Ras i Sunnerstabacken

Jordras i Sunnerstabackenbild tagen på Jordraset i Sunnerstabacke från västra sidan av ån

Jag har varit ute och tittat på det jordras vi hade i Sunnerstabacken i onsdags. Vädret har inte varit det bästa men när det händer sådana här saker kan man ju inte sitta hemma och trycka.

Man håller på att anlägga en barnbacke i den nedre delen av backen och antagligen är det detta arbete som orsakat raset. Som ni ser har raset tryckt ut den nyanlagda gångvägen vid foten av åsen. Vägen har man lagat provisoriskt men jag är spänd på att se vad man kommer att gör för att stabilisera backen. Det behövs nog något extra innan föräldrarna låter sina småttingarna fara runt här.

Förföljd av en lampa

Klotformad vägglampa

Nu är det väl inte helt sant men av någon anledning verkar en specifik lampform hela tiden fånga min uppmärksamhet. Tydligen har hjärnan hakat upp sig och så fort lampan passerar i periferin så plingar det till någonstans. Tänk om jag hade samma förmåga när det gällde kantareller.

Bilderna ovan i läsordning: Bussgaraget i Kungsängen, Baksidan av Sven Wixner bilar, Inne på gården Svarbäcksgatan 26, Byggnad bakom vattenverket i Bäcklösa. Lampmodellen på de två sista bilderna har jag sett på fler ställen men då har inte kameran varit med. Nu är det säkert mer intressant varför jag befunnit mig på dessa udda platser än att läsa om mitt lampproblem. Svaret är nyfikenhet och att jag anser att ingen plats är besökt förrän man sett baksidan.

Som ni ser är lamporna på de övre och nedre bilderna inte speciellt lika så de är antagligen från helt olika tillverkare eller tidperioder. Det vore kul om någon kände igen dem och kunde tala om vem som ritat dem och så vidare. Kanske lämnar de mitt huvud om jag vet mer :)

Grattis bloggen på fyraårsdagen

Viterbild på Ek utanför Fredrikslund, Torpet Sand i bakgrunden

Som en ek växer du långsamt och blir ståtligare och mer karaktärsfull för varje dag som går.

Vi har umgåtts till och från i fyra år och du har blivit den vän jag hoppats att du skulle bli. Du sporrar till nya spännande utflykter och motiverar mig att läsa och skriva även när inspirationen tryter. Dagar då jag har tråkigt finns du där redo för nya idéer och bestyr. Du presenterar mig för nya vänner och lär mig saker, och alltid väntar du tålmodigt och kravlöst på mina påhitt. Tack bloggen och grattis på fyraårsdagen. Tack alla ni som följer oss.

Vattentornet i Boländerna

Vattentornet i Boländerna underifrånVattentornet i Boländerna

Vattentornet i Boländerna uppfördes under åren 1968-1970 och det togs i bruk 1970. Arkitekten var Hans Trygg. Idag är det en av Uppsalas märkesbyggnader och är en lika naturlig del av Uppsalasiluetten som domkyrkan, slottet och värmeverkets skorsten.

Tornet rymmer 17-18 miljoner liter vatten (olika uppgifter) och är 48 meter högt. Det är 240 trappsteg upp till toppen men jag skulle gärna gå de stegen om jag fick chansen. Jag misstänker att utsikten är helt fantastisk. Det bör väl tilläggas att tornet är ett av Sveriges största svampformade vattentorn, om det nu finns en sådan tävlingsklass.

Gjutning och formsättning av vattentornet i Boländerna

Som ni ser på bilden formsatte och göt man skålen nere på backen. Den lyftes sedan upp med hjälp av kraftiga domkrafter samtidigt som man uppförde pelarna. Denna speciella teknik patenterades och exporterades till andra länder, framförallt Kuwait och Saudiarabien, där man byggde ett antal torn med svensk hjälp.

