Scribo — perspektiv på närmiljön

Jippie, ytterligare ett av mina namnförslag antogs den 14 september av namngivningsnämnden i Uppsala! Nu är det officiellt att Uppsalas äldsta stenbro heter Kvarnbron.

Någon kanske tycker att det har ju bron alltid hetat. Helt korrekt, det är det vanligaste namnet man hör i samtal men även det som oftast dyker upp i olika källor. Problemet är att det ändå  blir en viss förvirring när det inte finns något officiellt namn. Allt för ofta måste bron förklaras med ”bron vid…” och så vidare. Jag tycker dessutom att bron inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Den hamnar ständigt utanför alla uppräkningar och listor och det gäller även i mer officiella sammanhang. Troligtvis beror det på att bron inte går över hela ån och därför hamnat i skymundan. Nu hoppas jag att namnet skall ändra på detta.

Akademikvarnen 1660-talet. Det som ser ut som plockepinn till vänster om kvarnen bör vara en tidig träbro. Skiss av Erik Dahlberg.

Kart över Akademikvarnen, Kvarnholmen och Kvarnbron från 1667.

Kvarnbron går mellan Akademikvarnen (Upplandsmuseet) och S:t Eriks torg. Den är uppfördes 1759 och är med det ett år äldre än Dombron. Tyvärr är uppgifterna om denna bro är nästan obefintliga. Man skall dock komma ihåg att kvarnverksamheten är väldigt gammal. Redan 1286 nämns ett kvarnverk i ett bytesbrev utfärdat av Magnus Ladulås (N. Sundquist 1959). Trots att det saknas källor kan man väl misstänka att det funnits någon form av bro på platsen, om nu inte kvarnen låg på fastlandet förstås.

Första gången själva bron nämns i någon text är i Uppsala domkyrkas räkenskaper 1497, ”prope pontem mole” – nära kvarnbron. Den äldsta bilden jag kunnat hitta är från 1660-talet och kartan ni ser är från 1667.

Kvarnbrons två slutstenar som nämner Peter Julin och Carl von Linné.

I mitten på 1600-talet skänker Drottning Kristina kvarnen till Universitetet. Det förklara varför vi hittar namnen på två universitetsanställda på slutstenarna istället för en landshövding som är brukligt.

Den södra bär Linnés namn, C.LINAE O EQ A.R MDCCLIX. Orsaken till att han finns på stenen är att bron uppfördes under hans rektorat.

Den norra stenen bär inskriptionen P.JVLIN A.Q 1759. Ingen verkar ha tolkad denna skrift men med lite Uppsalahistoria i bakfickan kan vi nog göra en kvalificerad gissning. Jag är ganska säker på att bokstäverna står för Peter Julin, senare adlad Julinsköld. Han var akademiräntmästare vid tiden och var den som skötte Akademiens pengar. Han var en ambitiös man, kanske lite för ambitiös. Efter hans död upptäckte man nämligen att han förskingrat stora summor från Universitetets kassa.

Kvarnbron, S:t Eriks källa och S:t Eriks gränd. Gouache av okänd konstnär troligtvis från 1850-talet.

På tavlan från 1850-talet ser bron väldigt smäcker ut ifall man jämför med dagen bro. Vid den här tiden höll man på och förbättrade åmurarna och kvarnen byggdes ut för att få plats med nya siktmaskiner. Om det är dessa arbeten eller senare ombyggnationer som förändrat brons utseende kan jag dock inte svara på. Vad som man kan läsa sig till i den enda inventeringen som finns är att vägbanan vid S:t Eriks torg någon gång har höjts.

Det finns tyvärr inte så mycket mer att säga om bron och man kan väl bara hoppas att någon gräver djupare i arkiven. Just nu är jag bara väldigt glad att bron fått ett namn.

Kvarnbron på Google Maps.

Detta är inlägg 38 i serien om broar över Fyrisån.

Visst har ni sett den här inbuktningen i åmuren strax ovanför Islandsbron? Visst har ni legat sömnlösa och funderat varför, varför, varför? Som vanligt är det den här bloggen som ger sig ut för att lösa ytterligare ett av stadens mysterium :)

Fyrisån 1860-talet. Tvättbryggorna och några vattenhämtare. Fotograf okänd.

