Scribo — perspektiv på närmiljön

Det verkar som kiosken som vi minns den är på väg bort och då menar jag den lilla kvartersnära byggnaden som levererade kvällstidningar och smågodis. Jag kan konstatera att de sakta men säkert minskar i antal och några nya hittar man inte ute i de nya bostadsområdena. Här har jag försökt fotografera några av dem och det ser ut som om de flesta är kvarlevor från 60- och 70-talet.

Frågan är om byggnaderna är värda att bevara eller om de kan rivas när verksamheten inte bär sig längre. Gamla bensinmackar brukar få uppmärksamhet men jag undrar om det någonsin kommer att startas någon ”kioskens vänner” här i Uppsala. Mig veterligen finns det bara en kiosk som har k-märkts och det är Sippans kiosk på Odenplan. Uppsalas kiosker är inte lika intressanta men kanske har de ett värde som minnesmärken över denna epok.

Jag som är uppväxt med kiosken tycker att det vore tråkigt om alla försvann. De väcker många glada minnen om femöreskolor och tablettaskar och om föräldrar som måste ut och handla kvällstidningen på julaftonskvällen.

Strandängsspången har fått sitt namn efter den lilla trekantiga parken Strandängen som ligger norr om järnvägen på åns östra sida. Bron lyftes på plats den 15 mars i år och öppnades för allmänheter den 23 juni. Namnet fastställdes av namngivningsnämnden den 24 augusti 2010.

Det finns inte mycket att skriva om denna bro förutom att räkna upp ovanstående fakta. Jag läste lite om brons placering innan den kom på plats och då oroade man sig för att det skulle ske olyckor med den korsande trafiken på åns östra sida. Nu när bron är på plats verkar detta inte vara ett problem. Bron viker av direkt mot norr och ner för en lite ramp innan man ansluter till den korsande cykelvägen. Här blir det inga farter och jag tror att olycksrisken är liten.

Denna bro finns ännu inte på någon karta men jag kommer att uppdatera inlägget med en länk när den dyker upp

Detta är inlägg 30 i serien om broar över Fyrisån.

Idunspången har fått sitt namn efter kvarteret Idun på åns östra sida. Den lyftes på plats den 11 mars i år och öppnades för allmänheten den 23 juni. Namnet fastställdes av namngivningsnämnden den 24 augusti 2010.

Det mest kontroversiella med denna bro är väl ändå färgen. Den limegröna färgen skall vara anpassad till färgskalan på balkongerna i det nya bostadsområdet på Fyrisvallen. Personligen tycker jag det är trevligt och det lyfter den annars ganska tråkiga stålkonstruktionen. Uppsala har inte så mycket färglada byggnader och då kan man utan tvekan tillåta sig en klick här och där utan att det blir tivoli av det hela. En annan sak som skiljer ut bron är att den är bredare på mitten. Jag har inte lyckats lista ut om det bara är en designgrej eller om det finns någon djupare tanke bakom utformningen.

En mycket debatterad sak är den strand man byggt alldeles bredvid bron och som inte är en strand. Kommunen säger att det bara liknar en strand och rekommenderar ingen att bada där. Nu verkar folk inte bry sig om att det är en låtsasstrand utan tycker det är trevligt med en strand och badar där ändå. Ni ser den på den översta bilden.

Slutligen vill jag visa en bild från dagen efter brolyftet. Tyvärr kunde jag inte vara på plats när det hände men så är det ibland.

Bron är så pass ny att de inte finns med på någon karta. Jag uppdaterar inlägget med en länk när det den dyker upp.

Detta är inlägg 29 i serien om broar över Fyrisån.

Efter ett par timmars vandring i Lunsen kan jag meddela att kantarellerna inte är riktigt klara. Den finns där men de är inte än större än någon centimeter. En annan favorit är den gulröda trumpetsvampen. Även den är för liten för att plockas men det ser ut att kunna bli en hel del i år. Vi får helt enkelt göra ett nytt försök nästa vecka.

Hittar man inga kantareller så får man njuta av vandringen och försöka fotografera de andra svamparna. Jag tror att det jag lyckats avbilda är en brun flugsvamp. Inte ätlig men vacker.

Det blir onekligen lite tomt här på bloggen när man inte har varit ute på några utflykter. Jag har visserligen ett antal poster på gång och igår gjorde jag ett tappert försök att slutföra några texter. Det blev inte så mycket av det för jag satt mest och funderade på moln.

