Jumkilsån – Uppsalas Grand Canyon

Jumkilsån rinner genom en dalgångJumkilsån rinner genom en dalgångJumkilsån rinner genom en dalgång. Branta sidorJumkilsån rinner genom en dalgång

Lördagens soliga väder gav motivation till en långvandring. Jumkilsåns dalgång har länge legat högt upp på min lista och nu var dags att ta sig dit innan växtligheten tar över. Ån har skurit sig djupt ner i landskapet och det har skapat en helt fantastisk miljö.

Tyvärr är Jumkilsån inte speciellt tillgänglig och det krävdes både klättring över taggtråd och vandring i lera för att ta sig fram. Nu verkar det som jag gick på den krångliga sidan och den norra verkar vara ett bättre val. Jag skall testa den nästa gång.

Vad man borde göra är att ordna någon form av naturstig i området. Jag tror inte att det finns något liknade i Uppsalas närhet och dalgången kunde säkert bli ett populärt vandringsstråk. Det bör väl tilläggas att jämförelsen med Grand Canyon var att ta i men det förtar inte upplevelsen på något sätt.

En lite uppdatering. Om någon vill ha en mer utförlig beskrivning av Jumkilsån så har Uppsala kommun en bra sida. Jag glömde bort den när jag skrev inlägget.

Här hittar ni den den del av ån jag besökte på Google Maps.

Välkommen hit, Välkommen hem

Ett utbrunnet bilvrak med välkomstskylt och infartspelare vid väg 272

Igår var jag ute och försökte fixa bilder till några inlägg som jag jobbar på. Tyvärr tyckte solen att fem minuter per timme borde räcka så det blev inte mycket av det. Däremot hittade jag denna egenkomponerade välkomstskylt vid väg 272. Någon skämtsam person har tydligen tröttnat på bilvraket som pryder infarten.

När det gäller vår ordinarie välkomstskylt så tycker jag att man kommit på en riktigt bra slogan. Vad bollen ska symbolisera är däremot en väl förborgad hemlighet. Jag har letat som tusan efter en förklaring utan att hitta någon. Om det finns någon där ute som vet mer, upplys mig.

Broar över Fyrisån, Tunabergsbron

Tunabergsbron från norr och från väster.

Tunabergsbron en tidig morgon. Bron är den del i trafikleden Bärbyleden och uppfördes enligt officiella källor 1995.

Den här bron hade en mycket dramatisk tillkomst. När man skulle gjuta ena halvan av bron visade det sig att friktionspålarna man använt inte räckte till för att hålla gjutformen på plats. Under arbetet med att fylla på betong började den 900 ton tunga konstruktionen sjunka föra att slutligen rasa ihop. Man fick slita hårt för att få upp formen och all armering men värre var det med betongen som var på väg att brinna. För att inte bli sittandes med en enorm betongklump tvingades man kalla in brandkåren som kunde spola bort den. Lyckligtvis kom ingen till skada under raset.

Några månader senare gjorde man ett nytt försök och denna gång gick det bättre. Nu hade man pålat ner till berggrunden för att garantera att gjutformen inte skulle sjunka.

Jag hade svårt att hitta datum och fakta om händelsen så om någon sitter på lite information får de gärna dela med sig.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 26 i serien om broar över Fyrisån.

Boktips – Vägvisare till kulturen i Uppsala län

Bild på boken Vägvisare till kulturen i Uppsala län

Det är säkert helt tokigt att tipsa om en bok som man inte ger ut längre men eftersom det är en favorit kunde jag inte låta bli. Jag ser den ganska ofta i hyllorna på våra antikvariat så det är nog inga problem att komma över ett exemplar.

I boken hittar vi de flesta sevärdheterna i länet och trots sitt behändiga format är den sprängfylld med information. Slott, kyrkor, bruk och städernas mest kända byggnader finns självklart med och beskrivningarna är korta och genomarbetade. Man har även lyckats klämma in en hel del bakgrundsinformation om järnhantering och jordbruk men även lite udda saker som sockennamnens ursprung och byggteknik genom åren. Det ingår en karta över innehållet och den fungerar bra även om mycket har förändrats sedan boken trycktes. Åldern är faktiskt det enda som jag kan klaga på, till exempel har det tillkommit en del byggnadsminnen efter 1979 och de saknas förstås.

Jag vill ändå påstå att detta är den perfekta utflyktsboken eller rättare sagt så har jag inte hittat någon som är bättre. Det finns till och med några förslag på turer i slutet av boken om man inte väljer sin egen. Med lite kaffe och högläsning vid de olika stoppen kan även en gråmulen sommardag bli en riktigt trivsam upplevelse.

