Kommentarsstrul

Idag blev det helt knasigt. Jag skulle godkänna några kommentarer som fastnat i Akismet-filtret men råkade klicka på fel knapp. Pjoff så var de borta för evigt :(

Har ni skrivit en kommentar men inte hittar den på bloggen så skyll på mig. Ibland blir det bara så fel, förlåt.

Snöhögen på Kungsängen, juni

bild på snöhögen på Kungsängen från öster, junisnöhögen på Kungsängen, kommunen har grävt spår i högen

Ja då var det dags igen. Bilderna är från i morse men jag kunde tyvärr inte fotografera från alla vinklar. Mitt objektiv slutade helt enkelt att fungera och det gick inte ens att fokusera manuellt. Det var bara att ta det till fotoaffären och få iväg det på service. Vi får se när den kommer tillbaka och till dess får jag leva utan ett teleobjektiv. Det kan säkert vara en nyttigt utmaning.

Jag kan också meddela att snöhögsspaningen är utsatt för fusk! I förra veckan körde kommunen dit en stor grävmaskin och gjorde djupa spår i högen, antagligen för att den skulle smälta snabbare. Min teori om en ny inlandsis går ju åt pipan om det fuskas :-( Spåren syns inte så bra i den nedre bilden eftersom högen har smält i en rasande fart sedan grävningen.

Den överlever i alla fall midsommar vilket inte är så dåligt. Om kommunen slutar fuska är det det faktiskt möjligt att jag kan göra ytterligare en snöhögsspaning även om det troligtvis är den sista… Vad tror ni, klarar den fyra veckor till?

 

Uppsala portar, jakten fortsätter

stenar öster om vindbrovägen, kanske Uppsala portarsten öster om vindbrovägen med förråd i fonden

Som några säkert minns så sprang jag omkring uppe på Ultunaåsen förra sommaren och letade efter något som Olof Rudbeck kallade Uppsala Portar. Läs mer om Uppsala portar här. Nu verkar det som om det inte bara var fantasier. I boken Uppsala Kungsäng (1948) av Rutger Sernander citerar han ett stycke från en avhandling av J. A. Gyllenhaal från 1770.

I synnerhet äro 2:ne lösa graniter värde att nämna, som ligga till vänster, då man från Upsahla följer vägen som går längs efter ofvanpå åsen till Ultuna. Desse äro store som bondgårds-lador och omgifne liksom med ett ras av mindre, men likväl mycket mindre än de förstnämnde

Rutger Sernander påstår sig ha spårat upp delar av stenarna som sprängstensrester på ömse sidor om gamla Stockholmsvägen nära stranden av Övre föret. Han bör ha koll på detta efter att ha inventerat ängen i sin jakt på växter. Stockholmsvägen som han nämner heter idag Vindbrovägen. Det är en gammal vägsträckning som gick längs med ån från Ulleråker förbi Sandvik och ner till Ultuna.

Problemet är att vägen har moderniserats och breddats just här så jag var lite skeptiskt till att hitta något. Mycket riktigt finns det inga säkra spår. Den enda platsen där det ligger några stenar öster om vägen är rakt nedanför de block jag tidigare snubblade över uppe på åsen. Kanske är det stenarna Sernander talar om?

På den motsatta sidan är vägen dikad och man har byggt ett förråd i det gamla grustaget. Om de funnits något här är det borta nu. Nåja, än har jag inte gett upp. Jakten försätter i sin makliga takt.

Uppdaterat inlägg – 04062011

Jag har ju missat att berätta att jag uppdaterat ett inlägg. Förra veckan hittade jag en bild som passade perfekt till ett tidigare inlägg. Det slutade faktiskt med att jag skrev om stora delar av texten. Ni kan läsa mer här: Klockan från Prins Gustavs skola.

Centralskolan, senare kallad Prinsens skola

Samtidigt måste jag tipsa om en sajt jag hittat. Sidan heter Upplandia.se och är verkligen helt underbar för en som är intresserad av Uppsalarelaterat material. Det är ett privat initiativ som innehåller ruskigt mycket information. Förutom ren fakta finns där hundratals gamla bilder från olika delar av landskapet. Bilden som jag använt i inlägget finns faktiskt på sidan även om det är en annan utgåva. Väl värt ett besök!

