Sten Sturemonumentet, missriktad upplysning

Sten Sturemonumentet är dåligt upplyst

Ett riktigt irritationsmoment är belysningen av Sten Sturemonumentet. Så här illa har det sett ut under flera år och jag förstår verkligen inte idén med att rikta kraftiga lysrör ner mot stenpelaren. Det är ju inte riktigt den som är attraktionen utan Carl Milles fantastiska staty.

På sockeln sitter det faktiskt ett flertal små lampor riktade uppåt. Tyvärr verkar de flesta vara trasiga så det är lätt att misstänka att det var ett tag sedan man gjorde en översyn. Jag är dessutom övertygad om att någon verklig förbättring blir det inte även om man får igång lamporna. Kontrasten mellan dessa och lysrören är helt enkelt för stor och upplevelsen blir ändå att statyn står i skuggan.

Idag är det ju väldigt populärt med belysta byggnader och i Uppsala har man gjort det på ett flertal ställen med gott resultat. Kunskapen finns så kan inte någon vänlig själ fixa detta också.

Hej igen

Jaha, nu är man tillbaka efter nästan två år. Vad hände? Inget speciellt, det kom bara så mycket annat emellan att tiden inte räckte.

Nu känns det dock som om det var dag att börja igen. Mitt intresse för Uppsala och små historiska egenheter har absolut inte minskat under åren utan tvärt om. Att få utforska och leta nya spännande saker ser jag fram emot. Det pågår dessutom väldigt mycket i Uppsala som jag känner att jag behöver kommentera. En annan anledning att börja blogga igen är att jag köpt en systemkamera. Jag tänkte att bloggandet kunde motivera mig att gå ut och fotografera lite oftare. Utan träning kommer jag nämligen aldrig att lämna nybörjarstadiet.

Designen är ny och jag har gottat mig med olika plugins och annat för att göra om sidan.  Uppgraderingen från WordPress 2.0.5 till 2.7 gick nästan smärtfritt. Det blev strul för att jag bytte teckentabell. Jag tvingades rätta alla åäö som plötsligt bytts ut mot konstiga tecken. Vilken tur att jag inte hade skrivit speciellt många inlägg tidigare…

Ring klottersaneringen

Kotorshus vid infarten till UppsalaOm jag fick riva ett hus i Uppsala vet jag exakt vilket det skulle bli.

Kontorshuset som uppförts vid södra infarten till Uppsalas centrum är det fulaste jag sett på riktigt länge. Hade byggnaden stått som ett annex till stadens värmeverk så kanske det hela kunnat passera obemärkt. På denna plats vid en av Uppsalas mest trafikerade korsningar blir det istället en skymf mot oss invånare.

Befintliga byggnaderna runt korsningen ställer inga speciella krav på utformningen så här hade man verkligen en chans att bygga ett nytt riktmärke i staden. Resultatet blev det tråkigaste kontorshuset jag sett på evigheter, både utformning och materialval. I jämförelse med andra trekantiga byggnader som tex. Bonniers konsthall eller kontorshuset vid Norra Bantorget i Stockholm ter sig denna byggnad som ett obehagligt skämt. Jag tycker uppriktigt synd om de tiotusentals människor som tvingas se skräpet varje dag.

Tyvärr har samma misstag har gjorts tidigare i andra änden av Kungsgatan. Även här hade man möjlighet att skapa något nytt och annorlunda när man uppförde det nya polishuset. Resultatet blev en jättekoloss som mest liknar en kvarleva från 60-talets miljonprogram. Någon sa att polishuset har pondus och att det är trevligt med alla adventsljusstakar i fönstren. Snacka om krystade ursäkter.

En stor känga till arkitekter, byggherrar och beställare som ännu en gång förfulat vår stad. Hur gör man nu? Ringer klottersaneringen?

Artedi eller Rosén?

Parken vid S:t Eriks källaDet pågår en liten namnstrid i Uppsala kommunfullmäktige. Man är oense om vad parken vid S:t Eriks källa skall heta och de två namn man kivas om är Artedi park och Rosénparken. Efter en lång debatt så har frågan skickats tillbaka till Namnberedningen.

De två storheterna som fått ge namn åt förslagen är Nils Rosén (1706-73) och Peter Artedi (1705-35). Rosén var en världsberömd läkare som kallas barnläkekonstens fader. Han skrev den första läroboken i barnmedicin och den kom att spridas världen över. Artedi i sin tur tog fram ett indelningssystem för fiskar liknande det som hans gode vän Linné skapade för växter.

Båda namnen är bra men jag röstar för Artediparken då jag tycker det hör ihop med den nya asptrappan som ligger i parken. Artedi är dessutom okänd för de flesta och borde få lite uppmärksamhet. Hade han inte ramlat ner i en kanal i Amsterdam och drunknat kanske han blivit lika känd som Linné.

