Milstolpar i Uppland
Jag misstänker att milstolpar eller milstenar är något som de flesta passerar utan att fundera närmare på saken. Under denna sommar och höst har jag faktiskt stannat till och tagit mig en ordentlig titt på dem. Jag fick upp ögonen för dem efter att jag hittat en bok om milstolpar på biblioteket.
Jag skall inte gå igenom hela historien om gästgiverirörelsen och dåtiden skjutssystem. För att göra en lång historia kort kan man väl säga att milstolparna var dåtidens taxameter. Initiativtagaren var faktiskt kronan som ville ha kontroll på de traktamenten och skjutspengar man betalade ut till sina tjänstemän. Allmogen var däremot inte helt övertygade om dess storhet eftersom man inte riktigt litade på vägmätningarna.
De första milstolparna var av trä och sattes upp i mitten på 1600-talet och det är först på 1700-talet det börjar bli vanligare med stolpar av sten. Egentligen var inte milstolparna speciellt viktiga. När väl en sträcka var uppmätt var de inte till någon större nytta. De senare stolpprojekten var nog mest ett sätt för landshövdingarna att göra sig odödliga.
Den äldsta milstolpen som jag fotograferat ligger strax efter Flottsund längs gamla Stockholmsvägen (väg 255) . Den står inne i skogen cirka 20 meter från den nuvarande vägen. Man får väl anta att dagens vägsträckning inte är densamma som den var på 1700-talet.
Det var landshövdingen i Stockholm, Theodor Ankarcrona, som lät tillverka dessa. 18 stycken höggs men bara 11 finns kvar idag. De är från Kolmårdens marmorbruk och huggna av en herre vid namn Olof Fristedt. De sattes upp 1751 och ersatte då ett ganska nedgånget system från 1720. Man nämner även i boken att stenarna är lite ”oartiga” eftersom de saknar kungligt monogram och krona.
Den näst äldsta stolpen är beställd av landshövdingen i Uppsala, Carl von Grooth. Just den här stenen hittade jag längs väg 288 vid Gränlund. Ute i skogen finns det en stump kvar av den ursprungliga landsvägen och här lever den ett undanskymt liv.
Von Grooths milstolpsprojekt var det största i Sverige och pågick mellan åren 1754 och 1756. Det omfattade 127 hel-, halv- och kvartmilstolpar. Innan projektet så försökte man hitta en annan sorts sten än den tidigare och även vår egen Uppsalagranit var en kandidat. Det slutade dock med att även dessa stenar tillverkades i Kolmårdsmarmor.
Man misstänker att den som designade Grooths milstenar var Jean Eric Rehn. Inga ritningar är signerade men skrivsätt och ritteknik är identisk med hans andra verk. Vid den här tiden arbetade Rehn tillsammans med Carl Hårleman och de gjorde Stockholms slott inflyttningsklart. Jag misstänker att detta var ett litet sidoprojekt för Rehn.
Den näst yngsta stenen hittar vi vid Alsike Gästgiveri lite längre söderut längs väg 255, se översta bilden. Den är också gjord i Kolmårdsmarmor och beställdes av Stockholms landshövding Jacob Johan Gyllenborg. Han valde att behålla Ankarcronas helmilsstolpar längs denna sträcka och satte upp nya halvmilsstolpar 1777. Även Gyllenborgs milstolpar misstänks vara ritade av Jean Eric Rehn.
Den yngsta stolpen är de i gjutjärn som Uppsalas landshövding Robert von Kræmer lät tillverka 1850. I mångt och mycket bytte man ut Grooths stenar utan att det var något fel på dem. För att slippa kritik valde Kræmer att betala dem med egna pengar istället för att använda häradskassorna eller kronans medel. Stolparna göts av Hellefors bruk i Södermanland.
Robert von Kræmers stolpar ser man ganska ofta längs vägarna. Just den här står uppe på en bergknalle vid Skärfälten. Jag anar att man har flyttat på den lite eftersom den står vid kanten av ett tre meter högt stup. Hade jag tagit ett steg bakåt hade jag ramlat ned på den nya landsvägen som klyver berget (väg 55).
Det som är lite lustigt med Kremers stolpar är att han i sina memoarer underblåste ett rykte att det fanns skatter gömda i fundamenten. Han berättar till exempel att en fånge en gång försökt muta sig fri med att lova silver ”gömt i milstolpar i Upland”. Detta har faktiskt resulterat i att flera av hans milstolpar har förstörs under åren. Jag får väl hoppas att det här inlägget inte startar en ny våg av skattletare.