Scribo — perspektiv på närmiljön

Under svampturen i Lunsen förra helgen gick vi ned till Micksmossen. Här håller man på och återskapar de gamla våtmarkerna som fanns här innan man dikade ut området. Träden har man låtit stå kvar istället för att såga ner dem och det har skapat en väldigt speciell miljö. Det känns både overkligt och spöklikt att vandra omkring i den döende skogen och det knäpper och knakar i träden. Spången ni ser på bilden är 120 meter lång och det gäller att hålla reda på fötterna. Det finns två mötesplatser varav den ena är en liten ö som vi fikade på.

Området verkar vara ett populärt fotoställe. Det är första gången jag är här men möter man två fullutrustade fotografer får man anta att det inte är helt ovanligt. De stod och glassade med sina stativ medan jag fick sitta och vänta på de få korta solglimtar som dök upp. Har ni ett stativ så låt inte det stå hemma och skräpa om ni tänker ta er hit. En annan sak att ha i minnet är att på våren, innan algerna dyker upp, skall vattnet vara svart som natten. Det är något jag inte vill missa så jag lär återkomma men nya bilder i framtiden.

Man hittar mycket roligt i gamla kartor men när jag såg namnet ”Abbore steen” i en tolkad karta från 1635 var jag tvungen att åka ut och se om den fanns kvar. Som ni ser på bilden har ingen orkat bära bort den ännu. Bilden är tagen från stranden nedanför Vårdsätra gård som ligger på andra sidan viken.

Man kan ju fundera på varför den kallas Abborrstenen. Liknade den en abborre eller kan det vara så enkelt att det var ett bra ställe att fiska på? Jag satt länge och tittade på stenen för att hitta någon likhet men sen började jag fundera över blocket som brutits loss på vänster sida. Frågan är om stenen var hel när den fick sitt namn för det ändrar ju lite på förutsättningarna. Man bör även ha i åtanke att vattnet var lite högre på 1600-talet så det är ingen lätt uppgift.

Alla ni som åker ut och badar vid Vårdsätra gård på sommaren kan väl ta er en titt och försöka se om ni hittar något abborrlikt med stenen. Kanske kan den runda delen vara ett gällock… Jag skall också försöka ta mig hit i vinter när isen har lagt sig. Det är ett bra ställe för en promenad och så får jag möjlighet att ta lite fler bilder.

PS. Att något är tolkat betyder att ett proffs har försökt tyda vad som står i dokumentet. Jag beundrar de som har förmågan för jag har försökt läsa en hel del text från 1600-talet men det mesta kunde lika gärna vara hieroglyfer.

I ett tidigare inlägg om parken vid Genetiska trädgården nämnde jag att där finns en allé som är planterad med björkar från olika delar av landet. Man har tagit träd från norr till söder och planterat dem i samma ordning längs med Dag Hammarskjölds väg. När hösten kommer gulnar den först i den norra delen och sedan går det långsamt söderut.

Jag har haft ett öga på allén och i lördags tyckte jag att det var dags att fotografer den. Jag försökte först med en panoramabild men allén är så pass lång att ändarna knappt syntes. Det fick bli fyra bilder istället så det blir lite tydligare. Vad man inte ser på bilderna är att de norra björkarna, som redan tappat bladen, bara är hälften så höga som de i den södra änden.

Uppdatering: Allén är planterad av botanikern och genetikern Göte Turesson som var verksam vid Ultuna 1935-1959.

Man stiftar nya bekantskaper när man rensar svamp. Idag var det ett antal spindlar och en ödla. Efter lite googlande verkade det vara en mindre vattensalamander. Tack för den, vad gör man med en fridlyst ödla klockan nio på kvällen? Jag antar att den måste tillbaka så det är bara att lösa problemet…

Som ni ser så åkte svampskörden ner i en vattenfylld diskho för att få bort skräpet. De rättrogna skriker väl men jag är lat. Tur är väl det annars hade jag kastats ner i dom djupaste fängelsehålorna om jag senare hade hittat en torkad ödla bland svampen :)

Då var en fyra timmars vandring i Lunsen över, gissa om det värker i benen. Mycket fotograferande och framförallt plockades det svamp. Det var otroligt mycket trattkantareller och till slut gick jag bara förbi svampen för jag orkade inte plocka längre. Det händer inte ofta kan jag säga :) Rensning och torkning kvar men huu vad gott det blir sen.