Stor Ormrot i Kronparken

Stor Ormrot i Kronparken

Jag råkade se på en karta att det skulle växa Stor Ormrot i södra delen av Kronparken. Igår svängde jag förbi och tog mig en titt. I ett litet kärrparti alldeles vid Vårdsätravägen hittade jag underverken. Ni hittar platsen på denna karta vid nr 20. De växer tillsammans med lite Förgätmigej som med sina färger påminde mig om nationaldagen.

Det här är säkert ingen okända växt för trädgårdsodlaren men den är tydligen sällsynt i vilt tillstånd. Som vanligt kan jag inte motstå de små udda sakerna i Uppsala så här har ni ett foto på blomman.

Broar över Fyrisån, Eddaspången

Eddaspången från söderEddaspången sedd från Svartbäcksgatan

Eddaspången uppfördes 1889 ursprungligen på platsen för Haglunds bro, det vill säga i Skolgatans förlängning. Bron var faktiskt en kompromiss och man valde mellan två förslag. Spången och en bredare bro men bristen på kapital gjorde att man valde den förra. Enligt förslaget var dock bron flyttbar eftersom man räknade med att den inte skulle klara framtida krav.

Arbete med att flytta Eddaspången 1901Eddaspången rullas ut på Svarbäcksgatan 1901

1901 får staden en oväntad donation av kassören Anders Haglund som gör att man får råd att bygga en mer ändamålsenlig bro. Samma år flyttar man Eddaspången norrut till Odensgatan. På bilderna ovan ser ni arbetet med flytten. På den nedre svartvita bilden håller man på och rullar ut bron på Svartbäcksgatan mellan det gamla garveriet och tullstugan. Förresten hette bron inte Eddaspången före den flyttades. Namnet kommer från kvarteret Edda vid dess nuvarande placering.

Bron tillverkades av Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm till en kostnad av 8300 kronor. Den vackra nitade fackverkskonstruktionen väger runt 22 ton och är trettio meter lång. Senast bron renoverades var under vintern 2002-2003. Man lyfte av bron och pallade upp den i Fyrisparken på åns västra sida. Där jobbade sex man med att återställa den i originalskick. Till viss del användes gamla arbetsmetoder och till exempel målades den i blymönja och linoljefärg i sex lager. Jag tycker bron är fantastisk och dessutom är det en av få nitade konstruktioner vi har kvar här i Uppsala.

Färja Fyrisån tillhörande Södermanska och Törnlundska bränneriet

Uppdatering: Bilden ovan visar Fyrisån norrut med Svartbäcksgatan till höger. Svartbäcken utlopp syns längst till höger under den lilla stenbron. Det som är intressant är att man kan skönja en färja på platsen där man senare placerade Eddaspången. Skorstenarna bredvid färjan tillhör Södermanska och Törnlundska bränneriet.

Översta svartvita bilden: fotograf okänd. Den mittersta: Carl Liljefors 1901. Den nedersta: fotograf okänd, 1890-1900.

Bron på Google Maps

Detta är inlägg 34 i serien om broar över Fyrisån.

Vandringar bland Uppsalas historiska kvarter

Interiörbild från Carolina Rediviva
Uppe bland lagerhyllorna på Carolina Rediviva hittar vi denna lilla ”läshörna”.

Det här får ni inte missa! Nu kör man igång igen med visningarna av Uppsalas historiska kvarter. Det här är något Statens Fastighetsverk började med förra året och de är riktigt bra. Inte nog med att man får en trevlig vandring runt Uppsalas äldre kvarter utan man får även besöka platser som man normalt inte får komma in på. Thunbergssalen, Carolina Rediviva, Bastionen, Slottet och Universitet. Ni kommer att bli förvånade över allt det fascinerande och vackra som finns där bakom de låsta dörrarna.

Trots att jag räknar mig själv till kategorin ”påläst” när det kommer till Uppsala så var de här turerna otroligt givande. Det är något helt annat att vara på plats och få höra om människorna och deras liv och leverne istället för att bläddra i en årtalsrabblande historiebok. Guiderna var dessutom väldigt kunniga vilket gör det hela ännu bättre.

I år skall jag försöka komma med på de vandringar jag missade förra året. Att gå runt och titta på vackra och spännande saker är ett perfekt sätt att spendera några lediga timmar på. Det gör ju inte ont att det dessutom är gratis :)

Uppdatering 2011-09-17: Årets turer verkar vara slut så jag pekar om länken nedan till startsidan.

Boka gör ni på sidan www.visituppsala.se.

