Scribo — perspektiv på närmiljön

Området och staketet idag.

Tyvärr är det inte helt lätt se dessa fantastiska skapelser just nu. Området är avstängt och består mest av brännässlor. Som tur var var jag ute en kall och mulen dag i mars och fotograferade längs den uppbrutna järnvägen till kvarnen. En något lerig vandring vill jag minnas men jag var allt för fascinerad av dessa träd för att bry mig.

Jag vet inte hur länge staketet stått där eller hur snabbt träd växer men de är inga småttningar. Det tråkiga är att dessa bevis på ett träds envishet snart är borta. Det byggs för fullt i här i Kungsängen så det är möjligt att ni får nöja er med dessa bilder.

Naturen är fantastisk.

För en vecka sedan var jag ut till Mörby slottsruin. Det är en av mina favoritplatser och jag har väl varit här minst tio gånger. Ruinen och gräsmattan utanför rundtornet är ett fint ställe att sätta sig ner och ta fram kaffet.

Trots att det är några mil att åka så skall man inte glömma bort att det finns mycket att titta på längs vägen. Det finns även en hel del att se här runt sjön Skedviken. Förutom ruinen hittar man både Rånäs och Ekebyholms slott i krokarna.

Det var några år sedan jag var här sist och tråkigt nog har det dykt upp stora skyltar som varnar för rasrisken. Med andra ord är det inte lämpligt att klättra omkring i borgen.

Ruinen ligger på privat mark och för att ta sig dit får man parkera vid Fasterna kyrka norr om den. Härifrån leder en stig ner till borgen. Man får tyvärr gå några meter men det är faktiskt ganska mäktigt att komma in från sjösidan och mötas av de höga murarna.

Jag tänker inte fördjupa mig i slottets historia. Norrtälje kommun har en bra sida som beskriver byggnadens historia.

Mörby slottsruin på Google Maps.

PS. Jag tror jag vet varför jag gillar ruinen. Även om jag inte kommer att stöta på en ensam gorilla här ute får stenarna mig alltid att tänka på Tintins äventyr ”Den svarta ön”, ett album jag läste med skräckblandad förtjusning som ung.

PS 2. Slottsruinen är ganska ”photogenic” Jag vet faktiskt inte om det finns något bra svenskt ord för detta? Hur som hellst, om jag hade arbetat med ”stock photos” hade portföljen varit full med tegel och gråstensmurar.

Om ni inte redan visste det så behöver Uppsalas grundvatten fyllas på då och då. Under sommarmånaderna tar vi ut mycket vatten och för att balansera detta fyller man på med nytt vatten från Fyrisån. Råkar det vara lite vatten i Fyrisån pumpar man över mer från Tämnaren.

Intaget från Tämnaren eller rättare sagt Tämnarån. Bild från 2013.

Pumphus vid Tämnarån. Bild från 2013.

Från Tämnarån går vattnet i ett rör fram till Tassbäcken. Utloppet var inte lätt att hitta. Från gamla E4:an fick man ta sig längs en liten grusväg, över nya motorvägen (nya E4) på en smal bro och vidare ut på östra sidan. Här körde jag självklar för långt och på vägen tillbaka råkade jag höra bruset av vatten. Utloppet var helt övervuxet och hade det inte runnit vatten där hade jag nog aldrig hittat det.

Utloppet i Tassbäcken.

Tassbäcken rinner ut i Vendelån som ansluter till Fyrisån strax söder om Vattholma. När vattnet sedan når Storvad så blir det rörgående igen. Härifrån pumpar man upp det i dammar på Tunåsen. Om ni någon gång undrat vad dessa trekantiga plåthus är för något så är det alltså pumphus. Som lite kuriosa kan man även se dessa trekantiga pumhus i Sunnerstabacken.

Pumparna vid Storvad. Badplatsen ligger precis bakom träden.

Jag har vandrat runt ett flertal gånger på Tunåsen. Dock har jag aldrig sett dessa infiltrationsdammar innehålla något vatten. Nu tog jag mig upp där i torsdags och tänkte att värmeböljan borde tvinga kommunen att dra igång verksamheten. Äntligen var de igång.