Fyrisån 1886. Det komunala tvätteriet. Foto Henri Osti

I slutet av 1860-talet hade man nått nästa ända ner till Islandsbron med de nya åmurarna. Platsen mellan muren och bron var då fylld med klappbryggor där stadens innevånare kunde ordna sin tvätt eller hämta vatten. När man sedan färdigställde muren så valde man att uppföra ett kommunalt tvätteri på platsen. Byggnaden ritades av dåvarande stadsarkitekt Carl Axel Ekholm.

Kvinnor nere vid tvätteriet med baljor och tråg. Foto August Fredrik Schagerström 1900. Kuriosa: det lilla huset längst till höger kallades ”Syskrinet”.

Tvätteri vid Fjellstedtska skolan.

Ett likadant tvätteri anlades vid Gotlandsparken strax norr om Kvarnfallet.

Enligt boken Uppsalas tekniska historia så var Fyrisåns vattnet ganska förorenat på 1800-talet. Det fanns visserligen rent vatten i stadens brunnar, S:t Eriks och Slottskällan, men de flesta tyckte de låg för avsides. Fyrisåns vatten användes därför till det mesta förutom möjligtvis som dricksvatten.

Så, nu har ni koll på den här inbuktningen i åmuren. Kanske är det något att prata om nästa gång ni tar er en pizza på krogen bredvid.

S:t Olofsbron öppnades för trafik 22 september 1964. Invigningen skedde dock först våren 1965. Ett komplicerat bygge av en värmekulvert och den annalkande vintern gjorde att man sköt på festligheterna. I samband med brobygget bytte även gatan namn från Järnbrogata till S:t Olofsgatan. Vad många säkert inte vet är att gatan på åns västra sida kallades S:t Olofsgatan redan i början på 1640-talet. Jag antar att det är detta man tagit fasta på när gatan och bron fick sina nuvarande namn.

Bron är 30 meter lång och 18 meter bred. Konstruktionsmässigt är det en balkbro i förspänd betong. Denna teknik som var relativt ny vid den här tiden, gjorde att man kunde göra bron betydligt smäckrare än tidigare konstruktioner. Jag som är lite allergisk mot betongbroar efter att ha sett en hel del fula kolosser måste medge att den här bron är riktigt elegant.

Olof Rudbäcks hängbro.

När det gäller äldre broar finns det gott om fakta men även en hel del teorier. Ett exempel är att Uppsalas första bro, ibland kallad ”Arosbron”, skall ha legat ungefär här och inte vid Dombron som är den vanligaste placeringen. Man misstänker dessutom att en bro med namnet Svarbäckssmäcken skall ha legat här på 1500-talet. Detta är som sagt bara teorier men är väldigt spännande att läsa om. Jag får kanske tillfälle att återkomma i ämnet.

Den första bro som man med säkerhet kan placera här är en hängbro av trä uppförd 1666 av vårt eget universalsnille Olof Rudbeck. Man antar att det är denna bro som finns avbildat i hans bok Atlantica. Bron som var något av ett skötebarn för Rudbeck blev dock inte så långlivad. Redan efter några år börjar den förfalla och slutligen raseras den av vårfloden 1683.

Karta 1702. Visar läget för den tidigare hängbron ovanför Kvarnfallet.

Enligt boken ”Uppsala broar” (Upplandsmuseet) skall någon form av träbro uppförts efter att hängbron försvunnit men någon annan källa finns inte. I en karta från 1702 hittar vi texten ”Här har Hängebron warit” men någon ny bro finns inte utritad. Om det fanns en träbro här blev den troligtvis lågornas rov i den stora stadsbranden 16 maj 1702. Den tog med sig det mesta av stadens bebyggelse, inklusive kyrka och slott, och får väl räknas till en av Uppsalas största katastrofer.

Järnbron omkring 1865. Fotograf okänd.