Hej kära läsare. Som ni säkert märkt har det inte blivit mycket skrivet på sista tiden. Bloggen bygger ju på att jag far runt och upptäcker nya saker och får jag inte tid till det blir det självklart inga nya blogginlägg.

Igår hade jag extra dåligt samvete och för att underlätta lite bestämde jag mig för att testa en ny taktik. Kvällen ägnades åt att skriva ned ytterligare 50 platser eller saker som jag vill besöka förutom de jag redan arbetar med. Jag hoppas att det är ett smart sätta att få det hela att passa in i det dagliga livet. Vet man vilka platser man skall besöka blir det naturligtvis enklare att ta en sväng förbi när man är ute i andra ärenden. Man kan dessutom besöka flera platser under samma dag och ha fler poster att arbeta med när vädret är dåligt. Nu finns det ju alltid en risk att jag sitter där med ännu fler oavslutade poster men eftersom den tidigare strategin inte fungerade får man testa nya saker.

Jag skall också försöka organisera saker bättre istället för att ha allt i huvudet. Det kom med ett program med MS Office som legat och skräpat och som jag inte riktigt förstått nyttan av, OneNote. Nu har jag börjat inse att detta kan vara lösningen på många av mina problem. In med alla poster i programmet och när man sedan är ute och letar information på nätet är det bara att skicka in sakerna där med några klick. Nu är det slut med minneslappar, länksamlingar och bilder i en salig röra.

Jag har faktiskt ingen aning om detta ger fler blogginlägg men jag misstänker att det gör mitt liv lite enklare.

Kvällsbild från Slottet, Gunillaklockan och Domkyrkan.

Jag skrattade lite när jag slutligen postade mitt förra inlägg om Läby vad. Den var den största surdegen i min lista över pågående bloggposter. Idén fick jag redan tidigt på våren 2009 och då var tanken att skriva lite om äldre delar av Eriksgatan. Först var jag ute och fotograferade stenvadet men när jag sedan upptäckte kopplingen till Läby vad kom jag på andra tankar. Den ramlade ner i min lista och där låg den tills i helgen då jag åkte iväg till Läbyvad station och fick en bild på skylten och skrev klart texten. Ett och ett halvt år för en bloggpost får väl ses som ett personligt rekord :)

Jag skall erkänna att jag faktiskt har ett helt gäng inlägg som ligger och mognar. Många består bara av några stödord medan andra är nästa helt klara och väntar bara på en sista faktakoll. Just nu har jag tre stycken som börjar närma sig årsdagen och några nya som antagligen inte kommer att bli klara förrän i vår då det är lite trevligare att vara ute. Det bör dock påpekas att det inte bara är min saktfärdighet som sätter stopp. Många gånger tar det tid att beställa fram material, besöka något arkiv med tokiga öppettider eller helt enkelt komma iväg och fotografera.

Hur som helst verkar det som det är så här jag trivs bäst med att jobba med bloggen. Massor med inlägg på lager och sedan får dagsformen avgöra vilket jag pysslar med. Nu är det bara att hugga tag i något av de andra 16 som ligger och väntar…

Hur gör ni själva? Det hänger säkert på vilket ämne man skriver om men har ni också inlägg som ni vänder och vrider på i evighet eller är det alltid snabba ryck?

Läbyvad hållplats vid den nerlagda järnvägen mellan Uppsala och Enköping.

Historien är följande, 1521 är Gustav Vasa på flykt undan ärkebiskop Gustav Trolles soldater. De blir upphunna vid något som kallas Läby stenvad väster om Uppsala och i sina försök att undkomma råkar Gustav Vasa ramlar av hästen och ner i vattnet. Kungens män vänder om och skyddar honom medan han tar sig upp igen och kan rida vidare.

På 1800-talet när det fanns en nationalromantisk strömning i landet så ville man hedra denna händelse. Man antog att vadet låg längs med landsvägen och en minnessten restes 1835 vid Läbybron med texten ”Fosterländsk mannamod räddade här Gustaf Ericsson Wasa under striden för fäderneslandet i juni månad år 1521”. Det är bara ett problem, stenen sattes upp på fel plats.