Rickebasta alträsk

Rickebasta alträskRickebasta alträskRickebasta alträsk

Jag hade tänkt inleda denna post med att berätta att jag varit ute i ett av Floridas mangroveträsk och just klarat mig undan en krokodilattack. Nu avslöjar rubriken mig och jag får istället försöka imponera med Rickebasta alträsk :)

Trots den mindre kända sumpmarken hade jag förberett mig väl och satt på mig mina krokodilsäkra gummistövlar. Det visad sig vara ett klokt beslut. Området är väldigt snårigt och det enklaste sättet att ta sig fram var faktiskt att vada längs med kanten av träsket. Det var dock en sak jag inte hade förberett mig för, de förbaskade myggen. Av någon oförklarlig anledning hade jag fått för mig att det inte fanns några så här års. Hade jag inte haft en huva på jackan skulle jag ha kommit hem med öron stora som ballonger.

Mina gummistövlar när jag står i kärretSkylt som varna för elektriskt stängsel

Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag utsätter mig för detta. Mygg, flera elstängsel och ogenomträngliga snår är inte något en sund människa tar sig an en ledig och solig förmiddag. Trots att elen inte var så smärtsam den här gången måste jag nog börja ifrågasätta mina val av utflyktsmål.

Hur var då Rickebasta alträsk? Det är onekligen en annorlunda miljö. Synliga likheter finns med Micksmossen med den väsentliga skillnaden att här är skogen levande. I träsket skall det finnas rödlistade mossor och säkert en hel del annat att titta på. Tyvärr så tog jag mig inte riktigt tid till att undersöka saken eftersom jag hade fullt upp med att klappa myggen. Det är lite synd för jag misstänker att det inte blir några fler besök i detta träsk, men det får vara osvuret.

Här hittar ni några sidor som beskriver området betydligt bättre. Det var de som lockade ut mig på detta äventyr.
Uppsala kommuns sida om Rickebasta alträsk.
Knivstanaturs sida om Rickebasta alkärr.

PS. är det någon som kan förklara skillnaden mellan kärr, träsk och sumpmark? När man söker efter Rickebasta kommer alla varianterna upp. På gamla kartor heter platsen kort och gott Rickebasta träsk.

Jakob Ulvssons staty vid Riddartorget och Sten Sturemonumentet

Jakob Ulvssons staty med Uppsala domkyrkan i bakgrundennärbild på Jakob Ulvssons staty

Ärkebiskop Jakob Ulvssons staty bredvid Riddartorget restes 1927 under Universitets 450-års jubileum. Han drog igång verksamheten 1477 och det är väl inte mer än rätt att han har hedrats med en staty. Nu är det inte hans gärningar jag tänker berätta om utan porfyrkolonnen som statyn är placerad på. De kanske låter konstig men för att göra det måste jag dra snabbversionen om Sten Sturemonumentet.

Det startade 1871 med att studenterna ville uppföra ”en ärestod över Sten Sture”. Planen var att inviga den i samband med Universitetets 400-års jubileum 1877. Man börjar genast samla in pengar men tydligen gick det lite knackigt. Året innan jubileet ansåg man att kassan var för liten och frågan fick vila.

närbild på porfyrkolonnen

1888 blir det en nystart av projektet då Universitetet skänker en porfyrkolonn till studentkåren. Den hade Universitetet i sin tur fått av stadsrådet Hans Astrup i Oslo (då Kristiania), en man med intressen i porfyrverket i Älvdalen. Det bör väl nämnas att kolonnen ursprungligen höggs för ett monument över Gustav Vasa som skulle stå i Mora.

Sten Sturemonumentet uppe på Kronåsen

Idén var att kolonnen skulle användas till det föreslagna monumentet över Sten Sture. Studentkåren övervägde saken men trots det generösa bidraget valde man att utlysa en tävling. Man kan tro att Carl Milles förslag vann eftersom det är hans skulptur vi kan se idag. Sanningen är att den kom bara på en fjärde plats vilket var en chock för många. Kåren gillade dock förslaget och med ett bidrag av politikern och affärsmannen Hjalmar Wjik kunde man arbeta vidare med Milles. Efter många turer hit och dit kunde man slutligen inviga Sten Sturemonumentet den 13 februari 1925 uppe på Kronåsen.

Porfyrkolonnens fortsatta öden fram tills att den blir stöd åt Jakob Ulvsson är dock okända för mig. När den väl var på plats hände det som verkar vara en naturlag här i Uppsala. Den studentikosa humorn griper in och statyn döps till ”Ärkestiftet”.

Den vackra statyn i toppen av kolonnen är gjord av skulptören Christian Eriksson (1858-1935).