Jag rekomenderar ingen att klättra runt på Tunåsen när det är 30 grader varmt och det kändes som om jag förlorade lika mycket vatten som man pumpade upp. Trots värmen är det kul att kunna visa några bilder när det finns vattnen i infiltrationsdammarna.

Systemet med vatten från Tämnaren och infiltrationsdammarna på Tunåsen togs i bruk 1977. 8 av 10 sommrar måste man fylla på grundvattnet. Det tar 6 månader för vattnet att passera genom åsen och sedan tas upp i någon av våra grundvattentäkter.

Gottsunda gård, nu.

Då, 2011

Med en stor sorg i hjärtat kan jag nu meddela att de fantastiska busskurerna är borta. Jag vet inte exakt när det skedde för jag kör inte den här vägen speciellt ofta. Alla som läst den här bloggen förstår att lite av vårt kulturarv nu har försvunnit. Det känns lite som att någon har slagit sönder en runsten. Klottret i kurerna från 1970-talet var helt fantastiskt. Det fanns många drömmar om kärlek och försök till att bli evig.

Hammarskog vägskäl, nu.

Då, 2013

Klottret i kuren vid Hammarskog vägskäl som sträckte sig tillbaka till mitten på 1970-talet.

Jag skrev om busskuren 2011. En kommentar i bloggen några år senare gjorde mig uppmärksam på att det fanns en till. Vid Hammarskog vägskäl stod det ytterligare en kur med det härliga 70-talsklottret. Självklart ärades den med ett besök.

Jag susade fram längs väg 1060 mot Berga och upptäckte att härifrån får man en ganska bra bild av den nya Icabutiken i Gnista. Så här vid en första anblick ser det ut som om den kommer att smälta in bra i miljön. Man måste ändå tänka på att det är en ganska stor byggnad med en yta som en fotbollsplan. Det veckade taket gör faktiskt att den inte upplevs som en enorm låda som många andra byggnader i närområdet.

En annan sak är att ”flikarna” i änden av huset planeras vara gröna eller till och med gräsbeklädda. Det kan säkert hjälpa till med att dölja eller minska upplevelsen av volym när man kommer närmare den. Hittills får den tummen upp

Nu skall man inte ropa hej förrän man är över bäcken. Som jag tidigare berättat är jag allergisk mot sådana här handelsplatser. Icabutiken är 8000 kvm men man skall bygga ytterligare 20000 kvm butiksyta runt den. Jag hoppas verkligen att man fortsätter i samma stil och att man tar det lugnt med reklamen. Om man fyller området med enorma ljusskyltar kommer det ändå sluta med att allt liknar ett galet flipperspel. Det skall bli spännande att se ifall byggherren lyckas vara åtehållsam eller om man går bananas som i de flesta andra handelsområden.

Ah, det har jag glömt att berätta. Bloggen har fått en ny medarbetare… eller nja, det är väl inte riktigt sant. Vad som däremot är sant är att nu finns det ytterligare en anledning att ge sig ut på utflykter.

Det här är den minsta hojen jag haft sedan jag var tonåring men den är precis vad jag behöver, lätt och enkel. Äntligen kan jag sluta med bilåkandet. Bensinslukaren har dessutom varit ett gissel att ta sig runt med. De flesta saker som intresserar mig verkar ligga längs med kurviga småvägar och långt från närmaste parkering. Vägarna är förvisso pittoreska men helt livsfarliga eller omöjliga att stanna på. Det innebär att man får ta sig långa sträckor till fots eller strunta i besöket. Det är skönt att det problemet är borta.

Jag misstänker att det inte finns speciellt många blå skotrar med vit limpa i Uppsala. Den vita sadeln var förövrigt inte riktigt mitt förstahandsval men när det är utförsäljning får man ta vad som erbjuds. Om ni ser den kom gärna fram och säg hej.

Vet ni vad det här är för något? Man ser dessa runda rör rätt ofta längs med järnvägen. Själv har jag faktiskt undrat över dessa tingestar i mer en ett decennium. Jag har gissat på både vind- och bullermätare. Nu är det här säkert inget som normala människor funderar på men som ni vet kan jag haka upp mig på vissa saker.

