Scribo — perspektiv på närmiljön

Kära läsare, jag börjar med budskapet. Om ni har problem med att lämna kommentarer här på bloggen skulle jag vara tacksam om ni meddelade mig. Mailadressen hittar ni på sidan ”Om Scribo”.

Jag har drabbats av spamkommentarer under en längre tid. Tidigare använde jag mig av Askimet som spamskydd vilket antagligen är det mest använda tillägget till WordPress. Den fångade upp allt men sparade spamkommentarerna i en modereringskö. Det visade sig att med jämna mellanrum hamnade även helt legitima kommentarer i filtret vilket gjorde att jag inte vågade rensa kön automatiskt.

Det här kunde jag hantera när det bara kom ett fåtal skräpkommentarer i veckan. Nu bombarderas jag med ibland flera hundra per dag och då börjar det bli tidsödande att se om Askimet har gjort några felbedömningar.

Efter en noggrann undersökning har jag nu bytt till ett spamskydd som heter Anti-spam. Det smarta med den här pluginen är att den lägger till några dolda fält i kommentarsfunktionen som en vanlig besökare inte ser. Det mesta av skräpkommentarerna genereras maskinellt och dessa spambotar försöker fylla i alla fält, även de dolda. Det här resulterar i att det blir enkelt för spamskyddet att rensa bort dessa kommentarer.

Efter bytet har jag gått från hundratals skräpkommentarer i veckan till noll, nada. Vilken befrielse! En annan fördel med det nya tillägget är att man inte behöver trixa med några inställningar. Det verkar som om allt fungerar men man blir alltid lite orolig när man installera en ny plugin, det är därför jag frågar.

Om ni är sugna på att byta spamskydd tänk på att just det här tillägget inte fungerar för alla. Det är inte kompatibelt med vissa kommentarstillägg som till exempel Jetpack Comments och vissa kontaktformulärer.

PS. Jag köpte en burk SPAM för att ta en bild till inlägget. Nu undrar jag om ni har några tillagningstips då jag aldrig ätit detta tidigare. Ingen brådska, sista förbrukningsdag är i mitten på 2016 :)

Nu är ännu en udda byggnad på väg att försvinna i Uppsala. En gård i Luthagen skall rivas och ersättas med radhus. Gården är från 1800-talet och kan vara ett gammalt skjutshåll. Det var en läsare påpekade detta och så fort jag fick chansen var jag ute och tog några bilder.

Norrlandsgatan 13

Personen som skrev till mig har redan försökt gräva runt i arkiven och jag tar mig friheten att återberätta vad hon har hittat. Den ursprungliga byggnaden skall vara ett stall från 1800-talet. Byggåret är dock okänt eftersom det saknas källor.

Under en period skall byggnaden använts som slakteri. En slaktare vid namn J.T. Ericsson ägde huset vilket senare övertogs av hans änka 1910.

1923 byggdes den om till garage med ny vinkeldel och det var ingen mindre än vår tidigare stadsarkitekt Gunnar Leche som stod för utformningen. Ritningarna finns hos Stadsarkivet. Det sägs att under en period skall Hotell Gillet ha haft sina bilar här.

Man planerar dessutom att riva flera hus i det närliggande kvarteret Assar. Ett av husen är ett helt fantastiskt byggnad från 1924, även det ritat av Gunnar Leche. Det finns med andra ord en hel del guldklimpar utanför stadskärnan som man ofta glömmer bort.

Jumkilsgatan 10

Detta område uppfördes enligt en plan som antogs 1912 i den då nyintroducerade stilen ”trädgårdsstad”. Den tillkom i samma anda som det mer kända Kåbo och det går att hitta mycket imponerande byggnader i dessa kvarter. Jag misstänker att det hade blivit ett annat ljud i skällan ifall samma ingrepp hade planerats i Kåbo. Det bör även påpekas att dessa kvarter klassades som ”särskilt värdefullt område” 1988.

