Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag har inte kunnat släppa området runt Mora äng och Mora stenar sedan jag var där ute och fotograferade Juthögen. Det slutade med att jag gick igenom alla kartor över Lagga socken och då hittade jag en gammal avrättningsplats. Kartan är från 1770 och utan att försöka tolka dokumentet verkar det som om man lägger ner verksamheten och allmänningen upphör.

Det som är spännande är vad en avrättningsplats kan tillföra områdets historia och betydelse. Har den någon koppling till Mora sten eller anlades den efter att man slutat kröna våra kungar här på 1400-talet? Att den var placerad här visar i alla fall att området har använts för andra saker än kröningar och jag skulle inte bli förvånad om det dyker upp bevis för en mer frekvent använd tingsplats i området.

1770 uppfördes den stenbyggnad som idag innehåller Mora stenar. Man kan ju fundera på om detta hänger ihop. När man fick ett sådan fint hus på platsen dög det kanske inte att ha en avrättningsplats runt hörnet. Jag skall inte spekulera vidare i ämnet då jag inte har tillräckliga kunskaper utan vi får helt enkelt vänta på de där utgrävningarna som man har pratat om i åratal.

Karta från 1952. Avrättningsplatsen längs den gamla landsvägen.

Jag hade stora problem med att lokalisera platsen men slutligen visade det sig att området som idag kallas Blötan inte är densamma som på 1700-talet. Idag ligger Blötan rakt norr om Juthögen medan på en karta från 1697 är den placerad nordväst om Mora äng. Saken försvårades ytterligare då en del av den gamla landsvägen som finns på kartan är bortodlad. Jag har uppdaterat min karta på Google Maps med markeringar så att ni skall se var sakerna ligger.

Uppdatering: jag har lagt till en karta från 1952 som visar platsen lite tydligare.

Uppdatering 2: Jag ser att man 2014-01-07 registrerade in avrättningsplatsen i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Det var trevligt att min upptäck nu är officiell. Länk till objektet i Fornsök.

Länk till kartan över Mora äng på Google Maps.

Om man kör söderut längs med Dag Hammarskjölds väg kommer man fram till en backe strax efter norra avfarten till Ulleråker. Denna höjd kallas Knäppingen.

Jag tyckte namnet lät kul så jag sökte vidare och det visade sig att det inte var helt okänt. Gunnar Wennerberg nämner höjden i en av sina sångtexter i Gluntarne. ”Vid Knäppingen, där Vasaborgen sist skönjdes mellan parkens träd” skaldar han och det stämmer, här är sista tillfället att få en blick av Uppsala slott innan man forsätter söderut. Backen var också med bland förslagen när man diskuterade placeringen av Sten Sturemonumentet. Det var en långdragen process i början av förra seklet och som ni alla vet hamnade det slutligen uppe på Kronåsen.

Numera kan man väl säga att Knäppingen har tappat sin kändisstatus men det är inte så konstigt. I en tid där exakta positionsangivelser blivit allt viktigare och det finns mer påtagliga saker att hänvisa till tappar de gamla platsnamnen sin betydelse. Det är självklart att byggnader och adresser är enklare att använda än en liten höjd eller skogsdunge men det har ju sina historiska nackdelar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt när namn faller i glömska och jag skall försöka nämna fler här på bloggen. Sedan är det bara att hoppas att internet aldrig glömmer.

Jag letar alltid efter nya bildvinklar i Uppsala. Oftast är det slottet eller domkyrkan som kan dyka upp i änden av någon gränd eller som bakgrund till någon byggnad. Senast var det en järnvägsövergång i Gamla Uppsala som gav en ny spännande vy över slottet.

När jag stod ute på spåret och försökte får skärpa på slottet började det plinga och blinka rött. Ett Reginatåg dundrade förbi och då bestämde jag mig för att det fick bli en tågbild istället. Om sanningen skall fram så behöver jag betydligt bättre utrustning om det skall bli någon vettig bild på slottet. Det är 4 kilometer från järnvägsövergången till slottet så jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på.

Det är kul att man lär sig något nytt varje gång man ger sig på nya motiv. Jag har till exempel aldrig tänkt på att kontaktledningen går i sicksack. En enkel och vettig konstruktion om man inte vill få djupa spår i strömavtagaren. Jag vill också påminna om att den här vyn kommer att försvinna när man bygger det nya dubbelspåret. För att kunna köra lite snabbare flyttar man spåret västerut så att det blir en mjukare kurva genom Gamla Uppsala, eller under om man skall vara korrekt.

4:ans ändhållplats är den enda rest av Uppsalas spårvägar som finns utmärkt i någon broschyr. Att den fått den uppmärksamheten beror nog på att den ligger i norra hörnet av Kronparkens naturreservat. Här har man inventerat stort som litet och då fick hållplatsen hänga med.

