, gjord av konstnäre Axel Wallenberg. Nu tvingas man tänka om. En yta som antagligen var menad för lek stensätts och görs om till en vacker inramning av statyn.

byggmastarplan_flora_1957.jpg
Statyn Flora framför muren som är byggd av sten från Islandsbron. Foto: Uppsala-Bild 1957 UM

Utformningen av blomstergården verkar delvis ha uppstått ur tanken ”Man tager vad man haver”. Samtidigt pågår en annan intressant bygge i centrala Uppsala. Här håller man på med att ersätta Islandsbron med en ny bro. Den ursprungliga mittpelaren av sten från 1841 rivs till förmån av en i betong. Stenen tas tillvara och får nu bilda en låg mur runt blomstergården och Flora. Idag är muren nästan helt övervuxen men ni ser den tydligt på den äldre bilden.

byggmastarplan_4.jpgbyggmastarplan_fontan_1957.jpg
Fontäner i blomstergården (ibland kallad Floraparken). Foto: Uppsala-bild 1957 UM

Det finns även några plåtlock i parken. En gammal bild avslöjar att det tydligen var några små och helt bedårande fontäner. Dessa borde man genast få igång igen. Jag har sett att soliga dagar är bänkarna välfyllda. Tänk, det skulle väl vara underbart att få njuta av blommorna och statyn till musiken av porlande vatten?

PS. Jag hittade en liten notis om att kommunen lovat föreningen att fixa fontänerna redan 2008. Man kan ju undra vad som stoppat dem?

Broar över Fyrisån, Islandsbron

islandsbrons_3.jpgislandsbrons_1.jpg

Islandsbron hittar vi mellan Munkgatan och Bäverns gränd. Bron uppfördes 1956 och fick sin nuvarande skepnad 1990. Nu är det här inte den första bron som legat här så vi tar det från början.

I källor från 1500-talet kan man hitta referenser till en bro med namnet Munkbron. Tyvärr räcker inte informationen för att bestämma brons läge. Munkbron dyker upp igen i texter från 1600-talet och nu kan man fastslå att platsen för Munkbron motsvarar Islandsbrons. Det är lätt att dra slutsatsen att det är samma bro som nämns i källorna från 1500-talet men riktigt säker kan man inte vara.

Samma sak är det med namnet. Ingen har kunnat förklara dess ursprung men det finns teorier. Kanske anlades bron av munkar eller så är namnet givet efter en tomt på åns västra sida som ägdes av dominikanerna i Sigtuna.

munkbron_1663.jpg
Karta troligtvis från 1663. Munkbron. Söder om bron ligger Stora Rudammen som idag kallas Svandammen,

munkbron_1702.jpg
Karta 1702, Munk Bron före stadsbranden.

Alla stadens träbroar fick ta mycket stryk av islossning och vårfloder, så även denna. På 1600-talet nämns två tillfällen när Munkbron raseras, 1684 och 1692. Vid det senare tillfället var man tvungen att hämta upp det mesta av virket ute vid Flottsund.

Nästa katastrof kommer 1702. Då drabbas Uppsala av en enorm brand som slukar det mesta av staden, inklusive slottet och delar av domkyrkan. Jag misstänker att man nu fick annat att tänka på än att återställa en bro i utkanten av staden. Saken är den att det faktiskt tar hela 139 år innan staden bygger en ny bro på den här platsen.

islandsbron_4.jpg
Islandsbron från 1841. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

1841 står den nya bron klar och det är en träbro med två spann och en mittpelare av sten. 1955 skall man enligt boken ”Uppsalas broar” undersökt åns västra brofäste och funnit en sten med årtalet 1840. Det är dock oklart om det har någon betydelse för tillkomståret. Jag har inte stött på någon källa som säger något annat än 1841.

Det är även nu som bron får namnet Islandsbron. Det är givet efter Islandet, den sydligaste av tre medeltida stadsdelar på ån östra sida. Det namnet får väl i sin tur ses som en beskrivning av det närliggande området. För länge sedan bildade Fyrisån en grund sjö söder om dagens bro. Vintertid frös den och här ute på isen hölls den årliga Distingsmarknaden. Det bör väl nämnas att någon gång, okänt när, har bron kallats Skeppsbron.

islandsbron_1860-talet.jpg
Islandsbron med nya sidostycken, troligtvis 1860-talet. Foto: Henri Osti, årtal okänt.