Jag vet att man inte kan spara allt. Men jag tycker ändå att man lite för lättvindigt river saker utan att det görs någon djupare undersökning. När de kommer till dessa byggnader är det rent av ansvarslöst. Min egen gissning är att stallet antagligen är det äldsta byggnaden i området. Att jämna det med marken känns galet.  I det här fallet har Upplandsmuseet sagt nej till rivning men det verkar inte ha någon betydelse.

När man lämnar de mest centrala delarna av Uppsala så hittar man väldigt lite information om byggnaderna. Det vore spännande om vi tillsammans kan försöka hitta fler uppgifter om det gamla stallet.

God Jul!

Under julen skall man vara positiv men idag kände jag inte för det. Jag gick igenom några äldre bilder och blev påmind om hur Uppsala förändras. 99 av gångerna tycker jag att det är ok för jag vill att Uppsala skall utvecklas och växa men ibland blir det bara så fel

Jag tror inte våra beslutsfattare är onda, de silar mygg eller ser inte skogen för alla träden. Om de haft en känsla för Uppsala hade vi säkert sluppit förslag som vykortsstånd i Linnéträdgården, funkishotell i Odinslund eller enorma kotorskomlex vid Botaniska trädgården.

Ta till exempel frågan om Uppsalas siluett. Som ni vet har man bråkat om den i decennier. När det slutligen tas några beslut blir det oftast väldigt konstigt. Orsaken är helt enkelt att man inte vet vartifrån man skall titta (oavsett hur många konsulter man plockar in). En av de vackraste vyerna över Uppsala har man från Galgbacken. Slottet, Domkyrkan, Helga trefaldighets kyrkan och Gustavianum i en fin rad och avbildat av många konstnärer. Pang! där slog man upp polishuset, en 70-talskåk som lämnar mycket att önska.

Saken är den att det går att bygga i Uppsala, i massor. Problemet är bara att man hela tiden gör det enkelt för sig. Det som är riktigt obehagligt är att man dessutom tar våra arkeologer som gisslan. Om de inte hittar något så är det fritt fram att skövla. Uppsala är så mycket mer än det. Konstnärer och författare ha avbildat och skrivit om staden i hundratals år. Låt oss hitta guldklimparna även i detta och låt oss bygga en stad som tar vara på det.

Som ni säkert vet brukar jag hänga upp mig på väldigt små detaljer. I det här fallet handlar det om vändkors. Det är ingen speciell Uppsalagrej men de har fått mig att tänka till.

S:t Eriks källa och Kvarnbron. Gouache av okänd konstnär, från 1850-talet. (crop) UM

Första gången jag överhuvudtaget funderade närmare på vändkors var efter en kommentar i mitt inlägg om Kvarnbron. På tavlan som jag presenterade där och här ovan ser man ett vänkors vid nedfarten till S:t Eriks källa. Mina funderingar då var om det stod där på grund av köbildning ner till källan. Mina tidigare erfarenheter av vändkors är ju från tunnelbanestationer och arenor.

Idag misstänker jag att jag var helt ute och cyklade och förklaringen är följande. I ett beslut från oktober 1870 begär man att de stora och otympliga portarna på Fjärdingstullen ska ersättas med en bom. Man planerade även att sätta upp vändkors i gångportarna vid tullen för att förhindra att kreatur tog sig igenom. Bommen skulle vara öppen morgon och kväll så att boskapen kunde ta sig till och från betet utanför tullen.

Det finns även en dokumenterad händelse om vändkorsen från 1781. En ko fastnar i tullens vändkors och bryter söder det. Olyckan resulterar i en dispyt mellan tullen (kronan) och staden om vem som skall betala för reparationerna.

De här uppgifterna fick mig inte bara att omvärdera min syn på vänkorsets ursprungliga funktion utan även om miljön i staden. En bild dök upp som kanske inte helt överensstämmer med alla gamla målningar jag sett av staden. Plötsligt såg jag framför mig hur invånarna vallade sina kor upp och ned för Drottninggatan och Slottsbacken.

Vi får nog även anta att vändkorset vid S:t Eriks källa inte stod där för att hålla reda på människor. Korset var troligtvis uppsatt för att förhindra att kreatur tog sig ner till källan. Man skall komma ihåg att S:t Eriks torg tidigare kallades för Oxtorget, säkert inte utan anledning.