Nästa bro som byggs här är Järnbron. Den öppnas för trafik 1846 och ni kan läsa mer om den i mitt tidigare inlägg om Järnbron. Bron var mycket efterlängtad eftersom det sedan början av 1700-talet i princip bara funnits färjor norr om kvarnfallet. Det fanns visserligen en spång i änden av Klostergatan som hette Kvarnspången (karta 1770). Det var inte någon säker förbindelse och enligt uppgift skall man ha tröttnat på att bygga upp den igen sedan vårfloden förstört spången minst två gånger.

Järnbron plockades ned i mars 1964. Då hade den varit avstängd för trafik sedan 1953. Som ni alla vet återuppstår den så småningom i änden av Linnégatan.

S:t Olofsbron på Google Maps.

Detta är inlägg 37 i serien om broar över Fyrisån.

Järnbron är utan tvekan en av Uppsalas vackraste broar. Den kan också stoltsera med att vara Sveriges första körbara järnbro. Arkitekten var Georg Theodor Chiewitz. Bron uppfördes 1846 på platsen för dagens S:t Olofsbron. Det är först långt senare som den får sin nuvarande placering i änden av Linnegatan.

Initiativtagaren till bron var dåvarande landshövding Robert von Kræmer. Uppsalaborna hade länge önskat sig en ny bro för vid den här tiden fanns det bara en färja norr om Kvarnfallet. Staden hade dessutom drabbats av missväxt och många gick arbetslösa. Kræmer, som månade om staden, slet hår för att ordna nödhjälpsarbeten och bron blev en del i detta arbete. Han lyckades övertala Kung Oskar och hans söner att göra en större donation men sen gick det betydligt trögare. Slutligen lånar han ut egna pengar för att få bron på plats.

I februari 1846 är finansieringen klar och bygget kan starta. Brokommittén hade då gått igenom en uppsjö av förslag men slutligen bestämt sig för en hängbro i järn. I kontraktet med entreprenören står det att tre fjärdedelar av arbetsstyrkan skall komma från Uppsalas arbetsinrättning och att all sten skall köpas och huggas av personal från Arbetshuset. Uppdraget att gjuta själva bron gick dock till Brevens bruk i Närke.

Prins Carls sigill. MDCCCXLVII är 1847 skrivet i romerska siffror. Observera lagningen nere till vänster.

I slutet av 1846 öppnas den efterlängtade bron för trafik och får då namnet Prins Carls bro. De förgyllda namnsigillen på bron, ett C med en furstekrona, kan man väl säga är en rest av detta. Namnet blir inte speciellt långlivat och bron döps till Järnbron. Även gatan byter namn till Järnbrogatan.

Järnbron sedd från östra sidan. Foto: Alfred Dahlgren 1901-1902.

Järnbron renoveras och träbeläggningen ersätts med stålbalkar och betong. Foto: Romson 1931.

Järnbron får en mycket dålig start för kort efter invigningen brister två ankarjärn och man tvingas stänga bron. Renoveringen drar ut på tiden och inte förrän 1848 kan man göra nya belastningsprov. 94 ton sand läggs ut på bron som ser ut att hålla. Trots det litar man inte på bron och uppmanar folk att inte köra snabbare än de gående. 1920 brister en huvudbalk och bron lagas temporärt. En större renovering görs 1931 och i samband med denna tvingas man förbjuda all tung trafik. 1953 görs en ny besiktning och nu anser man att bron är i ett så dåligt skick att man stoppar all trafik.

I slutet av 1950-talet skall Järnbrogatan breddas och man håller dessutom på med att ta fram en ny stadsplan. Behovet av en fungerande överfart är skriande och många vill rusta upp och behålla den gamla bron. Trots det plockas den ned 1964 och ersätts med dagens S:t Olofsbron. Riksantikvarieämbetet ser dock till så att Järnbron magasineras för att kunna sättas upp igen.

Diskussionen om den gamla bron fortsätter men inget händer förrän 1986. Inför Uppsalas 700-års jubileum tas frågan upp igen och nu är det Uppsala handelskammare som är drivande. De vill sätta upp bron igen och startar en insamling. De skänker närmare en miljon kronor till kommunen som med en viss tvekan skjuter till de resterande pengarna. När man enats om en ny placering skickas Järnbron till Kungälv för reparation. Det mesta byts ut mot smidesstål och idag är det i huvudsak bara de gamla pylonerna och räcket med sigillen som är kvar av den gamla bron.

