Rivningar i Uppsala under 1960- och 1970-talet

I ett tidigare inlägg tog jag upp renoveringen av det gamla 1800-talshuset i kvarteret Brynhild. Det är inget märkligt hus men det har legat mig varmt om hjärtat och det har sin förklaring. Trots att vi bor i en stad som säkert många upplever som gammal är det faktiskt inte mycket av det gamla som återstår. Visst, det finns kvar en hel del äldre byggnader väster om Fyrisån men i resten av staden har grävskoporna fått härja fritt.

Titta på kartan nedan. Det som är blått är hus rivna mellan åren 1958 och 1978, det vill säga under en 20-årsperiod. Det var under denna tid man gick som hårdast åt staden. Trots att kartan inte visar hur det ser ut idag ger den en bra bild av hur lite av den gamla bebyggelsen som finns kvar. Vissa kvarter söder om Stora torget rev man redan i början av 1950-talet och därför saknas markeringar för dessa hus. Självklart har man rivit byggnader efter 1978 men i en betydligt långsammare takt. För att nämna ett exempel så revs det mesta i kv. Sandbacken 1985 (stadsbiblioteket).

karta över rivna hus i Uppsala åren 1958-1978
Rivna hus i Uppsala centrum åren 1958-1978.

Med kartan i åtanke kan man bara konstatera en sak. Vi klarade oss undan bombningarna som drabbade Centraleuropa under 1940-talet. Ett decennium senare startade vi något som hade en liknande effekt på Uppsalas gamla bebyggelse.

Det måste nämnas att det inte är helt svart eller vitt. Jag har stött på flera texter som ger ett lite bredare perspektiv på saken. Innan rivningen av kvarteret S:t Per konstaterade man att det mesta var angripet av husbock. I den ”nybyggaranda” som fanns på 60-talet såg man det nog som en god gärning att rädda befolkningen från denna miljö.

Bakgård i kvarteret S:t Per 1963
Bakgård i kvarteret S:t Per. Det är svårt att tänka sig att det sett ut så här i centrala Uppsala. Foto: Ola Ehn, 1963. UM

svartbäcksgatan och kvarteret S:t Per 1965-66
Kvarteret S:t Per 1965-66. Foto: Manne Lindh. UM

Svartbäcksgatan och kv S:t Per med Celsiushuset
Celsiushuset. Sitt nuvarande utseende fick den av Carl Hårleman 1741.

Min högst personliga åsikt är att det är de fåtal äldre hus som står kvar som ger staden dess karaktär och dessa skall vi hålla ett öga på. Det som uppfördes under 1960, -70- och -80-talen är för det mesta ganska ointressanta skapelser.

Nu har man valt att bygga om det gamla Tempohuset utan några större protester. Det är faktiskt ett av de få husen från perioden som är udda, har en historia och dessutom gett genklang långt utanför stadsgränsen. Innebär det att det mesta av centrumbebyggelsen från 60- och 70-talet kan byggas om eller förändras utan att folk och remissinstanser knorrar? Vem vet, men jag vill påstå att man satt ribban ganska lågt i och med detta beslut

Om man börjar bygga i centrum får vi hoppas på att beställare och byggherrar gör något som livar upp den mediokra stadskärnan. Tyvärr har de senaste 20 årens arkitektur visat att det är nyfunkis och glasfasader som gäller och inget verkar kunna ändra på detta.

Vallkarlsbron

wallkarlsbron-1689.jpg
”Wallkarlsbroon”. Karta över Säby by, Vassunda socken, 1689. LM

Som ni säkert vet är jag lite svag för gamla broar. När semestern var över och jag äntligen satte mig ner framför datorn kunde det inte ha startat på ett bättre sätt. Det tog inte lång tid innan jag ramlade över namnet ”Wallkarlsbroon” i en karta från 1689.