Carolina Rediviva med vändkors vid infarten till Odinslund. Litografi av Johan Way, 1842 (crop) UUB

Bild tagen från Carolina med vändkors vid infarten till Odinslund. Foto: Emma Schenson, 1860-talet. (crop) UUB

När jag väl fått pejl på dessa vändkors hittade jag några bilder från slottsbacken. Här ser vi inte mindre än fem vändkors uppe vid Carolina Rediviva. Fotot från 1860-talet visar att vändkorsen inte var några nätta skapelser utan byggda av kraftigt timmer.

Var det en vanlig syn med boskapsjordar här uppe på Övre Slottsgatan under 1800-talet? Hur mycket djur fanns det egentligen inom stadens tullar? Vem vet, men det är nästan omöjligt att inte börja spekulera.

Systemet med stadstullar infördes genom en stadsförordning 1622. Meningen var att försöka dra in lite pengar till kronan. Tull utgick på varor såsom på livsmedel, hantverk och köpmannavaror.

De första tullarna kallades bommar eller portar och uppfördes vid de stora infarterna till staden. Man måste dock komma ihåg att i början av 1600-talet såg Uppsala annorlunda ut. De första tullarna var Fjärdingsbommen, Stabbybommen, G:a Uppsala bommen, Sätunabommen och Sjötullen. På kartan nedanför har jag ringat in de platser där jag antar att de var placerade.

Karta av Olof Rudbeck 1679. Rudbecks tolkning av Uppsala före stadplanen från 1643. UUB

Tullavgiften var satt till ungefär 3% av värdet och den försökte många undkomma. Vid den här tiden var staketen som fanns runt staden inte anpassade för att förhindra smuggling. Tydligen fanns det många lönnvägar och i en skrivelse från 1641 klagar landshövdingen på att folk smiter in utan att betala.

Karta från 1770 över Uppsala med de tio stadstullarna. UUB

1643 får Uppsala en ny stadsplan. Man bygger nu upp rader av lador längs stadsgränsen och dessa binds ihop med staket. Det tillkommer även nya infartsvägar vilket resulterar i att vi har som mest tio tullportar i staden.

Stadstullsystemet avvecklades 1810/11 (olika uppgifter). Tullbyggnaderna och namnen levde dock kvar långt efter att detta.

1. Slottstullen

Slottstullen, kopparstick 1773.

Det här var inte en av de ursprungliga tullportarna. I boken Bygge och Bo del II av K. W. Herdin, 1934, menar han att den uppfördes tidigast 1651 då landsvägen från Flottsund stod klar. Tidigare gick Stockholmstrafiken längs åns östra sida och in genom Sätunabommen.

Det har antagligen funnits en tullstuga här sedan tullen öppnades. Under åren har den ersatt ett flertal gånger, till exempel efter den stora stadsbranden 1702. Idag finns inget kvar av denna tull.

2. Fjärdingstullen

Fjärdingstullens port i änden av Slottsbacken, 1700-talet. Längst till höger står det gamla posthuset som fortfarande finns kvar. UUB

I samband med att Uppsala fick en ny stadsplan 1643 ritade man ut en ny tullstation i änden av Drottninggatan. Problemet var att den västliga trafiken ursprungligen kom in genom Fjärdingsbommen som låg en bit norröver. För att åtgärda detta drog man om landsvägen strax utanför det som idag är Kyrkogårdsgatan. Den nya tullporten stod klar 1684.

Tullbostaden stod kvar några år efter att man lagt ner tullsystemet Den fick slutligen maka på sig när man uppförde biblioteket Carolina Redivia.

Det bör nämnas att i en karta från 1702, strax före den stora stadsbranden, benämns tullen som ”Slåtz tulln”. Tullstationen som jag har beskrivit som Slottstullen (nr. 1) kallas i denna karta bara för ”Tullen”.