Järnbron en tidig morgon 2011.

Den 8 september 1986 återinvigs bron på sin nuvarande plats. Det som är lite lustigt att den fortfarande har problem med hållfastheten. På sista april står det vakter vid bron för att hindra folk att samlas på den. Nu spelar det absolut ingen roll för bron är en fantastisk prydnad för staden och jag hoppas att vi vårdar den ömt.

Flickskolan Magdeburg som uppfördes 1888 och färjan. Foto: Henri Osti 1890

En ny brygga till färjan? Denna bild bör vara yngre än den ovanför eftersom bostadshusen till höger uppfördes efter 1890. Fotograf och årtal okänt.

Jag har inte hittat några uppgifter om några tidigare broar mellan Linnegatan och S:t Johannesgatan. Många källor säger att det funnits färjetrafik norr om Akademikvarnen utan att närmare specificera platsen. Enligt boken Uppsalas tekniska historia hade man byggt en färja i närheten av S:t Olofsbron men att den flyttats norrut när man planerade Järnbron. Det är antagligen den vi ser på bilderna ovan. Som synes fortsatte färjetrafiken även efter att Järnbron kommit på plats.

Järnbron på Google Maps.

Detta är inlägg 36 i serien om broar över Fyrisån.

Isen ligger under ungefär 10 cm grus. Sanden är väldigt skitig och lämnade ett ordentligt lager geggamoja på händerna.

Kan man tänka sig, den här spaningen verkar aldrig ta slut :) Det är inte mycket kvar av snöhögen men den ser ut att klarar sommaren. Det är betydligt längre än vad jag hade förväntat mig. Nu blir det dessutom svalare så jag misstänker att jag får åka ut hit igen.

Som ni säkert märkt har det varit lite tyst här på bloggen. Jag har helt enkelt inte haft tid men nu hoppas jag kunna komma igång igen. Det skall bli kul att ta tag i alla nya idéer och framförallt avsluta de jag påbörjade under semestern.

Kommer ni ihåg fjärrvärmeverket i norra Kvarngärdet? Jag tyckte det var ett  fantastiskt hus när jag var liten. När man kom åkandes längs Tycho Hedéns väg kunde man se in genom de stora fönstren och beundra alla rör och maskiner som fanns där inne :)

Fjärrvärmeverket var det första i Uppsala och togs i drift 1962. Det skulle leverera värme till de nya bostäderna som man planerade att bygga i området. När kraftverket i Boländern kom igång flyttas distributionen dit och i början av 1980-talet stänger man fjärrvärmeverket.  Som ni ser är det numera ombyggt till kontor och innehåller bland annat folktandvård och vårdcentral. Nyttiga verksamheter men jag saknar rören.

Äldre bilden: fotograf och årtal okänt.

Huset på Google Maps.

Igår tog jag mig en morgonpromenad runt Lyssnaängsbadet. Solbadarna hade redan börjat dyka upp och glassbilen levererade varor. Det var dock inte vädret som fått mig att åka hit utan jag hade helt andra saker i tankarna. Som ni ser på kartan från 1732 så låg det ett tegelbruk här nere vid vattnet. I en vild förhoppning tänkte jag att det kanske fanns några rester kvar. Marken har visserligen brukats men några stora förändringar har inte skett de senaste seklen.

Mycket riktigt hittar man rester av tegel i buskarna bakom kiosken. Det mesta är i kornstorlek men jag hittade två stora bitar, en tegelsten och en takpanna. Jag kan inte avgöra om de är 300 år gamla men de är absolut inte inköpta i någon byggbutik de senaste åren. Några fler lämningar kunde jag inte se men det är möjligt att de täta snåren döljer fler intressanta saker.

En liten fundering om namnet. När jag växte upp så kallades badet för Granebergsbadet. Lyssnaängen eller Lyssnaängsbadet upplever jag som en mycket senare uppfinning? Är det fler som har samma uppfattning eller är jag helt ute och cyklar?