Siluett, vattentornet i Boländerna och värmeverkets skorsten

Lite kuriosa. När man försöker läsa på blir det mycket överskottsinformation och denna gång handlade det om råkor. Uppsala har tydligen några av Sveriges nordligaste kolonier av dessa kråkfåglar. Detta uppskattas säkert inte av grannarna eftersom de kan bli lite stökiga, men vill ni hitta några skall de tydligen finnas här vid tornet. Tänk så mycket man får lära sig.

Hinhålesträdan, Törnby

bakningar i berget av UppsalagranitBankningar i berget Hinhålesträdan

Hinhålesträdan har fått sitt namn av de djupa bankningarna i berghällen. Man menade att ingen förutom Hinhåle själv skulle kunna plöja sådana fåror i berget.

Inspirerad av diskussionen om geologi i mitt förra inlägg om Uppsalagranit och stenbrotten i stadsskogen försökte jag hitta andra spännande fenomen. Självklart kunde jag inte motstå att besöka en plats med ett sådan lockande namn som Hinhålesträdan. Dessa bankningar eller sprickor i berget är tydligen ovanligt för just Uppsalagraniten men jag tänker inte ge mig in och försöka förklara fenomenet. Jag hittade ett projektarbete om bankning i Bohuslän så är ni intresserade så ta er en titt.

Ni hittar platsen vid Törnby gård i slutet på en av de utmärkta Linnéstigar vi har här i Uppsala. Här kan ni även läsa lite mer om gården.

Domkyrkoplan, Uppsalagranit och stenbrotten i Stadsskogen

Fågeldammarna i Stadsskogen

När jag vandrade runt i Stadsskogen för två veckor sedan passerade jag Fågeldammarna i närheten av vattentornet. De är ursprungligen gamla stenbrott som senare har vattenfyllts. Jag började fundera på vart stenen hamnade när den väl var huggen. Stadens gator och hus är säkert proppfulla med den men skall man skriva om det vill man vara säker. Svaret hittade jag i en broschyr om Stadsskogen där man specifikt nämner murarna runt domkyrkoplan.

Murarna runt Domkyrkoplan

Det är lite oklart när man började ta sten i Stadsskogen men det upphörde 1916. Samma år beslöt man att skogen skulle bli stadspark. På ett ställe fortsatte dock brytningen ända fram till andra världskriget, nämligen vid f.d. ungdomsgården Gläntan. På 50-talet valde man att bygga ett parkeringshus i gropen istället för att fylla igen den som man gjort med de flesta andra täkterna. Idag är det är framför allt Fågeldammarna och Valltjärn som minner om denna verksamhet.

En intressant sak är att i början av 1900-talet anordnade dåtidens socialnämnd, Fattigvårdsstyrelsen, nödhjälpsarbeten i stenbrotten. 1915 hade man till exempel gjort 343 dagsverke med stenborrning och det hade levererats 55 löpmeter kantsten, 1 294 m2 nubbsten och 1.83 hl makadam till staden. Man undrar om det var beordrat arbete och vad det fick för jobbet?

Uppsalagranit

Det finns också en hel del skrivet om den ljusa Uppsalagraniten som man bröt här. Tyvärr förstår jag väldigt lite av texten och om någon vill får de gärna göra en översättning :)

Den så kallade Uppsalagraniten består mest av tonalit, men tonalit till granodiorit, granodiorit samt granodiorit till granit finns också. Tonaliten är övervägande grå, medelkornig, jämnkornig och enklavförande. Den för hornblände, som lokalt bildar cm-stora individer. Enklaver är i allmänhet cm- till dm-stora och rundade. De består av finkornig tonalit till en mer basisk bergart. Även inneslutningar med okänd relation till värdbergarten förekommer. Lokalt är värdbergarten medel- till grovkornig och ojämnkornig. Granodioritiska led ser ut som tonaliten ovan men med röd kalifältspat, vilket ger bergarten en rödgrå färg. Lokalt är kalifältspaten grov och ger där ojämnkornig till porfyrisk textur. En förhöjd kalifältspathalt åtföljs i allmänhet av en lägre hornbländehalt.

Ibland måste man inse sina begränsningar och jag återvänder gärna några miljarder år framåt i historien där jag känner mig mer hemma.

