Scribo — perspektiv på närmiljön

Om jag fick riva ett hus i Uppsala vet jag exakt vilket det skulle bli.

Kontorshuset som uppförts vid södra infarten till Uppsalas centrum är det fulaste jag sett på riktigt länge. Hade byggnaden stått som ett annex till stadens värmeverk så kanske det hela kunnat passera obemärkt. På denna plats vid en av Uppsalas mest trafikerade korsningar blir det istället en skymf mot oss invånare.

Befintliga byggnaderna runt korsningen ställer inga speciella krav på utformningen så här hade man verkligen en chans att bygga ett nytt riktmärke i staden. Resultatet blev det tråkigaste kontorshuset jag sett på evigheter, både utformning och materialval. I jämförelse med andra trekantiga byggnader som tex. Bonniers konsthall eller kontorshuset vid Norra Bantorget i Stockholm ter sig denna byggnad som ett obehagligt skämt. Jag tycker uppriktigt synd om de tiotusentals människor som tvingas se skräpet varje dag.

Tyvärr har samma misstag har gjorts tidigare i andra änden av Kungsgatan. Även här hade man möjlighet att skapa något nytt och annorlunda när man uppförde det nya polishuset. Resultatet blev en jättekoloss som mest liknar en kvarleva från 60-talets miljonprogram. Någon sa att polishuset har pondus och att det är trevligt med alla adventsljusstakar i fönstren. Snacka om krystade ursäkter.

En stor känga till arkitekter, byggherrar och beställare som ännu en gång förfulat vår stad. Hur gör man nu? Ringer klottersaneringen?

Det pågår en liten namnstrid i Uppsala kommunfullmäktige. Man är oense om vad parken vid S:t Eriks källa skall heta och de två namn man kivas om är Artedi park och Rosénparken. Efter en lång debatt så har frågan skickats tillbaka till Namnberedningen.

De två storheterna som fått ge namn åt förslagen är Nils Rosén (1706-73) och Peter Artedi (1705-35). Rosén var en världsberömd läkare som kallas barnläkekonstens fader. Han skrev den första läroboken i barnmedicin och den kom att spridas världen över. Artedi i sin tur tog fram ett indelningssystem för fiskar liknande det som hans gode vän Linné skapade för växter.

Båda namnen är bra men jag röstar för Artediparken då jag tycker det hör ihop med den nya asptrappan som ligger i parken. Artedi är dessutom okänd för de flesta och borde få lite uppmärksamhet. Hade han inte ramlat ner i en kanal i Amsterdam och drunknat kanske han blivit lika känd som Linné.

Jag gjorde en rolig upptäckt när jag gick igenom mina fotografier av Gnistarondellen. I hörnet på en av bilderna kan man se undertecknad i en situation som känns lite pinsam så här i efterhand. De som passerade rondellen måste ha undrat vad det var för en tokstolle som hängde i en av lyktstolparna. Jag vill meddela alla trafikanter att det bara var en stackars bloggare som var i desperat behov av en bild till ett inlägg.

Designen av Gnistarondellen vid Uppsalas södra infart har varit en gåta för mig i flera år. Jag har till exempel spekulerat i om våra Uppländska åsar kan ha varit en inspirationskälla. Tyvärr har dessa funderingar inte fått mig att ändra åsikt om rondellen. Upphovsmannen får ursäkta men den känns halvfärdig och liknar mest ett upplag för tippmassor, möjligtvis ett något mer välskött sådant.

Av en slump hittade jag en gammal broschyr som innehöll en förklaring. Rondellens tema är “där stad möter land”. Enligt broschyren ska detta symboliseras med böljande vågor av gräs utformade som åkerfåror och inramade av en remsa vit sand och en bred kant i svart betong. Nu blev det tydligen ingen svart betong utan mycket sand och en smal kant med smågatsten. Jag misstänker att orsaken kan vara av säkerhetsskäl eller brist på pengar.

Trots mina nya insikter tycker jag fortfarande att rondellen liknar ett upplag för tippmassor. Större delen av året är den en samling bruna jordhögar och när det väl dyker upp något grönt är det oftast inte gräs utan ogräs som böljar i rondellen.