Under en av mina många resor till Stockholm tog jag mig tid att läsa SJ:s egen tidning som man ibland hittar på tåget. Någon hade frågat sig precis samma sak och skrivit in till redaktionen. Tack för det.

Här förvarar man snöskydd till växlar. Det hade jag nog haft svårt att lista ut på egen hand. Jag har tyvärr ingen bild när dessa snöksydd ligger ute men de består av både skivor och presseningar som man lägger längs med rälen. Det skall hindra snö att fastna i växeln. En annan typ av snöksydd ser man på den undre bilden. Borstar är fästa vid sidan av rälen och även de skall minska risken för att snö och is fastnar i växeln.

Tack SJ, åtminstone blev jag något visare.

Del av målning av Carl Abraham Rothstein (1826-1877).

Jag letar efter och tittar väldigt ofta på gamla bilder av Uppsala. Det finns i princip inga fotografier på Uppsala före 1860 så vill man se mer av den äldre staden är det konsten som gäller.

Om man skärskådar några tavlor av Uppsala från början av 1800-talet kan man se att det pågår något vid foten av slottets södra torn. Jag har länge funderat på vad detta kan vara? Vid en första anblick ser det ut som om det är någon form av reparationsarbete och min första tanke var att man försökte stadga upp tornet på något sätt.

Del av litografi av Elias Fredrik Martin (1804-1854).

Nu visade det sig att jag hade helt fel. Det södra tornet användes som stadens fängelse möjligtvis från slutet av 1700-talet samt under 1800-talet. Det är inte förrän 1862 då det nya cellfängelset vid Dag Hammarskjölds väg slår upp portarna som man lämnar hålorna på slottet. Det jag tyckte såg ut som reparationsarbete är egentligen ett högt plank. Det skapade en fånggård där de intagna kunde gå ut och få en nypa frisk luft.

En annan intressant bild är från någon gång i mitten av 1700-talet? Här saknas det södra tornet. Man får väl anta att det är ett resultat av den stora stadsbranden 1702.

Del av väggmålning. Konstnär okänd, 1700-talet.

Ja se där, alltid lär man sig något nytt.

Försök till rekonstruktion av ärkebiskopsborgen. Teckning av John Östergren, 1929.

Uppsalas ärkebiskopsborg är troligtvis inte speciellt känd bland dagens Uppsalabor. Börjar man gräva lite i Uppsalas historia är den däremot nästan omöjlig att missa. Jag har faktiskt nämnt den någon gång tidigare här på bloggen.

Teorierna om borgen är tvetydiga och till saken hör att man aldrig har gjort en ordentlig utgrävning. Det innebär att väldigt få delar är tidsbestämda. Även dokumentation saknas då de mesta av räkenskaperna med all sannolikhet gått förlorad i någon av Uppsalas många stadsbränder.

Som källa till den här bloggposten har jag använt mig av boken: Uppsala forna ärkebiskopsborg, August Hahr, 1929.

Universitetsparken. Statyn av Erik Gustaf Geijer är placerad ungefär där det norra tornet tidigare låg.

När man rev Exercitiegården i samband med att man skulle bygga det nya Universitetshuset, 1879-1887 kom ruinerna fram i dager. Av någon outgrundlig anledning gjorde man inga undersökningar utan allt raserades under överseende av endast en arkitekt. Mycket av det som upptäcktes gjordes av intresserade stadsbor under själva rivningen, till exempel den södra rundeln. Kvar finns några fotografier och en planskiss över borgen.

Plan över ärkebiskopsborgen och det nya universitetshuset. Carl August Kihlberg, 1886.

Man vet inte hur länge gården har funnits men den första uppgiften hittar man i ett dokument av ärkebiskop Hemming som innehar ämbetet 1342-1351. Här nämns att man färdigställt stenhuset ovan källaren vilket Hahr tror är en upprustning av en tidigare gård. Enligt August Hahr uppförs även den första ringmuren i början av 1300-talet. Man bygger även ett rundtorn i dess nordöstra hörn. Åldern på rundtornet är dock ifrågasatt och vissa menar att det var Gustav Vasa som uppförde det på 1500-talet.

Norra tornet med det nya universitethuset i bakrunden. Fotograf okänd, 1886.

Norra tornet med sina tjocka murar. Fotograf okänd, 1886.