Städat datorn

disketter

Äntligen har jag gjort något som jag gått och dragit på ett bra tag. Datorn är ominstallerad med nytt operativsystem och allt gammalt skräp är bortstädat. Tyvärr har det tagit en ofantligt lång tid att få allt på plats och ni vet säkert hur det är. Mail, Office, och en oändlig rad med programvaror och drivrutiner skall installeras och sparade filer skall läggas tillbaka. Nu är det mesta klart och den där befriande känslan av ordning har infunnit sig. Ni vet den där som man får när man  har sorterat bort högen med gamla papper som alltid ligger och skräpar på köksbordet :)

Jag tog dessutom tillfället i akt att uppgradera till Photoshop CS5. Kartongen har legat och stirrat surt på mig ett tag men jag har inte riktigt känt mig redo att börja klicka runt bland alla nya funktioner. Nu kommer det antagligen ta en stund innan man är tillbaka till ett normalt arbetsflöde och bloggande, men kul är det!

Vattentornet i Stadsskogen

Vattentornet i Stadsskogen

Jag tog en promenad genom Stadsskogen i helgen och hamnade vid vattentornet. Det är en byggnad som alltid har fascinerat mig, inte bara för dess storlek utan även för att den ger mig en känsla av bakvänd svindel om man kan kalla det så. Det låter kanske konstigt men de lutande väggar gör att det känns som om tornet är på väg att fall ned över en när man närmar sig det. Jag blev lite inspirerad av tornet och även lite irriterad för att jag inte tog fler bilder. Bli inte förvånade om det dyker upp fler vattentornsspaningar i framtiden.

Tornet började byggas 1957 och det var stadens snabba tillväxt mot sydväst som föranledde bygget. Det innehåller 6 miljoner liter vatten och är 28 meter högt (vissa källor säger 30m). 58 gubbar använde 8 mil plank, 4,5 km stålkabel och rörde ihop 6000 50-kilos säckar med cement för att få tornet på plats.

För att kontrollera tätheten fyllde man tornet med vatten och kunde samtligt sjösätta några militära pontoner. De användes sedan som stöd medan man monterade taket. Under bygget skedde det även ett sabotage. Någon bröt sig in och pumpade in vatten i en av pontonerna så att den sjönk. En dykare fick då ta sig ner till pontonen och fästa en lina så att den kunde bärgas. Polisen hittade aldrig förövaren. Källa: Uppsala tekniska historia VI:12

Ytterligare en historia dök upp om tornet. När man tog vattentornet i drift blev vattentrycket i Akademiska sjukhuset alldeles för lågt. Sjukhuset tvingades då återgå till att ta vatten från vattentornet i slottet. Jag återkommer när jag verifierat detta.

Micksmossen, Lunsen

Vatten och döda träd i Micksmossen, LunsenSpången över MicksmossenStubbe på den lilla ön i Micksmossen

Under svampturen i Lunsen förra helgen gick vi ned till Micksmossen. Här håller man på och återskapar de gamla våtmarkerna som fanns här innan man dikade ut området. Träden har man låtit stå kvar istället för att såga ner dem och det har skapat en väldigt speciell miljö. Det känns både overkligt och spöklikt att vandra omkring i den döende skogen och det knäpper och knakar i träden. Spången ni ser på bilden är 120 meter lång och det gäller att hålla reda på fötterna. Det finns två mötesplatser varav den ena är en liten ö som vi fikade på.

Området verkar vara ett populärt fotoställe. Det är första gången jag är här men möter man två fullutrustade fotografer får man anta att det inte är helt ovanligt. De stod och glassade med sina stativ medan jag fick sitta och vänta på de få korta solglimtar som dök upp. Har ni ett stativ så låt inte det stå hemma och skräpa om ni tänker ta er hit. En annan sak att ha i minnet är att på våren, innan algerna dyker upp, skall vattnet vara svart som natten. Det är något jag inte vill missa så jag lär återkomma men nya bilder i framtiden.