Mitt bloggande når nya höjder

Klättrar i lyktstolpeJag gjorde en rolig upptäckt när jag gick igenom mina fotografier av Gnistarondellen. I hörnet på en av bilderna kan man se undertecknad i en situation som känns lite pinsam så här i efterhand. De som passerade rondellen måste ha undrat vad det var för en tokstolle som hängde i en av lyktstolparna. Jag vill meddela alla trafikanter att det bara var en stackars bloggare som var i desperat behov av en bild till ett inlägg.

Gnistarondellen, äntligen en förklaring

GnistarondellenDesignen av Gnistarondellen vid Uppsalas södra infart har varit en gåta för mig i flera år. Jag har till exempel spekulerat i om våra Uppländska åsar kan ha varit en inspirationskälla. Tyvärr har dessa funderingar inte fått mig att ändra åsikt om rondellen. Upphovsmannen får ursäkta men den känns halvfärdig och liknar mest ett upplag för tippmassor, möjligtvis ett något mer välskött sådant.

Av en slump hittade jag en gammal broschyr som innehöll en förklaring. Rondellens tema är “där stad möter land”. Enligt broschyren ska detta symboliseras med böljande vågor av gräs utformade som åkerfåror och inramade av en remsa vit sand och en bred kant i svart betong. Nu blev det tydligen ingen svart betong utan mycket sand och en smal kant med smågatsten. Jag misstänker att orsaken kan vara av säkerhetsskäl eller brist på pengar.

Trots mina nya insikter tycker jag fortfarande att rondellen liknar ett upplag för tippmassor. Större delen av året är den en samling bruna jordhögar och när det väl dyker upp något grönt är det oftast inte gräs utan ogräs som böljar i rondellen.

Intressant byggteknik i Uppsala

Montagehall vid KlockarängenNär jag besökte en god vän i Luthagen häromdagen så häpnade jag över en väldigt stor konstruktion som dykt upp i området. Först fick jag intrycket att man höll på att bygga någon ny fabrikslokal eller liknande men tänk så fel jag hade. Detta är nämligen ett nytt sätt att bygga hus på. Man bygger en stor montagehall med en traverskran högst upp. Huset byggs sedan ihop av element där man redan har installerat fönster, dörrar, el och tapeter. För att skydda de känsliga delarna under byggtiden kommer hela skapelsen att plastas in.

Hallen är nästan 40 meter hög och skall rymma ett åttavåningshus. Det skall byggas tre hus på platsen och kranen kommer att flyttas allt eftersom husen blir klara. Ni kan läsa mer i ett pressmeddelande på NCC:s hemsida.

Kiosklitteraturens återupprättelse

I ett inslag i Studio Ett i torsdags så uppmärksammade  man ett pressmeddelande från SCB där siffror visar att läsandet bland män och ungdomar minskat de senaste åren. Det intressanta i inslaget var dock inte rapporten. Bo Sundblad, universitetslektor och läsforskare på Lärarhögskolan i Stockholm, påpekade att det inte är vad man läser som är viktigt utan att man läser. Han prisar skönlitteraturen till förmån för faktaböcker. För att utveckla förmågan att sätta sig in i andra människors situation och att vara beredd att möta nya idéer så är läsandet av skönlitteratur överlägset. Om det är en deckare eller “finlitteratur” har inte någon betydelse enligt Bo Sundblad. Det viktiga är att historien fångar läsaren och sätter igång fantasin.

Det sägs en hel del andra kloka saker i inslaget. Personer som enbart läser facklitteratur kan bli väldigt duktig på abstrakt tänkande men kan sakna inlevelseförmåga. I chefsposition kan de ”välutbildade idioterna” bli smått farliga.

Inslaget hittar ni på Sveriges radios och Studio Etts hemsida där det ligger i trettio dagar. Leta efter inslaget ”Allt fler män och ungdomar läser inte böcker”.
intressant.se

Nu knapras det i kanten igen

Stationsparken i UppsalaMitt hjärta gråter. Denna gång är det en del av stationsparken i Uppsala som bokstavligen jämnats med marken. Det nya resecentrumet behövs verkligen men det svider ändå när sådan här saker sker. Nu är det inte nog med detta. Busstationen står på tur och man vill även riva den södra flygeln på det q-märkta stationshuset.

I varje enskilt fall finns det säkert massor med goda argument för en rivning men för staden Uppsala är det inte lika självklart. Bit för bit rivs de gamla delarna och jag kan bara konstatera att Uppsala sakta men säkert mister sin egenart och själ. Några ytterligare exempel är rivningen av de gamla kvarteren vid Musikens Hus, rivning av en äldre fastighet i kvarteret Sleipner och nu detta.