Boken är ett samarbete mellan Länsstyrelsen i Uppsala län, Upplandsmuseet, Upplands Fornminnesförening samt Uppsala läns landsting 1979.

PS. När jag skrev detta fanns tre exemplar på antikvariat.net för runt 60-75 kr/st. Se till att kartan finns med.

Slottsbacken 15.00

Mösspåtagning i Slottsbacken nedanför Carolina Rediviva

Då var valborgsmässoafton över och de sista sviterna har passerat så man orkar sätta sig och skriva något. Det blev lite skralt med bilder och det kanske är bäst så. En mycket kort sväng på stan gav i alla fall en bild på mösspåtagningen i Slottsbacken. Det kanske inte syns men det var mindre folk i backen i år än vad det har varit de senaste åren. Några misstänkte att det berodde på att folk köade till Champagnegaloppen hos de olika nationerna och att någon dessutom tvingats öppna tidigare på grund av trycket. Vad är en mösspåtagning i jämförelse med att få dränka sin kropp i Champagne.

Uppsalas nya stationshus

tre bilder på det nya stationshuser vi Uppsala resecentrum

Det slog mig att det faktiskt aldrig har varit någon riktig debatt om utseendet på det nya stationshuset. Jag vet inte om det beror på den tajta tidsplanen eller om man helt enkelt inte tyckte att allmänheten skulle vara med i beslutet. Resultatet är i alla fall tydligt och de flesta kommentarer jag läst verkar vara negativa. Den huvudsakliga kritiken är att man inte tycker huset passar ihop med det gamla stationshuset.

Personligen har jag inget emot den moderna utformningen eftersom den funkar bra med det nya spårområdet. Nu tycker jag att spårområdet är ganska trist vilket jag tagit upp i ett tidigare inlägg och det faller självklart tillbaka på stationshuset. Jag håller dessutom med i kritiken att innanför dörrarna ser det ut som i alla andra tråkiga gallerior, speciellt för stressade resenärer som absolut inte har tid att vandra runt i byggnaden. Skall försöka skriva ett inlägg om det lite senare.

Det finns några detaljer som lyfter byggnaden och en av dem är att stationshuset faktiskt har ett tågtema. Det ser man nog inte vid en första anblick men man har använt stående järnvägsräls för att hålla de stora metallplattorna och glasrutorna på plats. Efter en närmare granskning hittade jag flera olika märkningar på rälsen. På bilden ovan ser vi förkortningen GDJ vilket står för Gävle-Dala Järnväg om jag har lyckats tolka det rätt. Jag hittade även förkortningarna MLJ (Malmö-Limhamns Järnväg), OKB (Ostkustbanan), BJ (Bergslagernas Järnvägar) och VCJ (Västra Centralbanans Järnväg). Det verkar som man åkt landet runt och letat efter gamla spårbitar till bygget och det tyder på både tanke och engagemang. Jag faller alltid för sådana här detaljer och de gjorde att huset genast blev lite mer intressant. Trots det hamnar det inte på någon av mina topplistor.

Jag vill påstå att man även har gjort en riktig designmiss. Kommer man österifrån genom Centralpassagen så tvingas man tränga sig genom hela stationshuset för att komma till spår 1. Hade det inte varit enklare med en trappa direkt från tunneln?

Två bilder. Nya och gamla stationshuset. Konstiga hissknappar

Sista bilderna visar en regnig framsida av stationshuset och en rolig knappnumrering i en av de nya hissarna. Jag var bara tvungen att dokumentera fadäsen i hissen innan man rättar misstaget.

Mora sten, Mora stenar och Juthögen

Resterna av Juthögen och en liten damm med källvattenResterna av Juthögen och en liten damm med källvatten

Det har lanserats lite nya teorier om Mora sten och Mora stenar. Tyvärr har man inte lagt ut artikeln på nätet så för er som inte läser vår lokaltidning tänkte jag göra en mycket kort sammanfattning.

Den första delen handlar om platsen för Mora sten. Utan att rada upp en massa årtal så finns det några gamla uppgifter som man tar fasta på. Mora sten skall ha legat ute på ”jämna slätten” och inte vid skogsbrynet där minnesstenarna, Mora stenar, förvaras idag. Fem Sveakungar skall ha dränkts i en källa vid ”Mula ting”. Det finns flera källor i området men den man fokuserar speciellt på är en som rinner ut vid en bortgrävd hög nordost om Mora stenar. Platsen ligger lite högre än de omgivande fälten som tidigare var ganska sanka och detta ses som en del i pusslet.