Moln har oftast betytt något negativ för mig och de har förstört många dagar på stranden och planerade utflykter. När jag började segla så blev det mera allvar och molnen är något man alltid håller ett öga på. Seglingen har dessutom gjort att jag faktiskt tittar på moln och inte bara registrerar rådande väderlek. Det är i och för sig inget negativt för man får se många roliga och vackra scenerier.

Det som är nytt är att jag har börjat gilla moln och vissa dagar välkomnar jag dem. Skall man bada eller segla så kan molnen hålla sig borta men skall jag ut och fotografera kan jag till och med bli besviken ifall de inte är där. De ger det där lilla extra och en klarblå himmel kan faktiskt vara precis lika tråkig som en gråmulen.

När jag bläddrade bland mina bilder insåg jag att jag kunde göra en lite jämförelse av vattenståndet i Fyrisån. Bilderna på vårfloden är tagna i april i år och de andra för ungefär tre veckor sedan. Enligt statistiken på Fyrisåns webbplats har jag har lyckats ganska bra med att pricka in de högsta och lägsta nivåerna.

På bilderna med högt vattenstånd är nivån runt 95 centimeter över Islandsfallets tröskel och det är bara 10 centimeter under toppnoteringen i år. På dem med lågt vatten är nivån 15 centimeter över tröskeln vilket är precis innan regnen började här i Uppsala. Rekordet är 140 centimeter 1898 och tittar man på bilderna kan man misstänka att en del av stränderna skulle få följa med ut i Ekoln om det hände igen.

Asptrappan vid Islandsfallet. Här ser man tydligt att det är lite mer fart på vattnet under vårfloden.

Igår gjordes det första försöket att plocka lite kantareller i Lunsen. Det är fortfarande lite för tidigt för att det skall bli några mängder men gårdagens fångst räckte i alla fall till några fantastiska smörgåsar. Man får väl se det som en övning för det krävs normalt några fynd innan radarn är i full gång. Trots att det inte finns så mycket svamp är det trevligt att vara ute så här tidigt på säsongen. Marken har ännu inte hunnit bli täckt av gula löv så ser du något som liknar en kantarell så är det oftast det också.

Nu skulle man kunna tro att jag tänkte gör en recension av Reggaefestivalen här i Uppsala men det är helt fel. Visserligen var jag där igår kväll och tog några bilder men jag tänker i stället berättar för er varför området kallas för Kap.

Som vanligt kan man misstänka att den studentikosa humorn varit med i namngivningen för det ursprungliga namnet skall ha varit Kap Finisterre innan det förkortades till Kap. Om man googlar lite så visar det sig att det är en udde på spanska västkusten och Europas västligaste spets, enligt Wikipedia även kallad ”världens ände”.

Det slut man syftar på här i Uppsala är Flusterpromenadens södra ände. Allén anlades på 1840-talet och gick ursprungligen fram till Studenterna idrottsplats men förlängdes senare till platsen för dagens minigolfbanan. Ett mycket populärt vandringsstråk som till och med Gustav Fröding nämner i sin dikt ”ett minne”. Där hittar man texten ”promenaden från Kap till Sankt Eriks kvarn” vilket innebär att namnet var i bruk redan på 1880-talet. Det som antagligen var en lustifikation blev alltså ganska snabbt vedertaget.

I början av 1900-talet och fram till 1960-talet fanns det både en dansbana och en servering vid Kap. Serveringen kallades konditori Kap men ibland även för Kafée Kap eller Villa Kap. Den låg ungefär där minigolfbanan ligger idag och var ett gult hus med vita knutar. Den första svartvita bilden visar konditoriet.

Bilden nedanför konditoriet visa en kommunal dans som arrangerades 1953. Det verkar ha varit ett återkommande arrangemang  och det hände även att man bjöd in mer namnkunniga artister att uppträda vid Kap. Man har alltså festat och roat sig här under lång tid och jag tycker att Reggaefestivalen är en fantastiskt fortsättning på den traditionen.

Kap på Google Maps.

Hej på er. Igår råkade jag vara på plats när Flottsundsbron fick problem med maskineriet. Bron som är en svängbro stannade bara några centimeter innan den skulle stängas helt. För mig som fortfarande har semester så var det intressant men jag misstänker att det var en hel del folk som inte delade min entusiasm.

När det händer något oförutsett så brukar det ändå kunna bli ganska trevligt om det inte är allt för allvarligt. Denna gång diskuterades det både gösfiske i Dalälven och att bron nyligen renoverats. Nu visade det sig att problemet inte var så stort som vissa befarade. När den efterlängtade reparatören slutligen dök upp så tog det bara några minuter innan han kunde stänga bron och släppa fram trafiken.