3. Fjärdingsbommen

”51 Fieringsbomen”, karta från 1770. UUB

Fjärdingsbommen var en av de ursprungliga infarterna till staden. Här i änden av nuvarande S:t Johannesgatan utgick vägen till Rickomberga och vidare mot Enköping. Sedan Fjärdingstullen tog över trafiken från denna infart verkar det som om bommen tidvis varit stängd.

Efter att tullsystemet avvecklades 1810 har namnet Fjärdingstullen tydligen flyttats hit. I en karta från 1858 kallas området strax öster om Observatoriet för ”Fjerdingstullen”.

4. Stabbybommen

Staby bomm. Karta från början av 1800-talet. UUB

Det finns väldigt lite information om denna bom men den skall även ha kallats för Lutbommen. Med all sannolikhet beror det på närheten till kvarteret Luten och Luthagen som låg strax utanför tullen. Ett litet påpekande: i alla källor kallas tullen för Stabybommen (med ett b). Jag tar mig friheten att skriva med två b eftersom det känns mer korrekt.

5. Svartbäcktullen

Svartbäckstullen. Foto: Alfred Dahlgren 1901-02. UM

Den här infarten var ”ny” och uppkom i samband med den nya stadsplanen 1643. Den fanns på plats redan på 1650-talet. Orsaken till att man vet detta är att det finns ett protokoll från denna tid. Där anklagar tullinspektorn befallningsmannen på Salsta för att försnillat kronan på strömming. Mannen från Salsta skall även ha kallat tullbetjänterna för ’lata hundar’ när han upptäckte att porten var stängda på sin väg ut ur staden. Han fick böta för båda tilltagen.

Den här tullen klarade sig undan stadsbranden 1702 men var i så dåligt skick att man slutligen byggde en ny stuga 1707. Den revs först 1901 i samband med att man flyttade Eddaspången och uppförde den mycket bredare Haglunds bro.

6. G:a Uppsala bommen

G:Upsalabom. Karta från 1770. UUB

Den här bommen tillhör även den en av de ursprungliga infarterna till staden. Namnet talar väl för sig själv men den skall även ha kallats för Tovaporten. Jag hittade även en berättelse från 1850 där utfarten benämns som Gammeltullen.

7. Vaksalatullen

Vaksalatullens port i änden av Vaksalagatan, 1769-73.

Vaksalagatan stod klar 1648 och man får väl anta att även tullstationen hade kommit på platsvid den här tiden. Den första tullstugan brann upp 1702 precis som många andra i Uppsala. Den ersattes av en ny byggnad redan året därpå. Stuga nummer två höll stånd ända fram till 1760 innan den ansågs rivningsfärdig. Nästa byggnad uppfördes i tegel och den fanns kvar ända fram till slutet på 1950-talet. Huset bytte dock skepnad i mitten på 1860-talet då den inkorporerades i en större byggnad.

Vaksalatullen i korsningen Vaksalagatan och Kungsgatan. Huset revs i samband med att man drog vägen under järnvägen. Foto: Uppsala-Bild, 1958. UM

De tre fönstren och dörren under den breda markisen tillhörde den ursprungliga Vaksalatullen. Foto Uppsala-Bild, 1950. UM

Det finns även en historia om denna tull från 1654. Tre män, en fd. soldat och två bönder, var på väg ut ur staden. När de passerade tullen norpade soldaten åt sig tullarens vapen som stod lutat mot väggen. Tullinspektorn fick tag på en av bönderna men då återvände de två andra och tillsammans misshandlade de tjänstemannen. När de senare lämnade platsen tog de med sig vapnet, en bardisan, nu med brutet skaft.

På den här tiden var det dödsstraff om man stal kronans egendom. De dömdes först till döden men i högre instans omvandlades straffet till dryga böter. Om de inte kunde betala böterna skulle de få springa ett flertal gatlopp.

8. Sätunabommen

Sätuna bom. Karta från 1770. UUB

Sätunabommen uppfördes på den plats där den sydliga trafiken inkom till staden innan stadsregleringen 1643. Ett annat namn för denna tull var Kålboporten. Sätunabommen har antagligen fått sitt namn från den numera försvunna byn Sätuna som låg vid vattentornet i Boländerna. Namnet Kålboporten har säkert en koppling till Kålbogärdet som låg utanför tullen eller det numera försvurna kvarteret Kålbo.