På samma grund som Dombron och Nybron fick den här bron en hel del kritik. Det höga brovalvet gjorde den svår att ta sig över och mycket hal vintertid. Hamndirektionen som vid en här tiden upptog hamnavgifter, muddrade och skötte om kajerna hade även ansvar för bron. De verkar inte ha lyssnat på klagomålen för när Islandsbron renoverades under 1800-talet senare hälft förblev utformningen densamma. Flera källor säger att man ersatte brospannen av trä med kraftiga gjutjärnsbalkar. Som ni ser på bilden från 1860-talet ser det ut som om sidostyckena är gjutna men detta kan ifrågasättas. Låt mig återkomma om detta i ett senare inlägg.

islandsbron_5.jpg
Islandsbron i 1906 års tappning. Foto: Paul Sandberg, årtal okänt. UM.

islandsbron_1937.jpg
Islandsbron. I bakgrunden Simon Lindsjös funkishus från 1936 med Kafe Skeppet i bottenvåningen. Foto: Paul Sandberg, 1937. UM.

Frågan aktualiseras igen när planerna för spårvägen tar fart i början av 1900-talet. Nu tar man tag i saken och 1906 kan man inviga den nya bron. Den 30 juni 1907 börjar de första spårvagnarna köra över Islandsbron. Det vackra räcket skänks av August Haglund, samme man som donerade pengar till Haglunds bro.

Nästa steg i Islandsbrons omvandling startar redan på 1940-talet. Bron är då i dåligt skick och ett antal broförslag passerar Drätselkammaren. Inget verkar falla dem i smaken och det dröjer ända fram till 1954 innan man slutligen bestämmer sig. Då har även förutsättningarna ändrats eftersom spårvägen lagts ned.

Den nya bron som är tillverkad av förspänd betong står klar 1956. Nu ersätter man även den gamla stenpelaren med ett mellanstöd av betong och bron får ett vackert räcke ritat av konstnären Olof Hellström. Räcket betalas med medel ur Haglunds donationsfond.

För att inte störa bygget och trafiken valde man att uppföra en provisorisk bro bredvid Islandsbron. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på detta.

islandsbron_6.jpgislandsbrons_racke.jpg

Den sista stora förändringen av bron sker 1990. Då breddas bron och den får nya gång- och cykelbanor. Befintliga räcken förlängs och ett nytt räcke i samma stil som det tidigare sätts upp. Detta startar tyvärr en strid om upphovsrätt. Man glömde nämligen att fråga konstnären om lov när man tillverkade de nya räckena. Det hela slutar med en uppgörelse mellan konstnären och kommunen.

Detta är inlägg 42 i serien om broar över Fyrisån.

Gotlandsparken och baggen

gotlandsparken_2.jpggotlandsparken_1.jpg

Kommunen har under de senaste åren rustat upp stränderna längs med Fyrisån på ett helt föredömligt sätt. Gotlandsparken är en av dessa fantastiska platser som låter en sitta ner och koppla av en stund.

Jag har försökt hitta information om parken och om den haft något annat namn innan den döptes till Gotlandsparken. Efter en hel del grävande har jag bara lyckats komma upp med ett mycket gammalt namn och ett vagt minne.

gotlandsparken_1901.jpgGotlandsparken med kommunalt tvätteri. Foto: Alfred Dahlgren, 1901-02

För att börja med namnet. Det är Dammkilen och finns omnämnt redan 1671. På den tiden var parken bebyggd och namnet var ett kvartersnamn. Med all sannolikhet brann allt ned vid den stora stadsbranden 1702. Några nya byggnader uppfördes aldrig förutom ett tvätteri i slutet på 1800-talet.

Det där minnet då? På en gammal webbsida hittade jag namnet Åslänten. När jag såg det kändes det väldigt bekant. Namnet Gotlandsparken fastställdes 2001 och jag misstänker att Åslänten inte var ett officiellt namn, om det nu var ett namn. Är det någon av er läsare som känner igen det?

bagge_gotlandsparken.jpg

I parken står en vacker betongbagge som knyter an till parknamnet. Det är en variant av ”betongsugga” som används på Gotland istället för de fula trekantiga klumparna som vi oftast hittar här i Uppsala. Den överlämnades med pompa och ståt 2008 av Gotlands kommun till Gotlands nation som ett tack för deras arbete. Mig veterligen är det den enda baggen som officiellt har fått lämnat ön. Vi Uppsalabor får väl tacka och bocka för denna ynnest.