Det här var första gången jag tog mig en närmare titt på den gamla landsvägen (numera väg 255) mellan Uppsala Och Stockholm. Jag hade dock mina misstankar om att det kunde dyka upp något spännande längs med denna sträcka.

wallkarlsbron-1765.jpg
”Wallkarlsbron”. Karta över Säby by, Vassunda socken, 1765. LM

Tyvärr kunde jag inte gräva fram något matnyttigt om bron förutom ytterligare en karta från 1765. Efter det var det helt tomt på uppgifter, inget i kartbeskrivningarna och inget i Ortnamnsarkivets databas. Nå, det är inte första gången det händer.

vallkarlsbron.jpg

Jag misstänker att de flesta som passerar här inte har upptäckt att det finns en bro här. Jag kan faktiskt räkna in mig själv i den skaran ända fram tills förra veckan. Vid en närmare undersökning visade det sig att bron faktiskt är strax över 12 meter. Här finns det med andra ord gott om plats för Brantshammarsån.

vallkarlsbron-2.jpg

Eftersom det här är en bro (minsta spännvidd 2 meter) går det att ge den ett namn. Om någon känner sig manad att skicka in namnet Vallkarlsbron till Knivsta kommun så är ni välkomna. Det vore kul om man kunde återuppliva det gamla namnet och låta det bli officiellt.

Med V eller W? Jag har fått den uppfattningen att man oftast försöker använda den modernare stavningen med V om det inte gäller personnamn. Ordet vallkarl upplever jag som en personbeteckning men någon klok kan säkert reda ut det närmare.

Länk till platsen i Google Maps.

Länk till kartan över Säby by 1689.
Länk till kartan över Säby by 1765.

Knivsta stationshus, en unik byggnad

knivsta-jarnvagsstation-1.jpg

Har ni följt med diskussionen om Knivsta station? Själv försöker jag hänga med så gott det går även om det är svårt att hålla koll på alla byggprojekt som pågår runt om i landskapet.

I fallet Knivsta station koncentrerar man sig för närvarande på att förbättra signalsystemet och fräscha upp perrongen. Dock har det talats om att riva eller flytta stationen den dagen man utökar spårkapaciteten till fyra spår. När jag sökte info om detta hittade jag en notis om att stationshuset i Knivsta skulle vara ett unikum. Som ni förstår är en sådan uppgift helt oemotståndlig och måste undersökas närmare.

knivsta-jarnvagsstation-2.jpg

Först behövs det lite bakgrundsinformation. I järnvägens barndom blev en herre vid namn Adolf W. Edelsvärd SJ:s chefsarkitekt. Han var enormt produktiv och var upphovsmannen bakom hundratalet stationer. För att underlätta detta arbete skapade han ett antal typhus. Dessa skulle vara av god kvalitet och dessutom vara en inspiration för den bebyggelse som senare växte fram runt stationen. Här kan ni läsa mer om Edelsvärd och hans olika stationshus.

Vad gör då Knivsta station unik? Tydligen är det ett ovanligt välbevarat hus av en gammal stationstyp som kallades Habomodellen. På andra håll har man rivit eller byggt om stationerna när järnvägen förändrats medan stationen i Knivsta i princip har fått stå orörd. Vissa menar att just Knivsta station till och med kan vara den sista i sitt slag.

knivsta-jarnvagsstation-tidigt-1900-tal.jpg
Knivsta järnvägsstation i början av 1900-talet. Foto: okänd.

bergsbrunna-station-1945.jpg
Bergsbrunna stationshus, rivet. Foto: Flygtrafik AB, 1945.

Om man till exempel jämför med det sedan länge rivna stationshuset i Bergbrunna ser man att de en gång i tiden var nästa identiska. Båda av Habomodellen. Knivsta station uppfördes 1876 och den enda tydliga förändringen sedan dess är det längsgående perrongtaket som vetter mot spårområdet.

Jag gillar stationshus och speciellt de äldre. Personligen hoppas jag att man anstränger sig och restaurerar den gamla byggnaden. Det vore synd om vi inte kan bevara åtminstone ett av dessa stationshus av Habomodellen i Sverige.

Brillingestenen, en av Uppsalas okända sevärdheter

brillingestenen-1.jpg

Brillingestenen, eller ”Brillinges altare” som den benämns i en inventering från 40-talet, är en riktig raritet. En offersten täckt av över hundra skålgropar. Vid den senaste undersökningen kunde man räknat till inte mindre än 136 stycken.

