August Johanssons neonskylt

Neoskylten på baksidan av August Johansson skoaffärI min spaning efter gamla neonskyltar i Uppsala så har vi kommit till August Johanssons skomodehus på Vaksalagatan. Att denna skylt har fått vara kvar beror troligtvis på sin undanskymda placering på baksidan av fastigheten. Butiken har funnits på samma adress sedan 1848 och har överlevt tre olika byggnader vilket är mycket imponerande! Nuvarande fastighet uppfördes 1961 och man får väl anta att neonskylten härstammar från samma tid.

Nu finns det planer på att bebygga parkeringen bakom Tempo vilket jag uppskattar. Denna ödetomt i centrala Uppsala kan användas till bättre saker och om det blir en park eller byggnad är oväsentligt, bara det anskrämliga planket rivs. Neonskylten lär försvinna ifall man väljer att bygga ett nytt hus men jag är envist positiv och förutsätter att den bara får en ny och mer synlig placering.

Uppsalas uggla

Uggla som sitter i ett träd på gågatanI går när jag var på väg hem så hade det samlats en massa folk runt ett träd vid korsningen gågatan och Bredgränd. Det var självklart vår nya stadsklenod som hedrade Uppsalaborna med sin närvaro. Slagugglan är onekligen mäktig fågel och det är första gången jag själv ser den.

Av en slump hade jag med mig min gamla pocketkamera som jag inte använt på minst ett år. Den dök upp i en låda när jag städade häromdagen och  i brist på en bättre förvaringsplats hamnade den i innerfickan på min jacka. Jag har alltid tyckt att den varit en riktig kanonkamera men det var tydligen en villfarelse. När jag såg skillnaderna i jämförelse med min systemkamera fick jag en liten chock. Lite naivt har jag tänkt att det duger med en pocketkamera för de flesta tillfällen men det gör jag inte längre. Det trevliga är att systemkameran kommer att kännas betydligt lättare att släpa omkring nu när jag förstår hur överlägsen den är.

Uppsala konserthus vs Borg cube

 

Uppsala Konsert & Kongress byggnad och en Borg Cube

När jag ser konserthuset så tänker jag alltid på Borgerna och deras rymdskepp. Jag får en sådan där känsla av att – nä nu jäklar är vi invaderade, spring!

Borgerna är mänskligheten och Federationens värsta fiender i tv-serien Star Trek. Dessa typer åker runt bland galaxerna och ”assimilerar” invånarna de stöter på. Man ersätter sedan delar av kropparna med avancerad teknik för att de skall bli effektivare men framför allt tar man bort den egna viljan för att få en produktiv och medgörlig enhet i det stora kollektivet. Kanske var detta en hemlig dröm som kommunledningen försökte manifestera när de beslutade om utformningen, vem vet?

Huset i sig då? När det nu slutgiltigt står där så får man ju anpassa sig till det hela. Det kommer att vara en evig diskussion om kostnaderna och om platsen var den rätta. Oavsett så tycker jag byggnaden blev ganska tilltalande och den tål att tittas på utan att man blir uttråkad. På min skala är det ett väldigt bra betyg.

Riktigt gamla E4

Hålvägar vid Lövstalöt

I helgen fick jag mig en skön promenad längs E4:ans vitsippsbeströdda sluttningar. Morgonsolen värmde och trafiken var obefintlig. Det är precis så här man vill att en skogspromenad skall vara.

Om ni undrar var asfalten är så pratar vi om vägen som tog de resande norrut från Uppsala fram till 1600-talet. När det sedan blev vanligare med vagnstransporter så dög inte dessa forntida vägar och man började bygga nya landsvägar.

Hålvägar kallas dessa fornlämningar och går att hitta nästa överallt i landet. Här tog man sig fram gående eller till häst. Många gånger hittar man flera spår bredvid varandra och förklaringen är enkel. När ett spår blev för lerigt och obekvämt gick man vid sidan om och ett nytt skapades. De djupaste spåren finns oftast vid sluttningar där regnvatten har kunnat hjälpa till med erosionen.

Följer man hålvägarna upp från det gamla vadstället, kallat ”Enevad”, i Björklingeån kommer man fram till ett gravfält från yngre järnålder. Här hittar man Kung Skutes gravhög samt fem mindre högar.

Platsen är skyltad som gravfält och ni hittar den i Lövstalöt öster om gamla E4:an. Absolut värt ett besök.

Runsten på vift

Runsten U1011 i UniversitetsparkenDen här runstenen som står i Universitetsparken har en spännande historia. Den kommer ursprungligen från Rasbo där den restes i mitten av 1000-talet. På 1600-talet bestämde sig Olof Verelius att ta med sig stenen till Uppsala där den fick en sekellång vistelse som trägårdsprydnad. 1866 blir det fart på stenen igen då den tillsammans med två andra åldringar skickas till världsutställningen i Paris 1867. Stenen tilldelas en fin bronsmedalj och med den i packningen startar färden hemåt. I den franska hamnstaden Le Havre så byts plötsligt segerparaden ut mot katastrof. Runstenen ramlar i vattnet när den skall lasta på en båt och man anser den är förlorad för gott. 200 kronor får man från försäkringsbolaget som plåster på såren och dessa placeras i en fond hos Nordiska Museet.

Nu händer det något osannolikt. 1880 muddras hamnen i Le Havre och under arbetet hittar man ett stort stenblock. Hamnarbetarna tycker att den ser konstig ut med sina ristningar och börjar misstänka att det kan vara runor. För att få klarhet så skriver man till den danske professorn Ludvig Wimmer och otroligt nog så har han kännedom om fadäsen med den bortappade runstenen. Efter kontakter med Uppsala är stenen snart på väg hem igen efter mer än tio år på en dyig botten.