Om jag inte visste att spåret hade gjort en lite ögla här skulle jag aldrig ha sett något. Man har städat upp ordenligt och det enda som minner om spårvägen är att det är lite glesare mellan träden där den upptrampade stigen går in i skogen. Jag funderade länge på hur man skulle kunna fotografera en glänta och få det att kännas som en spårvagnslämning. Jag vet inte… bättre att ni tittar på de gamla bilderna.

4.ans ändstation på Google Maps.

De svartvita bilderna: fotograf okänd.

Jag tog några bilder på den vackra Läbybron för några veckor sedan. Ekarna hade inte börja bli gröna ännu men det uppvägdes av det varma eftermiddagsljuset. Jag läste någonstans att bron räknas som en av Uppsalas vackraste. Jag kan inte annat än att hålla med.

Den här gamla spårvagnsbron hittar ni ute på fältet mellan Ultuna och Sunnersta. Man har täckt över den med jord men man kan fortfarande se de översta delarna av betongfundamenten. Bron var en del i Mälarlinjen (1928-1953) som gick mellan Graneberg och Uppsala centrum. Jag undrar hur många som passerar här känner till att det är en gammal banvall de går på.

Som lite kuriosa kan jag berätta att jag hittade två namn på bäcken, Ultunadiket och Kronbäcken. Man läser ju så mycket konstigt i sin jakt på information och namnet Kronbäcken dök upp i en miljöutredning. Bäcken startar i Stadsskogen och de små dammarna på Kåbo golfbana och har sitt utlopp i Övre Föret.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Fotograf svartvita bilden: Paul Sandberg, 1928.

Det är nog inte så många som känner till Genetiska trädgården men det är en riktig pärla. Den ligger vid Genetikcentrum, väster om Ultuna och Dag Hammarskjölds väg. Parken är inte speciellt stor men det finns massor att fotografera och dessutom mycket att lära.

Parken användes tidigare för genetiska studier vilket innebär att man har samlat växter från hela Sverige under lång tid. Varje träd och buske har en skylt som berättar vilken art det är och varifrån den kommer. Vi hittar till exempel en Vildkaprifol från Hallands Väderö som hämtades hit 1937. Den såg lite risig ut så det blev ingen bild på växten men däremot på skylten. Nedersta bilden visar några Glasbjörkar från Sonfjället i Härjedalen och hamnade i parken på 70-talet. Tyvärr har jag glömt vad det är på de andra bilderna.

Att gå runt och känna på växterna och försöka lära sig känna igen någon ny art är en mycket rofylld sysselsättning. Som ni märker vill kunskapen inte riktigt fastna men det ger mig en bra anledning att återkomma. En sak har jag i alla fall lärt mig under mina besök i parken. Blir kunskapsinhämtningen allt för tröttande är en tupplur under de stora ekarna den bästa medicinen :)

Jag måste också nämna parkens björkplantering som ligger längs med Dag Hammarskjölds väg. Träden är hämtade från från olika delar av Sverige från norr till söder och planterade i samma ordning. Det blir väldigt tydligt på hösten när norra delen av planteringen har tappat alla sina löv, den södra fortfarande är grön och fin och den mellersta delen lyser i fantastiska höstfärger.

Här hittar ni Genetiska trädgården på kartan.

Fyrishovsspången uppfördes 1990 i samband med att man moderniserade det gamla friluftsbadet Fyrisbadet. Den binder samman parkeringen på åns västra sida med äventyrsbadet och idrottshallarna på den östra sidan. Samtidigt med upprustningen så bytte man namn på badet till Fyrishov vilket även gett namn till bron.

Bron är byggd i Fredriksstad i Norge och levererades i två delar. Det krävdes fyra stora kranar att lyfta den 45 meter och 38 ton tunga bron på plats.

Här hittar ni bron på kartan.

Detta är inlägg 27 i serien om broar över Fyrisån.

Som ni kanske vet så hade Uppsala ett stort och välutbyggt spårvagnsnät mellan 1906 och 1953. Efter nedläggningen så har man städat bort det mesta av spår och stolpar men det går fortfarande att hitta rester från denna epok. Jag har varit runt och försökt leta upp dessa lämningar eftersom jag misstänker att många är på väg att försvinna.

På bilden ovan ser ni den enda kvarvarande kontaktledningsstolpen i Uppsala. I dessa stolpar fäste man de bärlinor eller bågar som höll upp den strömförande kontaktledningen. Att just den här har överlevt beror nog på att den står på tomten till det tidigare k-märkta stationshuset och haft ett visst skydd. Tyvärr så tvingades man riva stationshuset efter att en brand ödelagt stora delar av byggnaden. Nu får man hoppas på att markägaren tycker att stolpen är värd att bevara. Bygger man något nytt på tomten så finns ju alltid risken att den får flytta på sig.

Kontaktledningsstolpen hittar ni vid Norra Station korsningen Dalgatan och Sysslomansgatan och här har ni en länk till Google Maps.

Infarten till vagnhallen och verkstaden som låg bredvid Norra Station. Foto taget 1953. Fotograf okänd.