1732 kallades den här platsen för Tegeludden. På en yngre karta från 1816 är bruket borta och området heter då Fäboängen. Enligt dokumentationen till kartan skall en av åkrarna brukats av inhysesmannen Anders Ersson (om jag tolkat det rätt) som bodde i torpet Lysnan. Det är detta torp som senare har fått ge namn åt Lyssnaängen. Stavningen med två s verkar komma från en häradsekonomisk karta från början av 1900-talet.

Lyssnaängsbadet på Google Maps

Likkällaren vid Akademiska sjukhuset.

Likkällaren är inte lätt att upptäcka bakom buskarna.

Den här dörren har jag passerat massor av gånger utan att reagera på att den överhuvudtaget existerade. Kanske beror det på att den döljs av stora buskar så det är lätt att bara svischa förbi den. När jag råkade se en liten notis om den i boken ”Uppsalas byggnader” var jag bara tvungen att ta mig en närmare titt. Ni hittar den vid vägen nedanför Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad.

Det är en likkällare (bårhus) och uppfördes 1902-04 enligt ritningar av Axel Kumlien. Jag gissar att han är mer känd som arkitekten som ritat Grand Hotel i Stockholm. Som ni säkert förstår anställdes han inte enbart för att designa en grön dörr även om det blev en mycket vacker dörr. Samma år uppförde man två nya byggnader strax söder om Akademiska sjukhusets gamla huvudbyggnad, en förlossningsklinik och en ekonomibyggnad. Den senare är numera riven för att ge plats åt Psykiatrins hus. Det bör väl också nämnas att han redan tidigare byggt det norra hospitalet i Ulleråker, den så kallade ”Vingmuttern”, och Villa Anna i Odinslund.

Nyfikenheten ökar ju lite när det visade sig att det var ett gammalt bårhus och inte någon enkel jordkällare. Är det Grand Hotel-standard där inne eller bara kala väggar? Kanske är det någon som har varit där inne och kan berätta?

Haglunds bro i dagens rödrosa färg.

De gamla brobågarna i grått.

Jag har funderat lite på det där med färgen på Haglunds bro. Det är ju uppenbart att den skiftat i färg under åren så jag tog en sväng förbi de gamla brobågarna ute vid Kungsängsbron för att se om de avslöjade något av sitt tidigare leverne. Idag är den röd, rosa eller vad man nu kan kalla färgen? De gamla brobågarna är uppenbart gråa.

På nätet hittar jag ingen information men med all sannolikhet finns det både dokument och utredningar om detta. Just nu känns det inte speciellt lockande att gräva ner sig i något dammigt arkiv så vi får hänge oss åt uppfriskande spekulationer :)

De fyra färglagren som går att urskilja på Haglunds bro.

Den röda färgen som man hittar på den nedre delen av de gamla brobågarna från Haglunds bro.

Två närbilder på den gamla järnkonstruktionen från Haglunds bro. Den översta av dessa två visar en fläck där det ser ut som om man medvetet slipat bort färgen, kanske för att hitta de olika färglagren. De färger som jag kan urskilja är grått, rött, möjligtvis grått igen och slutligen vitt närmast metallen. Fast jag vet inte om det gör en klokare. Den röda färgen här uppe på bågen är tunn och skulle lika gärna kunna vara någon rosskyddsfärg under den gråa. Annat är de på den nedersta delen av bron, här är stora partier rödmålade. Dessa partier bör dock ha legat under körbanan.

Vykort från 1915. Här ser bron ut att vara vit eller ljusgrå. Fotograf okänd.

Ett vykort från 1915 där bron ser ut att vara vitmålad eller kanske grå. Vykortet är visserligen kolorerat men jag gissar att man försökte vara så korrekt som möjligt när man gjorde det. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Ja, antingen har bron alltid varit grå fram tills 1992 utom i början då den möjligtvis kan ha varit vit. Den kan ha varit röd under en period om nu det där tunna lagret uppe på brobågen skulle vara något annat än en rostskyddsfärg.

Det som faktiskt hade varit intressant att få ett svar på är varför man valde just den röda färgen när man ersatte brobågarna. Om man ville var trogen sitt ursprung borde väl den vita färgen vara förstavalet? Det skulle också vara intressant att veta under vilka tidperioder bron haft sina olika färger. Nåja, förr eller senare hittar jag säkert något om detta också.