Läbybron med den felaktigt placerade minnesstenen.

Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet pekar ut en annan plats för händelsen. När man dikade ut fälten söder om Läby kyrka på 1860-talet upptäckte man ett gammalt stenvad (vad 1). Vadet består av en 70 meter lång stenlagd sträcka över fältet som också antas vara en del av den gamla Eriksgatan. Två runstenar har hittats här och den ena står kvar med texten ” Jarl och Karl och Igulbjörn lät resa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur sin fader”.

En tidig vårmorgon vid den så kallade ”runstensbron”.

Nu stannar det inte här för det finns ytterligare ett stenlagt vad några hundra meter österut (vad 2). Det ligger precis nordost om Vadbackahögen (tidigare Vabackahögen) och vissa menar att detta mycket väl kan vara Läby vad. Enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök så skall denna plats vara märkt som Läby vad på en karta från 1630-talet. Tyvärr har jag inte hittat kartan man refererar till. Det är antagligen svårt att avgöra vilket av de två vaden som är det rätta så vi får nog leva i ovisshet.

Det som är lite lustigt är att trots att dessa uppgifter har varit kända i över hundra år fortsätter man att koppla händelsen till fel plats. Just nu står det fel i Wikipedia och i somras hittade jag en nyutgiven guidebok med samma fel. Att jag startade inlägget med en skylt på Läbyvad hpl är att jag har läst att även den har fått sitt namn på grund av denna miss. Det är nog dags att sätta upp en informationsskylt vid minnesstenen så vi slipper se detta upprepas.

Länk till Läby vad på Google Maps.

När man snurrar runt i Uppsala och läser mycket om staden, så inser man att den så kallade Uppsalaåsen består av en uppsjö av kullar och höjder med olika namn. Det kan till och med bli lite förvirrande och det slutade med att jag gjorde en lista för några år sedan. Nu har jag förfinat den med några kartor för att göra det lite mer lättförståeligt.

Vi börjar i norr med Högåsen som ligger strax söder om Gamla Uppsala. Därefter kommer Tunåsen med sina infiltrationsdammar. Här pumpar man upp vatten för att öka mängden grundvatten när det är torrt. Nästa ås är Röboåsen som mer eller mindre har försvunnit eftersom den under lång tid använts som grustag. Den kan ibland ritas ut som två kullar där den norra kallas Sanda och den södra Röbo. Söder om Röboåsen hittar vi Lötenkullen som jag faktiskt inte vet om den skall räknas som en egen ås. I en inventering sätter man likhetstecken mellan Lötenkullen och Tallbacken som är norra delen av Galgbacken. Jag har dessutom sett det motsatta där den fått tillhöra Röboåsen. Jag valde att märka ut den som en enskild åskulle bara för att slippa förvirringen. Slutligen har vi då Galgbacken som också kan se lite olika ut. Numera märks den södra delen ut som Galgbacken men på äldre kartor brukar hela området som jag ringat in kallas för Galgbacken.

I de centrala delarna av Uppsala har vi först Domberget med Domkyrkan och sedan Kasåsen med slottet. Att den kallas Kasåsen skall bero på att det för länge sedan fanns en vårdkase uppe på höjden. Söder om Kasåsen ligger Kronåsen med Sten Sturemonumentet. Denna ås sträcker sig idag från Akademiska sjukhuset och ner till Geijersdalen. Tidigare började den några hundra meter norrut men har i stora dela grävts bort.

Söder om Uppsala finns det två stora åsryggar, Ultunaåsen och Sunnerstaåsen. Jag kan även berätta att när man går lite tillbaka i tiden så kallades området söder om slottet och ner till Ultuna för Kronparken Åsen. Detta namn hittar man i många äldre kartor istället för dem vi känner idag.

Förutom dessa stora åsryggar finns det en hel del mindre kullar längs åsen som till exempel är den lilla höjden norr om Ultuna källa som kallas Kaninholmen och så självklart Liljekonvaljeholmen. Jag hoppas att jag fått det mesta rätt men om ni känner till fler delar av åsen får ni gärna skriva en kommentar.