Först placerar man stenen i Engelska parken. Dåtidens klottrare inspireras dock av de släta ytorna och börjar rista sina namn i stenen. För att skydda runstenen flyttas den därför ner till Linneträdgården. Runt 1920 får den fötter igen och den hamnar nu vid ingången till ärkebiskopsgården. Ytterligare en flytt blir det och som synes står den nu i Universitetsparken i all sin glans. Vi får väl hoppas att den trivs där utan någon önskan om fler äventyr.

Förutom sin historia är runsten udda på ett annat sätt. Den är ristad över en person som fortfarande var i livet vilket är väldigt ovanligt. På stenen står: Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.

Fotograferingsångest

slottstorn.jpgJag vet inte hur det är med er andra som fotograferar men varje gång jag tittar igenom de senaste bilderna blir jag besviken. Det finns ofta något oönskat med i bilden eller så borde man fotat i en annan vinkel eller en annan tid på dagen. Det är tur att jag fotograferar saker som står kvar så man kan åka dit igen. Att börja med gatufotografering nu skulle antagligen knäcka mig. Nåja, jag förstår att det är detta som skiljer ut agnarna från vetet så det är väl bara att bita ihop och kämpa på.

En vacker Uppsalabild från mina foton av Grillska gården.

Klockan från Prins Gustavs skola

Klockan i hörnet av Kungsgatan och S:t Olofsgatan

I hörnet av Kungsgatan och S:t Olofsgatan hittar vi en kontorsbyggnad från början av 1980-talet. Det intressanta med huset är klockan som sitter på gaveln mot korsningen. Om man tittar närmare på den ser den onekligen gammal ut och absolut inte något som formgetts runt 1980. Denna klocka härrör från prins Gustavs skola som tidigare låg i detta kvarter.

Centralskolan, senare Prinsens skola, längs med Kungsgatan

På den översta svartvita bilden ser vi Prins Gustavs skola på Dragarbrunnsgatan. Verksamheten startade 1829 i den lilla mörka träbyggnaden som skymtar bortom den stora skolbyggnaden. Den senare uppförs under åren 1830-31. 1906 invigdes ytterligare ett skolhus i kvarteret, den så kallade Centralskolan. När den äldre skolan revs 1959 fick Centralskolan överta namnet men kallades för ”Prinsens skola”. Huset och klockan hittar ni till vänster i den nedre svartvita bilden. Byggnaden revs 1981 men som ni ser behöll man klockan. Ett kul initiativ även om den ser lite malplacerad ut på den nya gaveln.

Före 1842 sköttes skolor av stiftelser eller av privata initiativtagare. När man beslutade att även socknarna var tvungna att tillhandahålla undervisning blev Prins Gustavs skola en av de första så kallade folkskolorna i Uppsala. Vid denna tid skedde undervisningen enligt Lancastermetoden vilket gick ut på att äldre elever undervisade de yngre. Det var en praktisk metod då man kunde undervisa stora grupper med få lärare.

Gammalt fotografi (överst) taget av A. Dahlgren 1901-1902
Vykortet, fotograf okänd.

Grillska gården, en stadsgård i Uppsala

Grillska gården med stall och brygghus

Grillska gården är uppförd omkring 1760 och är den enda bevarade stadsgården i Uppsala. Det var brukspatroner och andra välbesuttna landsortsbor som lät bygga dessa gårdar och de användes vid genomresa eller vid affärsbesök i staden. Uppsala har haft flera liknande gårdar men de har alla fallit offer för grävskoporna och den senaste var De Geerska gården som fick ge plats för Forumgallerian. Även Grillska gården har varit på väg att rivas eftersom den har varit i ganska dåligt skick men 1984 så ändrade man sig och den är nu omsorgsfullt renoverad.

Gården har fått sitt namn av släkten Grill och det var antagligen Claes Grill som startade bygget. Huvudbyggnaden är det hus som ligger längs med Trädgårdsgatan och som ni ser på bilden längst ner till vänster. Den var ursprungligen i trä och rödmålad med den klassiska slamfärgen från Falu koppargruva. Putsen fick den vid en ombyggnad 1861. Den andra stora byggnaden som omger gårdsplanen är ett stenhus som från början endast hade två våningar. Bottenvåningen innehöll gårdens stall och brygghus och valvbågarna ger en vink om hur det kan ha sett ut då det begav sig. Ytterligare ett hus tillhör gården och är ett putsat envåningshus.

Grillska gården är ett unikum i Uppsala och visar på en klassisk gårdsmiljö från 1700-talet.

Titta den rullar

Svalan cykel

I helgen blev det en ny cykel och det var på tiden. Jag har faktiskt en gammal cykel sedan tidigare men den är riktigt skraltig och därför har den fått stå oanvänd under många år. Att få den körbar skulle kräva ett gediget arbete med tvättning, kedja, växlar, punktering och skrapande kedjeskydd men i slutända skulle jag ändå stå där med en skraltig cykel. Nu när det var rea så slog jag till och efter bara en timme med skiftnyckeln så rullade den. Härligt att slippa meka med skitiga saker.

Jag skall erkänna att jag inte är någon cykelmänniska vilket kanske förklarar lite varför jag låtit den gamla cykeln förfalla. Jag tror inte att den nya cykeln kommer att ändra på detta men man kan aldrig veta. Vad jag däremot vet är att jag flera gånger verkligen har saknat en cykel och det känns otroligt skönt att den nu finns där vid behov. Det skall ju bli fint väder i veckan så en testrunda blir det garanterat.