När jag besökte en god vän i Luthagen häromdagen så häpnade jag över en väldigt stor konstruktion som dykt upp i området. Först fick jag intrycket att man höll på att bygga någon ny fabrikslokal eller liknande men tänk så fel jag hade. Detta är nämligen ett nytt sätt att bygga hus på. Man bygger en stor montagehall med en traverskran högst upp. Huset byggs sedan ihop av element där man redan har installerat fönster, dörrar, el och tapeter. För att skydda de känsliga delarna under byggtiden kommer hela skapelsen att plastas in.

Hallen är nästan 40 meter hög och skall rymma ett åttavåningshus. Det skall byggas tre hus på platsen och kranen kommer att flyttas allt eftersom husen blir klara. Ni kan läsa mer i ett pressmeddelande på NCC:s hemsida.

I ett inslag i Studio Ett i torsdags så uppmärksammade  man ett pressmeddelande från SCB där siffror visar att läsandet bland män och ungdomar minskat de senaste åren. Det intressanta i inslaget var dock inte rapporten. Bo Sundblad, universitetslektor och läsforskare på Lärarhögskolan i Stockholm, påpekade att det inte är vad man läser som är viktigt utan att man läser. Han prisar skönlitteraturen till förmån för faktaböcker. För att utveckla förmågan att sätta sig in i andra människors situation och att vara beredd att möta nya idéer så är läsandet av skönlitteratur överlägset. Om det är en deckare eller “finlitteratur” har inte någon betydelse enligt Bo Sundblad. Det viktiga är att historien fångar läsaren och sätter igång fantasin.

Det sägs en hel del andra kloka saker i inslaget. Personer som enbart läser facklitteratur kan bli väldigt duktig på abstrakt tänkande men kan sakna inlevelseförmåga. I chefsposition kan de ”välutbildade idioterna” bli smått farliga.

Inslaget hittar ni på Sveriges radios och Studio Etts hemsida där det ligger i trettio dagar. Leta efter inslaget ”Allt fler män och ungdomar läser inte böcker”.
intressant.se

Mitt hjärta gråter. Denna gång är det en del av stationsparken i Uppsala som bokstavligen jämnats med marken. Det nya resecentrumet behövs verkligen men det svider ändå när sådan här saker sker. Nu är det inte nog med detta. Busstationen står på tur och man vill även riva den södra flygeln på det q-märkta stationshuset.

I varje enskilt fall finns det säkert massor med goda argument för en rivning men för staden Uppsala är det inte lika självklart. Bit för bit rivs de gamla delarna och jag kan bara konstatera att Uppsala sakta men säkert mister sin egenart och själ. Några ytterligare exempel är rivningen av de gamla kvarteren vid Musikens Hus, rivning av en äldre fastighet i kvarteret Sleipner och nu detta.

I Uppsala Nya Tidning kan man läsa om ett nytt förlag till servicebyggnad i Linnéträdgården. Denna gång presenterar man en glaspaviljong med bladmönster i guld. Trots mitt motstånd så måste jag erkänna att jag tycker paviljongen är vacker.

Ett av argumenten mot det tidigare förslaget är också undanröjt i och med att paviljongen är ett provisorium. Den fasta byggnaden hade kunnat påverka möjligheten för Linnéträdgården att bli upptagen på FN:s världsarvslista. Man kan tycka att blotta misstanken om detta borde ha stoppat förslaget redan på idéstadiet.

Statens fastighetsverk vill ju fortfarande bygga enligt den ursprungliga planen så vi får väl se vad den rättsliga processen kommer fram till. ännu är sista ordet inte sagt.

Efter mitt tidigare inlägg om Mora stenar åkte jag ut igen för att ta lite fler bilder. Denna gång för att fotografera den sten på vilken man krönte kungarna. De flesta anser att den förstördes redan på 1500-talet men det finns ett litet hopp. Det spekuleras i att det kan vara en av tre stenar som ligger någon kilometer söder om Mora stenar. Sant eller inte så skulle stenen fotograferas.

Stenen var inte alltför svår att hitta trots den totala bristen på skyltning. För att få en bra bild tvingades jag ut på åkern och det var denna lilla promenad som gjorde dagen. Hur härligt var det inte med alla svunna minnen som återkom. Ni vet säkert hur det känns när man har tjocka lager med lera under skorna och bara rullar fram. Minnen av tappade träskor och fastsugna gummistövlar kom tillbaka och det gjorde mig överraskande glad. Någon dag skall jag hoppa i några stora vattenpölar och se vad det ger.

Stenen då? Det är en stor och platt rackare som ni kan se på bilden. Jag ångrar att jag inte tog några foton på mina skor för de hade varit roligare att visa.