Det finns inte så mycket information om själva stenen. Den har fått sitt namn av marken som tillhör Brillinge gård och skall stå på sin ursprungliga plats. Detta enligt en rapport som jag tyvärr inte kan hitta för tillfället. Åldern verkar ingen kunna uttala sig om men skålgropar, eller älvkvarnar som de också kallas,  är en mycket gammal ristningstradition. Nu skall jag inte fördjupa mig i ämnet i denna bloggpost. Det finns en bra artikel på Wikipedia om skålgropar. Länk till artikeln.

brillingestenen-3.jpg
Den lilla skogsdungen med Brillingestenen hittar ni längs med Österleden.

brillingestenen-6.jpg
Offerstenen ligger inklämd mellan UTK-hallen, bensinpumpar och snabbmatskedjor.

I närheten har man även funnit ett antal gravar. Det ställde till med en del uppståndelse då den första upptäcktes av en bonde på 1930-talet. Den var en så kallade skelettgrav där den döde begravts i en kista. Graven daterades till  0 – 200 e. Kr. Vid den här tidsperioden var det normala att man brände sina döda. Även platsen för en så här gammal skelettgrav överraskade. De hade tidigare bara hittas på ett fåtal ställen i de södra delarna av Sverige.

brillingestenen-2.jpg

Dagen till ära hade jag tagit med mig mitt ”skålgropsfotokit”, en bilborste och en flaska vatten. Att få dessa gropar att synas på bild är vanligtvis ganska svårt. De försvinner i den grova ytan om man inte har perfekt släpljus. Det gav mig också en chans att placera något på stenen för att ni skulle få en uppfattning om dess storlek.

Tekniken är enkel. Sopa av stenen och häll vattnet över den. Det mesta kommer att rinna bort men lite kommer att stanna kvar i groparna. Det här gör att groparna syns betydligt bättre även om blänk och speglingar inte ger de bästa bilderna.

brillingestenen-5.jpgbrillingestenen-4.jpg

Den här stenen vill jag räkna in i kategorin stora okända Uppsalasevärdheter. Personligen är jag mycket förvånad att den inte har fått mer uppmärksamhet. Nu vet jag inte hur kommunen värderar sina fornlämningar men nog hade den kunnat ärats med den fina skylten som har en kringla.

Det är både snårigt och skräpigt inne i dungen. När jag besökte stenen för ett antal år sedan såg det ut som om några stackars uteliggare hade försökt bo i skogsdungen. Pressningar, filtar, toapapper och diverse annat låg utspritt över marken. Idag är det inte mycket bättre förutom att dessa moderna lämningar delvis har börjat döljas av naturen.

Som sagt, dags för kommunen att göra stenen lite mer besöksvänlig. Till exempel borde den målas som andra hällristningar. Jag tror att det skulle uppskattas. Detta kunde mycket väl bli en trevlig avslutning efter ett besök på någon av de intilliggande snabbmatskedjorna.

Länk till platsen i Google Maps. Grön Pil.

Rasbo härads avrättningsplats… möjligen?

Rasbo-sockenvag-1.jpg
Är detta platsen för en gammal avrättningsplats?

Jag tror att jag har hittat en avrättningsplats. Betoningen ligger på tror då underlaget är minst sagt bristfälligt. Jag vill ändå skriva om det för det finns absolut ingen anledning att jag skall sitta och hålla på informationen. Den kan ju vara pusselbiten som får allt att falla på plats eller uppmuntra någon att leta vidare.

Det hela startade för någon månad sedan när jag sökte på måfå i Ortnamnsarkivet databas. Där hittade jag ett inskannat arkivkort med följande text:

Rättarplats, avrättningsplats? Vid Båhlröret väster Funboslätt, Rasbo o. Funbo snr, Rasbo hd, Upps. l.
Rättareplatz
U.å. LSA B9

Det här är första gången jag stött på en uppgift om en avrättningsplats i Rasbo härad. Som ni förstår så blev jag lite upprymd. En sökning på Båhlröret gav två träffar som sa att gränsmärket låg mellan de båda socknarna Rasbo och Funbo. Jag uppfattar det som om dessa angivelser kommer från samma dokument som det tidigare ordet Rättareplatz. Hursomhelst, med dessa uppgifter i bakfickan började jag glatt söka bland Lantmäteriets gamla kartor.

funboslatt-sockenvag-1951.jpg
Området väster om Funboslätt. Karta 1951.

