Scribo — perspektiv på närmiljön

Som ni ser har jag varit ute på en liten kanonspaning. Jag funderade länge på var i Uppsala man kunde hitta kanoner men kom bara på tre platser, Slottet och två ställen vid vårt gamla regemente. Tyvärr har jag en gnagande känsla att jag missat någon plats men kan för mitt liv inte komma på vart det skulle vara. Det skulle inte förvåna mig om någon studentnation har en gammal salutkanon stående i något hörn. Nåja, det får duga med dessa kanonbilder och så hoppas jag att ni tipsar mig ifall det är någon jag missat.

Jag har en liten misstanke att det finns ett lager av gamla kanoner någonstans för ett äldre foto [länk fungerar inte längre] visar att man bytt ut de två som står utanför kasernerna vid Dag Hammarskjöldsvägen. De utbytta kanonerna ser lite risiga ut på bilden så kanske är de bara inne för en uppfräschning men vart fick man de nya kanonerna ifrån? Gamla kanoner är ju inte något man shoppar på blocket eller ringer till den lokala kanonuthyraren när man behöver en uppsättning.

August Strindbergs diktarstuga på Kymmendö som han snickrade ihop 1882.

När jag satt och irriterade mig på att jag inte kunde avsluta mina bloggposter så jag dök jag ner i källaren med ettor och nollor och hittade detta foto. Det startade en lång filosofisk fundering över resan och målet. Ni vet, den där eviga diskussionen om vilket av de två som är viktigast.

En resa med släkten ut till Kymmendö för ett par år sedan är en bra illustration av detta. Hade jag gjort den ensam hade det antagligen slutat i stor besvikelse när denna lilla fågelholk var det enda som bjöds efter en lång och regnig vandring. Tillsammans med släktingar och vänner som man träffar alldeles för sällan, brorsbarnens stora glädje över alla grodor osv. blev det istället en vandring som ligger mig mycket varm om hjärtat.

När det gäller bloggen skall jag använda lite av den insikten och koncentrera mig på resan. Jag tror inte detta kommer att förändra bloggen på något sätt men förhoppningsvis slipper jag sitta och sura över oavslutade inlägg.

Jag tycker det är fantastiskt kul att arbeta med bloggen och helst skulle jag blogga varje dag. Egentligen är det vägen till en bloggpost som är det roliga med utflykter, foto och letandet efter information. Ambitionen har aldrig varit att jag skulle spruta ur mig inlägg men nu är jag faktiskt lite frustrerad. Jag har fem påbörjade poster och säkert idéer till ett tiotal till men det finns varken tid eller väder för att avsluta några. Jag vill t ex. ha en bild till varje post och det kräver att jag åtminstone har lite dagsljus för att kunna fixa det.

Det andra problemet är antagligen min ambitionsnivå för jag har nämligen lite svårt att släppa något förrän alla källor är kontrollerade. Jag räknade lite på vilken tid jag lagt ner på min serie om broar och snittiden var minst fem timmar per inlägg. Det tar onekligen sin tid att fara runt halva länet och ordna bilder, gå igenom hundratals sidor arkivmaterial och texter, ringa hembygdsföreningar, intervjua folk och sedan få ihop det hela till några rader text.

Nu skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt för det är fantastiskt spännande men som sagt ibland blir det irriterande att inta kunna göra klart saker. Att sänka ambitionsnivån är inte ett alternativ men jag får nog försöka hitta några ämnen som inte kräver så mycket arbete och fungerar under mörka vinterdagar.

Såja, nu fick jag gnälla av mig lite och allt känns mycket bättre :)

Den vackra klockan sitter på Sverkerskolans gymnastiksal, uppförd 1923.

Klastorps gård uppfördes på 1850-talet men det verkar inte som man byggt någon bro i samband med detta. Den första uppgiften är från 1928 och då är det ägaren som själv bygger en träbro. Vid något tillfälle körs den här bron sönder och man tvingas bygga en ny. När flygflottiljen sedan uppförs vid Ärna 1944 rivs bron och ingenjörstrupperna bygger en lite stadigare variant på platsen. Det är denna järnbalksbro vi kan se idag.

En av mina trevliga läsare upplyste mig om att de höll på och renovera Klastorpsbron. Den 9 december 2011 hade man tydligen lyft på nymålade brospann. Självklar gav jag mig ut för att ta några bilder. Som ni ser hade man lagt ut en pontonbro för dem som ville ta sig över ån medan arbetet pågick. Jag kan meddela att frosten hade gjort den ruskigt hal. Jag hoppas verkligen att ingen, varken de som arbetade med bron eller andra, gick och slog sig.

Den 6 januari var jag dit igen och nu såg det betydligt bättre ut. Lite smådetaljer att fixa men i övrigt är den väl klar. Det har rensats bort en hel del sly och buskar och det verkar dessutom som man har tagit ner några träd. På åns västra sida har man dessutom ordnat en liten parkering. Framtiden får utvisa ifall den får vara kvar eller om den bara gav lite extra plats under renoveringen.