9. Kungsängstullen

Kungsängstullens tullstuga 1963. Foto: Ingrid Lijeholm. UM

Den här tullstugan var den sista resten som påminde oss om de gamla tullsystemet. Byggnaden låg i korsningen Kungsängsgatan Strandbodgatan. Den revs sannolikt i samband med att man uppförde de nya kontorshusen för Skatte- och Livmedelsverket i början av 1970-talet.

Man misstänker att den här tullen kom igång redan på 1650-talet då man anlade Kungsängsvägen i förlängningen av Kungsängsgatan. Tullstugan brann upp 1702 men en ny stod klar året efter. 1762 hade man ersatt den med en byggnad i sten och det är den som ni ser på bilden från 1963.

10. Sjötullen

Värdshuset ”Stora Fördärvet”. Den gamla tullstugan är byggnaden med veranda. Utbyggnaden till vänster är krogens kägelbana. Foto: Per Hanselli, ungefär 1860. UB

Sjötullssystemet skilde sig från de vanliga stadstullarna och verkar ha varit igång både före och efter stadstullarnas glansperiod. Jag tänker inte gräva djupare i detta men det finns mycket att läsa, till exempel allt om uppstäder och stapelstäder.

Karta från 1702. Den första tullstugans placering?

Det första tullhuset vet man väldigt lite om förutom att det kan ha uppförts i samband med att Uppsala blev en uppstad 1613.  Jag hittade en kartbeskrivning från 1702 där tullstugan verkar ligga bland strandbodarna nere vid ån. Min tolkning av texten kan dock vara felaktig. Även detta område drabbades av branden 1702. Efter detta bygger man en ny  ny tullstuga på ängsvaktarens vret som låg ungefär där vi idag hittar början på Srandbodgatan.

Efter att systemet med stadstullar lagts ner 1810 står stugan övergiven i tio år. Därefter sker några ägarbyten och 1826 köper pastejbagaren P. B. Schucani byggnaden. Här öppnar han krogen som för oss Uppsalabor är mest känd under namnet Stora Fördärvet.

Funderingar

Karta från 1702. Stabbybommen och en namnlös bom.

Som källa har jag i huvudsak använt mig av boken Bygge och Bo II av K.W. Herdin 1934 samt de kartor och kartbeskrivningar som går att hitta på nätet. Kartmaterialet visar att det funnits fler grindar än de jag räknat upp. En elfte bom låg strax väster om Stabbybommen. Den finns bara med på en karta från 1702 och nämns inte i några andra för mig kända källor. En annan sak jag reagerade på var att tullagiften gick till staten och inte till staden, vilket jag alltid trott. Nåja, det är alltid trevligt att lära sig något nytt.

PS. i skrivande stund innehåller Wikipedas artikel om stadstullar ett flertal felaktiga uppgifter om Uppsalas tullar.

En salut för bloggen på 7-årsdagen.

Jajamänsan. Nu har bloggen varit igång i sju år. Inte illa även om det har varit lite stillsamt den senaste tiden. Som jag nämnt flera gånger tidigare, det finns gott om idéer men tyvärr väldigt lite tid. Jag skall försöka pyssla om den lite mer i framtiden.

Som ni vet baseras den här bloggen i huvudsak på mina utflykter och saker som man kan åka ut och titta på. Nu har jag bestämt mig för att skriva lite fler inlägg som saknar denna koppling. Orsaken är att jag har gjort väldigt få utflykter det här året, däremot har jag plöjt igenom en hel del gamla böcker om Uppsala. Det vore synd att inte sprida den kunskapen vidare särskilt som mycket av informationen saknas eller är väldigt tidsödande att gräva fram på nätet. Jag hoppas att ni kommer att uppskatta inläggen när de väl dyker upp :)

Jag upptäckte precis att man startat bygget av Gottsunda allé. Som ni vet så gillar jag att fotografera byggen även om de oftast är ganska ointressanta. Det här gången är jag däremot lite extra intresserad eftersom jag lekte här som barn.