Karta från 1763 med källan och JuthögenHögen som kallades Juthögen fick bli helgens utflyktsmål. Det blev en trevlig promenad i vårvädret men jag blev lite paff när jag kom fram. Jag hade trott att det skulle finnas något kvar av högen men som ni ser på bilderna är det istället en vattenfylld grop. Källan verkade däremot vara oförstörd och vattnet porlade långsamt ner för slänten innan det försvann i en betongbrunn.

I Ortnamnsarkivets databas hittade jag ett arkivkort om namnet Juthögen som innehöll följande anteckningar. Kulle med stor grop, ”folk tror att man har gjutit i där”, där tog man sand. Detta skulle kunna förklara namnet Juthögen och varför högen är borta.

Den andra delen av teorin handlar om vart Mora sten tagit vägen. Stenen har varit försvunnen under lång tid och i ett tidigare inlägg besökte jag en sten som vissa tror är Mora sten. Nu misstänker man att de ristade minnesstenarna är delar av den ursprungliga Mora sten. Man har helt enkelt huggit av bitar från valstenen när man tillverkat nya minnesstenar. Om det visar sig vara sant är det inte konstigt att den aldrig återfunnits.

Den som lanserat teorin är Mats G Larsson och han verkar ha på fötterna. Jag hoppas verkligen att man går vidare och försöker hitta fler ledtrådar, gärna några som resulterar i nya utflykter.

Det bör väl påpekas att Juthögen är felmarkerad och möjligen feltolkad i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Vi får väl se om man rättar detta i framtiden.

Den suddiga kartbilden är från 1763

Länk till platsen på Google Maps.

Dags att besöka din lokala fornlämning

Siluett bilda av oxel stående på en gravhög
RAÄ Lena 97:1, Gravhög beväxt med en oxel. Det blev en motljusbild eftersom ett elstängsel förhindrade fotografering från någon annan vinkel.

Jag tänkte bara påminna om att det är dags att göra den där utflykten som ni gått dragit på. Det stod helt klart för mig förra året att det är nu och kanske två månader framåt som gäller. Våren är fantastiskt vacker men det finns fler anledningar att ge sig ut på vandring.

Förutom det helt uppenbara att det fortfarande är myggfritt så hade jag stora problem med grönskan förra året. När man besöker en park vill man gärna att den står i full blom men när det gäller fornlämningar är det är precis tvärt om. Fornborgar och rösen ute i skogen försvinner snabbt bakom bladverket. Samma sak är det med gravfältens högar och konturer som döljs bakom högt gräs. Jag upptäckte dessutom att många platser som gamla broar, utsiktspunkter och ådalar blir oåtkomliga på grund utav sly om inte nyuppsatta stängsel sätter stopp för färden. Inget illa om stängsel för jag tycker det är bra att man håller markerna öppna genom bete. Tyvärr är det inte lika trevligt att behöva steppa omkring bland kokockor och påträngande får om man slutligen vågar ta sig förbi stängslet.

Vill ni göra en utflykt med mycket fotograferande så passa på medan allt är tillgängligt. Snart kommer det mesta att döljas av en tjock grön mur.

Vårflod i Fyrisån

Fyrisån översvämmad vid Vattholmaåsen. tåg i bakgrundenBild tagen söderut från Vattholmaåsen, Fyrisån har mycket högt vatten

Jag har varit ute och försökt fånga vårfloden på bild och tänkte att en bra plats är Ekeby gravfält som ligger högt uppe på Vattholmaåsen och ger fina vyer. Jag har även velat se själva gravfältet men när jag var här förra året så vann myggen på en omedelbar walkover från min sida. Att det var lite kyligt gjorde inte så mycket och det var bara att passa på och njuta av stillheten innan de små rackarna är tillbaka.

Att fota landskap en sen eftermiddag med dåligt ljus och mestadels grå himmel var inte särskilt inspirerande. Nu var det vattnet jag ville visa och då kan man inte riktigt välja tidpunkt. Jag måste erkänna att jag blev lite förbluffad över hur högt det stod och det liknar mer en sjö än en å. Mycket imponerande även om vattnet hade sin höjdpunkt förra veckan.

Vatnet ligger över bryggorna nedanför Islandsfallet

Söder om Islandsfallet i centrum ligger delar av bryggorna under vatten. Det är dock inte första gången det händer.

Ni kan se hur bred ån är i vanliga fall i ett gammalt inlägg som jag skrev om bron som ligger i närheten. Idag hade jag tvingas simma för att ta ena bilden i det inlägget.

Här hittar ni Vattholmaåsen på Google Maps.