Efter att ha gått igenom många och långa kartbeskrivningar började jag misströsta. Trots att jag sökt längs hela sockengränsen, inklusive sträckan öster om Funboslätt, kunde jag inte hitta namnet Båhlröret. Jag grävde även runt i några andra kartor från området utan att hitta det eftersökta namnet. Enklast hade det ju varit om det funnit ett stort rött kryss som sa avrättningsplats, men icke.

Vad jag däremot hittade bland de namngivna rören var ett gränsmärke som kallas Bålsbergsröret. Platsen för det passar väldigt bra in på beskrivningen. Det ligger väster om Funboslätt längs en gammal sockengräns. Det ligger dessutom bredvid den enda vägen som binder ihop de två socknarna. En naturlig plats för en avrättningsplats kan man tycka.

balsbargsroret-1715.jpg
Bålsbergsröret. Frötuna ägor, Rasbo socken. Karta från 1715.

gramunkehoga-1709.jpg
Gråmunkehöga, Funbo socken. Karta från 1709.

Själv vill jag tro att jag är på rätt plats och att Bålsbergsröret och Båhlröret är samma gränsmärke. Det hade varit intressant att veta hur gammal handlingen är som man refererar till i LSA (Lantmäteristyrelsens arkiv). Det kan vara så att mellanledet berg fallit bort eller helt enkelt inte användes när man skrev denna text. Nu tror jag inte att vi kommer att få reda på årtalet. Jag misstänker nämligen att förkortningen u.å. som står i arkivkortet betyder ”utan årtal”?

Kartmaterialet är i huvudsak från början av 1700-talet eller senare avskrivningar av detta, det vill säga en ganska begränsad period. Den gamla gränsdragningen i kartan från 1715  är hämtad från en karta över Gråmunkehöga, Funbo socken, från 1709.

Slutligen länkar jag några kartor som ni själva kan rota i:

Karta över Gråmunkehöga från 1709.
Karta över Frötuna från 1715. Kartbeskrivningen är mycket svårläst.
Karta över Frötuna från 1775-83. Den här kartan verkar delvis vara en avskrift av kartan från 1715. Kartbeskrivningen är läslig och här kan man fördjupa sig i de tidigare gränsdragningarna.

Så gott folk, håll ögonen öppna. Kanske finns det redan någon släktforskare som sett referenser till denna rättarplats? De brukar ha en fantastisk förmåga att skaka fram spännande information.

Länk till platsen i Google Maps.

Svintullsbron

vag-649-bergsbrunna.jpg
Väg 649 från Bergsbrunna till Falebro. Hästsläpet passerar över f.d Svintullsbron.

Namnet Svintullsbron dök upp för några veckor sedan. Egentligen letade jag efter information till ett annat inlägg men eftersom det lät spännande försökte jag hitta något matnyttigt. Tyvärr var det tunnsått med information så jag släppte idén på att skriva något om bron.

För några dagar sedan passerade jag platsen av en ren slump. Självklart stannade jag till och tog några bilder. För den här bloggare hade allt annat antagligen klassats som ”tjänstefel” :) När det var gjort fanns det inte längre någon ursäkt. Det fick bli ett inlägg även om det endast är för att lyfta fram ett gammalt platsnamn.

svintullsbron-2.jpgsvintullsbron-1.jpg

Svintullsbron kan man hitta i gamla kartor men idag är den degraderad till ett betongrör under vägen. Nu vet jag inte om det är en försämring eller förbättring. Jag misstänker att de flesta små dikesbroar inte var några arkitektoniska underverk.

Bäcken, som jag försökt hitta ett namn på, har sitt avrinningsområde i Lunsen. Det rör sig faktiskt om samma bäck som en gång i tiden drev en kvarn i Bergsbrunna. Jag har skrivit om den i ett tidigare inlägg.

svintullen-1.jpg

Namnet Svintullsbron har den fått från ängsmarken runt bron. Här fanns tidigare inhägnader där man höll svin, vilket ni säkert redan räknat ut. Åkerstycket som ligger nordväst om den f.d. bron kallas fortfarande för Svintullen.