Vägen är tänkt att länka ihop Valsätra/Gottsunda med Ultuna. Många har ställt sig frågan om behovet av denna väg? Det är tre kilometer mellan de två avfarterna som tar en till Gottsunda från Dag Hammarskjölds väg, trots det anser man att transportbehovet just här inte motiverar den stora investeringen. En cykelväg har funnits här i decennier.

Det kontroversiella kan jag tycka är att man tillåter ett vägbygge mellan de två Natura-2000 områdena här i Bäcklösa. Det förstör naturupplevelsen och sätter upp en ordentlig barriär mellan dem. Jag misstänker att även Bäcklösaravinen kommer att tappa en stor del av sitt värde på grund av vägen och rader av lycktstolpar. Man skall komma ihåg att runt Uppsala är det få ställen som faktiskt har klassats som Natura-2000. Idag är det dessa två i Bäcklösa, skogen öster om Hågadalen och Kungsängen med sina liljor.

I norra delen av vägen mot Valsätra pågår pålningsarbeten. Här förbereder man för den bro som låter Gula stigen passerar under vägen. Det skall bli en så kallad landskapsbro där det skall växa saker även under bron. Det skall bli intressant att se slutresultatet. Gula stigen är för övrigt avstängd här fram till 14 juni 2014. Man får väl anta att det är då bron står klar.

Längre söderut har man nått fram med fyllnadsmassan av sprängsten. Här kan man även se ett bestånd av den relativt sällsynta växten sträv kardvädd med sina taggiga bollar. I år har den bara rapporterats in från två platser i Uppsala, båda här i Bäcklösa (Artdatabanken). Vi får väl se vad som återstår av lokalen när man börjar jämna till vägkanterna. Den växer i slänten till höger i bilden nedan, precis där ni kan se toppen av en pålkran.

Vänder man sig mot Ultuna börjar det likna en väg. Det var trevligt att komma bort från leran i den norra delen. Här passerar den vattenverket och ansluter till rondellen vid Ultunaallén

I detaljplanen för området nämner man två fornlämningar vilket den ena är en stenbro (RAÄ Uppsala 466:1). Enligt den senaste inventeringen finns inget kvar av denna bro förutom några lösa stenar i bäckfåran. Tyvärr har jag inga bilder då jag inte riktigt var klädd för att kliva runt i en bäckfåra. Jag känner till denna bro och har faktiskt gått under den ett flertal gånger när den fortfarande existerade. Japp, jag har även plurrat där eftersom stenarna i botten var hala som såpa.

Den var ett par meter bred, kallmurad och hade flata stenar som tak. Den var svår att ta sig över då den var täck av höga snår. Under bron var det väldigt smalt vilket fick vattnet att forsa fram på våren. Enligt ett obekräftat rykte var det några föräldrar från det närliggande bostadsområdet som rev bron. De ansåg att platsen var farlig och uppskattade inte att vi lekte där.

Länk till Google Maps.

I ett tidigare inlägg tog jag upp renoveringen av det gamla 1800-talshuset i kvarteret Brynhild. Det är inget märkligt hus men det har legat mig varmt om hjärtat och det har sin förklaring. Trots att vi bor i en stad som säkert många upplever som gammal är det faktiskt inte mycket av det gamla som återstår. Visst, det finns kvar en hel del äldre byggnader väster om Fyrisån men i resten av staden har grävskoporna fått härja fritt.

Titta på kartan nedan. Det som är blått är hus rivna mellan åren 1958 och 1978, det vill säga under en 20-årsperiod. Det var under denna tid man gick som hårdast åt staden. Trots att kartan inte visar hur det ser ut idag ger den en bra bild av hur lite av den gamla bebyggelsen som finns kvar. Vissa kvarter söder om Stora torget rev man redan i början av 1950-talet och därför saknas markeringar för dessa hus. Självklart har man rivit byggnader efter 1978 men i en betydligt långsammare takt. För att nämna ett exempel så revs det mesta i kv. Sandbacken 1985 (stadsbiblioteket).