Under 1400-talet förstärks ringmursborgen och en slottskyrka uppförs på den tidigare bostaden i nordöstra hörnet. I slutet av 1400-talet närmare bestämt 1497 belägrar Sten Sture borgen. Det pågår ett bråk mellan ärkebiskopen Jakob Ulvsson, då sittandes i sin borg vid Stäket, och Sture. Borgen tar en hel del stryk vid denna belägring som slutligen intas, plundras och bränns. För sitt tilltag bannlyser Ulvsson Sten Sture.

Under första delen av 1500-talet restaureras borgen men 1521 anfalls borgen igen. Denna gång är det Gustav Vasas trupper som står utan för portarna och vill in. Borgen ägs då av den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle men just för tillfället var den hans fogde Bengt Biugg som huserade här.

När svenskarna dyker upp sätter de eld på borgen. När Biugg inser att slaget är förlorat försöker han lura motståndarna att han är kvar i borgen genom att ladda alla kanoner. När kanonerna sedan nås av elden går de av utan att någon behöver vara där. Samtidigt smiter han ut med sina män men upptäckts av några svenskar som genast tar upp förföljandet. Biugg lyckas ta sig över vadet i Flottsund och när svenskarna förstår att de inte kommer att hinna upp honom skickar de iväg några sista pilar. En träffar Biugg i armen och han avlider av skadorna några dagar senare. De som lämnats kvar i borgen murar in sig i källaren för att överleva branden och när allt lagt sig gräver de sig fram igen. Ni kan läsa mer i Gustav Is krönika, sidorna 31-34.

Nordöstra hörnet av borgen. Gustavianum syns till höger i bild. Fotograf okänd, 1886.

Sydöstra gaveln. Gustavianum till vänster i bild. Fotograf okänd, 1886.

Gustav Vasa verka ha haft stora planer för Uppsala och ärkebiskopsborgen. När han fått kontroll över borgen börjar han genast bygga upp den igen och göra den bebolig. Här hålls enligt uppgift hans kröningsfest 1528. 1543 brinner stora delar av staden ned och borgen lämnas inte orörd. Gustav Vasas vurmande för Uppsala forsätter dock och nya omfattande reparationer och förstärkningar av försvarsverket pågår mellan åren 1544-1549.

1549 lägger man grundstenarna och gräver brunnar för det nya slottet uppe på åsen. Man misstänker dock att funnits en skans här under lång tid för att skydda åsen. Det var en strategisk plats och härfrån kunde man lätt nå ärkebiskopsborgen med kanoner. Det är säkert en av många anledningar varför man valde att bygga ett nytt slott här uppe.

Uppförandet av det nya slottet gick mycket långsamt. Man vet till exempel att vid Eriks XIV kröning 1560 var man tvungen att uppföra provisoriska byggnader för att inhysa festligheterna. Det ofärdiga slottet drabbades dessutom av en brand 1572 vilket gjorde att utflyttningen från ärkebiskopsborgen drog ut på tiden. Det är antagligen först under Johans III senare regeringstid, i slutet av 1500-talet, som det nya slottet står inflyttningsklart.

Regleringskarta från 1642.

Nu följer en tid då borgens förfall ökar i allt snabbare takt. Borgen används visserligen flitigt för att inhysa prominenta gäster men det mesta satsas på det nya slottet. Man plockar även byggnadsmaterial härifrån till slottsbygget uppe på åsen. 1628 gör Gustav II Adolf om resterna till ett stall vilket faktiskt finns med på en regleringskarta från 1642. 1648 övertar Universitetet marken och på ruinerna av den gamla borgen uppför man den så kallade Exercitiegården. Den kan ni läsa mer om här.

Teckning från Suecia Antiqua et Hodierna 1698. Till höger ser man ruinen av det norra tornet, den så kallade ”Rundeln”. Ovanför syns gaveln på Exercitiegården.

Trots att kunskapen om borgen är bristfällig kan man alltid trösta sig med att mycket av den faktiskt finns kvar. Vissa delar ligger inte djupare än 15 cm under Universitetsparkens gräsmatta. Varje gång en elledning eller någonting annat skall ner i backen lär vi oss lite mer om borgen.