Koffsan eller Gräna Jungfrun, en tragisk hundhistoria och en författare

koffsan-3.jpg

Nu har jag varit ute och landstigit på ön Koffsan. Ön hittar ni vid inloppet till Lårstaviken i sydvästra delen av Ekoln. Nu skulle man kunna tro att de små öarna i Ekoln är rätt så ointressanta. Det stämmer i de flesta fall, men inte i detta.

Ön

När man går igenom kartmaterial och texter så upptäcker man att ön har haft olika namn genom åren. Ibland har den kallas för Koffsan eller Kuffsan, ibland för Jungfrun eller Gräna Jungfrun.

koffsan-karta-1635.jpg
Den äldsta kartbeskrivningen är från 1635 och lyder
”Insula Kuffsan in Ekolen sita”.

Lite fint kan man säga att ordet Koffsan kan översättas till ”liderlig kvinna” och en del andra mindre smickrande ord. Ja ni förstår säkert vilka jag menar. Det här försökte man antagligen rätta till genom att ge ön ett mer passande namn. Det finns en kort text i ortnamnsarkivet som säger att ön kallades för Gräna Jungfrun (år 1860) och att allmogen aldrig använde namnet Koffsan. Observera att det skall vara Gräna med ä och inte med ö eftersom ön ursprungligen tillhörde byn Gräna i Dalby socken. Det här verkar stämma då ön kallas Jungfrun i kartmaterial från den tiden. Idag har man bytt tillbaka och i mitt sjökort står det Koffsan.

koffsan-1865.jpg
Jungfrun. Karta från 1865.

Som många säkert sett samlas det ofta fiskare runt ön. Ni kanske till och med har fiskat där själva. Tydligen var det här ett känt fiskevatten redan på 1700-talet. På en karta från 1773 har man markerat västra sidan som ”Aborre grund” vilket är ovanligt. Jag har åtminstone inte stött på det tidigare.

koffsan-karta-1773.jpg
Koffsan och aborre grund. Karta från 1773.

Hundhistorien

Nog om namnet. Nu går vi till den där berättelsen som är en riktigt tragisk historia. På en av öns stenar finns det en inskription som enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök lyder:

H.H. LAPPA MÅNS MÅNSON TROGNAHUND 1846

Enligt ortsbefolkningen skall den vara till minne av en hund vars husbonde förliste utanför ön. Mannen drunknade men hunden lyckades ta sig iland på Koffsan. Den vägrade sedan att lämna sin husse och svalt ihjäl på ön. Det är verkligen ingen solskenshistoria men det visar att det finns spännande berättelser där man minst anar det.

koffsan-1.jpgkoffsan-2.jpg

Enligt Fornsök skall texten vara tydlig och vitmålad. Det måste ha varit länge sedan man inventerade stenen för idag går det knapp att urskilja bokstäverna. Jag kunde bara hitta siffran 18 samt några enstaka bokstäver. Som ni ser är det mesta är täck av lavar och stenen skulle verkligen behöva en restaurering.

Sjömannen och författaren

Mans-Henrik-Hultin.jpgJag grävde djupare för jag ville veta vem det var som drunknade utanför den lilla ön. Först hittade jag en text i boken Östgötars minne från 1902 där man nämner en herre vid namn Måns Henrik Hultin. Det skall ha varit en skojsam herre som med åren blev ”mycket korpulent”.

Måns var medicine kandidat och skeppsläkare men verkar vara mest känd som författare. Under signaturen Måns Månsson skrev han kåserier, noveller och visor. Dessa gavs ut i både bokform och publicerades i till exempel Nya Dagligt Allehanda. Efter hans död publicerades ett urval av hans texter samt hans levnadsbeskrivning under titeln Samlade Verk, 1875.

Källor som Nordisk Familjebok säger att han skall ha drunknat 1869. Det stämmer inte med årtalet 1846 som går att hitta i Fornsöks databas. I boken Östgötars minne nämner man faktiskt sjödramat och att hans lilla hund Lappa som överlevde händelsen. Även här nämner man årtalet 1869. Kan man anta att någon råkat göra en felaktig tolkning av ristningen eller finns det någon annan förklaring?

Länk till Koffsan på Google maps.