Här hittar ni bron på Google Maps.
Källa: Uppsalas broar av Rolf Åkerman

Detta är inlägg 24 i serien om broar över Fyrisån.

För några veckor sedan skrev ett inlägg om Lasseby gärde där jag berömde färgen på det blå huset. Nu har jag hittat en lite historia om färgsättningen i boken Det gröna Uppsala.

När man skulle flytta in i området var de nya hyresgästerna inte lika entusiastiska över färgen som arkitekten. Några upprörda personer ville till och med starta en insamling för att kunna måla om huset. På frågan om hur Gunnar Leche kunnat välja den ”befängda” färgen svarade han att han som liten hade haft en färglåda där just den blåa färgen hade kommit bort. Efter detta var han väldigt förtjust i blått.

Jag är glad att man valde att behålla huset som det var för sådana här små färgklickar livar upp våra ofta ganska trista bostadsgårdar. Det är inte den första byggnaden som Leche uppför i just den här blåa färgen. 1920 ritade han ett personalbostadshus vid Östra station som kallades Blåkulla men det är rivet sedan länge.

1969 hade man tagit det djärva greppet att satsa stort på den dekorativa bladväxten prydnadshampa och sått den i den långa rabatten mor Sjukhusvägen. Sommaren visade sig bli en riktig kanonsommar och i den extrema värmen växte sig hampan både stor och frodig. Någon med fler intresse än botanik upptäckte vad som pågick i parken och ställde sig säkert frågan om det var något mer i växten som hade utvecklats. Att döma av resultatet måste de ha blivit glatt överraskade. En sommarnatt blev det en stor skördefest och hela planteringen jämnades med marken. Stadsträdgårdsmästaren konstaterar kort att detta var sista gången denna prydnadsväxt hamnade i Stadsträdgårdens rabatter.

Källa: Det gröna Uppsala av Eric Laufors
Bild: Wikimedia Commons (CC)

Enligt Vägverkets databas skall denna bro vara byggd 1880 men jag tyckte den såg lite för ny ut för att det skulle stämma. När jag besökte Upplandsmuseets faktarum snubblade jag över ett ringbundet häfte, Uppsalas broar av Rolf Åkerman, och här hittar jag uppgifter som bekräftade mina misstankar. Texten är mest en kort uppräkning av årtal men lite klarare blir det.

Det byggdes en bro 1880 men det är varken den första eller sista bron på platsen. I häftet kan man läsa att det funnits en bro vid Ulva redan på 1600-talet och säkert tidigare än så. Sen blir det ett hopp fram till 1940-talet för då hittar vi en träbro här. Den skall ha varit ruskigt hal på vintern och det hände att bilar gled ner i ån när det var som värst. En ny och bredare bro uppfördes på 1960-talet och den ersattes i sin tur av dagens bro 1977-1978. Av någon outgrundlig anledning valde man en körbana av trä igen men tvingades till sist att asfaltera för att bli av med halkproblemen. Idag är det något som kallas gjutasfalt på bron och det fixade man vid en renovering 1999.

Ulva kvarn är faktiskt en av mina favoritplatser och jag åkte ofta hit för att bara ligga på gräsmattan och läsa. Numera blir det andra aktiviteter när jag är ledig men jag kan verkligen rekommendera stället trots att picknickvädret är slut. Nu hoppas jag mest att snön skall börja falla för jag kan tänka mig att den gamla kvarnmiljön kan ge några riktigt fina vinterbilder.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 23 i serien om broar över Fyrisån.

Jag har börjat bläddra i boken Det gröna Uppsala av Erik Laufors som var stadsträdgårdsmästare mellan 1955-1981. Här beskriver man en tradition där studenter dagen innan inskrivningen samlades vid Flusterpromenaden för att vandra ner till sista trädet i allén med händerna på varandras axlar. Väl framme kastade man ett mynt med sitt födelseår över axeln och tillbad högre makter.

Jag tänkte att jag skulle fotografera detta stoppträd som enligt boken skulle stå mitt i allén för att marker slutet av promenaden men trädet verkar vara borttaget. Kanske var det ruttet eller så sågade man ner det för att någon stackars cyklist inte skulle kröka ramen runt det, vem vet? Boken är från 1987 så mycket har säkert hänt sedan dess. En fin promenad blev det i alla fall.

Den äldre delen av allén som går fram till Studenternas idrottsplats påstås vara planterad på uppdrag av landshövdingen Robert von Kraemer 1842. Allén är alltså äldre än själva stadsparken som började iordningställas först i slutet av 1800-talet.

Stadsdelen har fått sitt namn från Fyrislunds gård som ligger inklämd bakom Pharmacias gamla lokaler. Gården är vad  som återstår av den gamla byn Gnista och namnet Fyrislund är faktiskt påhittat. 1855 godkände kammarkollegiet att ägaren fick byta namn på gården men att båda namnen skulle vara med i beskrivningen ”Fyrislund el. Gnista”. 1952 togs Gnista bort från namnet och gården fick därefter heta enbart Fyrislund. I dag lever det äldre namnet kvar i  Gnistarondellen och området öster om cirkulationsplatsen.