Rivna hus i Uppsala centrum åren 1958-1978.

Med kartan i åtanke kan man bara konstatera en sak. Vi klarade oss undan bombningarna som drabbade Centraleuropa under 1940-talet. Ett decennium senare startade vi något som hade en liknande effekt på Uppsalas gamla bebyggelse.

Det måste nämnas att det inte är helt svart eller vitt. Jag har stött på flera texter som ger ett lite bredare perspektiv på saken. Innan rivningen av kvarteret S:t Per konstaterade man att det mesta var angripet av husbock. I den ”nybyggaranda” som fanns på 60-talet såg man det nog som en god gärning att rädda befolkningen från denna miljö.

Bakgård i kvarteret S:t Per. Det är svårt att tänka sig att det sett ut så här i centrala Uppsala. Foto: Ola Ehn, 1963. UM

Kvarteret S:t Per 1965-66. Foto: Manne Lindh. UM

Celsiushuset. Sitt nuvarande utseende fick den av Carl Hårleman 1741.

Min högst personliga åsikt är att det är de fåtal äldre hus som står kvar som ger staden dess karaktär och dessa skall vi hålla ett öga på. Det som uppfördes under 1960, -70- och -80-talen är för det mesta ganska ointressanta skapelser.

Nu har man valt att bygga om det gamla Tempohuset utan några större protester. Det är faktiskt ett av de få husen från perioden som är udda, har en historia och dessutom gett genklang långt utanför stadsgränsen. Innebär det att det mesta av centrumbebyggelsen från 60- och 70-talet kan byggas om eller förändras utan att folk och remissinstanser knorrar? Vem vet, men jag vill påstå att man satt ribban ganska lågt i och med detta beslut

Om man börjar bygga i centrum får vi hoppas på att beställare och byggherrar gör något som livar upp den mediokra stadskärnan. Tyvärr har de senaste 20 årens arkitektur visat att det är nyfunkis och glasfasader som gäller och inget verkar kunna ändra på detta.

”Wallkarlsbroon”. Karta över Säby by, Vassunda socken, 1689. LM

Som ni säkert vet är jag lite svag för gamla broar. När semestern var över och jag äntligen satte mig ner framför datorn kunde det inte ha startat på ett bättre sätt. Det tog inte lång tid innan jag ramlade över namnet ”Wallkarlsbroon” i en karta från 1689.

Det här var första gången jag tog mig en närmare titt på den gamla landsvägen (numera väg 255) mellan Uppsala Och Stockholm. Jag hade dock mina misstankar om att det kunde dyka upp något spännande längs med denna sträcka.

”Wallkarlsbron”. Karta över Säby by, Vassunda socken, 1765. LM

Tyvärr kunde jag inte gräva fram något matnyttigt om bron förutom ytterligare en karta från 1765. Efter det var det helt tomt på uppgifter, inget i kartbeskrivningarna och inget i Ortnamnsarkivets databas. Nå, det är inte första gången det händer.

Jag misstänker att de flesta som passerar här inte har upptäckt att det finns en bro här. Jag kan faktiskt räkna in mig själv i den skaran ända fram tills förra veckan. Vid en närmare undersökning visade det sig att bron faktiskt är strax över 12 meter. Här finns det med andra ord gott om plats för Brantshammarsån.

Eftersom det här är en bro (minsta spännvidd 2 meter) går det att ge den ett namn. Om någon känner sig manad att skicka in namnet Vallkarlsbron till Knivsta kommun så är ni välkomna. Det vore kul om man kunde återuppliva det gamla namnet och låta det bli officiellt.

Med V eller W? Jag har fått den uppfattningen att man oftast försöker använda den modernare stavningen med V om det inte gäller personnamn. Ordet vallkarl upplever jag som en personbeteckning men någon klok kan säkert reda ut det närmare.

Länk till platsen i Google Maps.

Länk till kartan över Säby by 1689.
Länk till kartan över Säby by 1765.