Vattenpölen på Kungsängsleden

Det finns en mycket irriterande sak på Kungsängsleden. Det skulle inte förvåna mig om det är fler än jag som har svurit över detta då och då. När man kör vägen västerut från Boländerna så passerar man under en viadukt. I botten av denna viadukt finns det en vattenpöl som aldrig verkar torka upp. Har man en bil framför sig tvingas man ibland slå på vindrutetorkarna även under de allra varmaste sommardagarna.

kungsangsleden-vattenpol-1.jpg
Viadukten på Kungsängsleden strax före Kungsgatan. Järnvägsbron närmast och bakom denna vägbron för Sävjavägen.

De flesta som kör här har säkert funderat över detta. Min egen teori är att det måste vara grundvattnet som sipprar fram. Nu har jag hittat lite information som stärker mina misstankar.

Det hände en oförutsedd sak i samband med att man byggde den sista etappen av Kungsängsleden på 1980-talet. När man skulle göra grundarbetet för den nya vägbron för Sävjavägen använde man långa friktionspålar. Dessa passerade genom det övre lerlagret och träffade sedan på ett vattenförande gruslager. Här rann vattnet fram under tryck och schaktet som man grävt för den nya vägen vattenfylldes. Det här löste man genom att leda ut vattnet i en dagvattenledning.

kungsangsleden-vattenpol-2.jpg

Min gissning är att vattnet har hitta nya vägar att ta sig fram. Det brukar väl vara så med vatten under tryck? Någon annan rimlig förklaring kan inte jag komma upp med. Det börjar även bli dags för någon form av reparationsarbete. Groparna som bildats i asfalten lär inte bli mindre med åren. I samband med detta kanske det kommer en förklaring på problemet?

Linjalvägar och sägnen om Drottning Kristinas fingrar

lovstalot-gavlevagen.jpg
Länsväg C 600, Gamla E4;an, Björklinge- eller Gävlevägen. Kärt barn har många namn. Bilden är tagen ute vid Lövsta ca 1 mil från Uppsala stad.

Vet ni en sak? Uppsala har en intressant egenhet som vi sägs vara ensamma om i norra Europa. Det jag talar om är linjalvägar. Vadå, linjalvägar vad är det? Låt mig förklara.

I mitten på 1600-talet verkar det ha varit högsta mode att rita raka streck. År 1643 fick Uppsala sin första stadsplan och den innehöll de rektangulära kvarteren som vi ser idag. Nu nöjde man sig inte med detta. Staden utrustades även med nya tillfartsvägar. De blev både långa och raka och man menar att dessa ritades med linjal. Tittar man på en karta är det svårt att argumentera emot detta.

Någon kanske säger att det finns ju massor av raka vägar i landet. Det är antagligen helt korrekt. Vad som gör dessa vägar speciella är det som tidigare sagts, spikraka landsvägar från 1600-talet är tydligen mycket ovanliga. Äldre vägar anlades där naturen tillät eller följde befintliga markgränser vilket sällan var den kortaste vägen mellan två platser.

uppsala-linjalvagar-karta-1859-63.jpg
Uppsalas linjalvägar. Karta från 1859-63.

De vägar vi talar om är den cirka 7 kilometer långa Dag Hammarskjölds väg, Vaksalagatan med väg 288 som jag mätte till ungefär 6 kilometer samt den nästa 2 mil långa vägen mot Björklinge (gamla E4). Jag har däremot ingen aning om varför det inte ritades ut någon rak väg i väster. Kanske var trafiken från detta håll inte tillräckligt stor eller viktig för att motivera ett nybygge.

Så här säger Trafikverket om Uppsalas raka infartsvägar:

De är unika åtminstone i norra Europa. Linjalvägar med fondmotiv är typiskt för barocka slottsmiljöer. Det som är ovanligt här är att miljön är en hel stad.

Sägnen om Drottning Kristinas fingrar

Det är nu sägnen om Drottning Kristinas fingrar dyker upp. Vägen mot Björklinge blev nämligen aldrig helt rak. På några ställen gör vägen små böjar och enligt sägnen uppstod dessa på grund av ett misstag. När drottningen skulle rita ut den nya vägen hamnade hennes fingertoppar utanför linjalkanten. När hon sedan drog strecket blev det som ni säkert förstår inte helt rakt.

Jag har grävt lite djupare i detta. Inte om sägnens korrekthet utan om det finns en naturlig förklaring till de utbuktningar vi ser på vägen. Intentionen var säkert att vägen skulle bli helt rak men något hindrade detta? Som ni förstår var detta ett ypperligt tillfälle att göra en utflykt.

Idag är det två stycken böjar som nämns, en i Drälinge och en i Högsta. För att börja från norr så är det lätt att se varför det blev en sväng på vägen söder om byn Drälinge. Här ligger en hög åsrygg och gräva sig genom den var det nog aldrig tal om.

dralinge-2.jpg
Väg 600 tar sig en sväng runt åsen strax söder om Drälinge.

dralinge-1.jpg
Den gamla landsvägen söder om Drälinge. Den nya dragningen till höger i bild.

I Högsta är det motsvarande problem men här är det vatten som ställer till det. Hade man velat att vägen skulle bli helt rak hade man tvingats uppföra en bro på den absolut sämsta platsen. Just här går Björklingeån i vägens längdriktning vilket säkert inte lockade till några nya brobyggen. Broar krävde att markförhållandena var gynnsamma. Fanns det redan ett vad eller bro i närheten misstänker jag att man fortsatte att använda det.

Idag bildar ån en lite sjö just här vilket har fått dagens vägbyggare att flytta vägen åt öster istället för att räta ut den. Jag noterar även att jag borde försöka knåpa ihop ett inlägg om den pampiga stenbron i Högsta.

hogsta-1766.jpg
Karta från 1766 över landsvägen vid Högsta.

stenbro-hogsta-1.jpg
Den fina stenbron i Högsta.

Nu slutar det faktiskt inte här. Från Högsta och söderut ser vägen väldigt rak ut men så har det inte alltid varit. En genomgång av äldre kartor visar att det fanns fler kurvor på vägen.

lovstalot-1866.jpg
Böjen på vägen strax öster om Lövsta. Karta från 1866.

lovsta-1952.jpg
Vägen vid Lövsta 1952.

Den första låg strax öster om den gamla byn Lövsta. Här gjorde ån en sväng som tvingade ut vägen åt väster. Numera är ån flyttad och vägen rak. Det verkar ha skett relativt sent för böjen fanns kvar 1890 men är borta på den ekonomiska kartan från 1950-talet.

galgbacken-1772.jpg
Galgbacken 1772.

galgbacken-1850-talet.jpg
Vägarna runt och över Galgbacken 1850-talet.

Ytterligare en böj på vägen hittar vi vid Galgbacken i Svartbäcken. Som ni ser på den äldre kartan från 1772 gör vägen en sväng runt åsen. Galgbacken användes som grustag och antagligen tog det en tid innan man lyckats gräva bort tillräckligt med sand för att räta ut vägen. En karta från 1850-talet visa både den gamla vägen runt åsen och den nya raka sträckningen

arna-1931.jpg
Ärna. Vägen mot Björklinge. Foto: August Schagerström, 1931.

arna-1871.jpg
Ärna 1871.

Slutligen hittade jag ett fint fotografi taget 1931 vid Ärna gård. Bilden visar vägen norrut mot Ärnabron och Brogården. Vid en närmare granskning ser man att vägen verkar vika av vid Ärna. En karta från 1871 bekräftar detta. Här slutade jag faktiskt att leta efter fler vägkrokar. Om jag skulle börja jaga sådana här små variationer hade jag snart blivit inlagd för vägkroksmani. Bilden bjuder däremot på en annorlunda vy, lång ifrån den klassiska bilden av en gammal slingrig häradsväg.

Som ni ser var 1600-talets raka linjalvägar lång ifrån felfria. Man har däremot försökt räta ut dem när man fått chansen. På senare tid har dock en ny företeelse börjat störa upplevelsen av våra linjalvägar. Rätt gissat,  rondeller. Jag misstänker att det är något vi måste acceptera ur trafiksäkerhetssynpunkt men jag gillar det inte. Sen är det väl inte så många som känner ”historiens vingslag” när de kör på dessa unika vägar? Förhoppningsvis kan den här bloggposten ändra på det.

Vi kan även fastslå att sägnen om Drottning Kristinas fingrar troligtvis är en efterhandskonstruktion. Hursomhelst, fortsätt att sprid den för det finns inget sorgligare än när gamla sägner tynar bort och glöms.