Vaksala härads avrättningsplatser

Nu har jag varit ute och letat avrättningsplatser igen. Jag har tidigare nämnt att jag letat efter den i Vaksala socken utan framgång. Det var för några år sedan och resultatet var nedslående. Den här gången fick jag träff direkt och inte bara på en utan faktiskt på tre stycken. Idag tänker jag visa de två som är kända i Vaksala härad.

Avrättningsplatsen i Vaksala socken

galgbacken vid Grönviken, Vaksala socken

Den första ligger vid Grönviken längs väg 288, det vill säga i Vaksala socken. Det är den lilla skogsbeklädda bergsknallen i fonden som ni ser ovanför bilen. Några vettiga bilder fick jag inte trots att jag snubblande runt där ute på kalhygget en bra stund. Slutligen gav jag upp och klättrade upp på en vall på andra sidan 288:an där man fick en bättre överblick.

Karta från 1774 över allmänningen Örlösan. Avrättningsplatsen

Som ni ser på kartan från 1774 över allmänningen Örlösan så finns det både en galge och något som man misstänker är två steglingshjul. Det där med stegling var förövrigt en otäck historia som förbjöds 1841. Jag hittade dessutom information om en halshuggning som genomfördes här 1862.

På den här tiden fanns det inga träd här och området såg säkert trevligare ut då, om man nu räknar bort galgen förstås. Jag kan också nämna att strax bakom skogsdungen och avrättningsplatsen ligger Motorstadion Rörken. På kartan från 1774 så kallas mossen Rorken, utan prickar. Namnet är alltså väldigt gammalt. Här beskrivs den som full av rödmossa och mycket sank.

Avrättningsplatsen i Danmarks socken

Gastbacken vid Linnés hammarby. Galgbacke i Danmarks socken

Den andra galgbacken är en kulle med gamla stensättningar som ligger strax sydväst om Linnés Hammarby. Taket på gården skymtar ni till höger i bild. Kullen kallas för Gastbacken och skall enligt Fornsök också vara Vaksalas härads avrättningsplats. Jag har gått igenom alla tillgängliga kartor över Danmarks socken men inte hittat någon som visar detta. Nu litar jag på Riksantikvarieämbetet som säkert har tillgång till fler källor.

Gastbacken ligger väldigt nära den avrättningsplats som jag hittade vid Mora stenar. Nu tillhör den ett annat härad så det kanske inte har någon betydelse. Mycket förenklat kan man väl säga att ett härad var den rättsligt indelningen medan socknar var en kyrklig indelning och ett sätt att redovisa fastigheter.

Det jag inte lyckats utröna är om dessa två platser användes samtidigt eller om avrättningsplatsen har flyttat runt inom häradet. Uppgifterna är minst sagt knapphändiga.

Avrättningsplatsen i Vaksala socken. Se gröna pilen.
Avrättningsplatsen i Danmarks socken. Se gröna pilen.

Ladan som säkert redan är glömd

den försvunna ladan vid Asphagen

När jag skrev inlägget om stalaktiter gick jag igenom lite äldre bilder från området och hittade ovanstående fotografi från 2009. Jag vet inte om ni minns den här ladan? De som pendlat mellan Uppsala och Stockholm några år måste ha sett den svischa förbi utanför fönstret åtskilliga gånger. Ladan var väl det närmaste man kunde komma en infartspelare för tåget.

Jag gick länge och funderade på vad ”sacho*pust” stod för eftersom texten inte liknande de vanliga alstren man ser på våra byggnader. Efter en liten koll visade det sig att även detta var artistnamnen på några som gillade att färglägga staden.

Ladan stod vid vägen som leder in till Asphagen i Lunsen. Idag är den borta för någon bestämde sig att leka med tändstickor.

Jag antar att vi kan lägga den här posten i kategorin ointressanta saker som dokumenterats :)

Grattis bloggen på 5-årsdagen

blåbärsbakelse
Idag firas det med en blåbärsbakelse, min favorit…

Tänka sig, i fem år har jag tragglat med denna lilla blogg. Det får väl ändå ses som ganska länge i den förgängliga bloggvärlden? Jag vill dessutom påstå att den är en succé. Med tanke på det smala ämnet och en mycket låg inläggsfrekvens är resultatet långt över förväntan.

statistik sidvisningar
Från runt 300 till närmare 3700 sidvisningar i månaden sedan 2009.

Om man tittar på kurvan för sidvisningar som är den mest smickrande, vilket man skall göra när det är födelsedag, så kan man onekligen se en trend. Det går inte fort men det går åt rätt håll :)

Det jag är gladast för är alla prenumeranter som valt att följa bloggen på olika tjänster. Även om prenumerationer inte skrämmer upp besöksräknaren så är det er som man anstränger sig lite extra för. Det är en stor skillnad på att veta att någon lyssnar i andra änden och att hoppas på att någon råkar snubbla över inläggen.

Grattis bloggen och tack alla ni som följt och kommenterat. Jag ser fram emot en fortsatt trevlig samvaro.

Stalaktiter i Uppsala och en iakttagelse om stenhantverk

Stalaktiter i tunneltaketstalaktit

I Uppsala har vi inga kalkstensgrottor men stalaktiter hittar man faktiskt på flera platser. Jag har både sett och fotograferat sådana i till exempel källarvalven vid slottet. Nu finns det mer tillgängliga platser om ni vill titta på stalaktiter. I en av gångarna under järnvägen söder om Uppsala är taket fullt av dem.

Tunneln under järnvägen vid Karlsro

Stalaktiterna hittar ni i tunneln som leder in till torpet Karlsro i Lunsen. Jag undrar om det är själva betongbron som läcker kalk eller om den kommer från något annat ställe. För övrigt kan det vara något helt annat som droppar här, kanske salt? Jag har faktiskt inte vågat smaka :) Stalaktiterna är mellan 10-15 centimeter och väldigt vackra så jag hoppas att de får vara ifred.

Det jag inte lyckats lista ut är hur gammal den gamla betongbron är. Järnvägen byggdes 1866 men då var det bara ett spår. Dubbelspåret tillkom 1908 men frågan är om betongbron göts då eller om den tillkom vid en senare renovering?

stenarbeten på östra sidan av tågronstenarbeten på västra sidan av tågron

En annan sak jag reagerade på var skillnaden på stenarbetet på den östra och västra sidan av bron. Man kan ju bara konstatera att man inte var så noga med detaljerna vid det senare bygget. Det förvånar mig lite eftersom man gjorde väldigt fina stenarbeten vid den här tiden. Se bara på tågbron från 1910 som jag tidigare skrivit om. Nog är det kvalitetsskillnad, minst sagt.

Nu kan det ju vara så att man gjort om jobbet i ett senare skede men det innebär i så fall att det första var dåligt. Det finns två äldre tunnlar under järnvägen söder om Uppsala och det ser likadant ut på båda. Nå, det var som sagt bara en iakttagelse.

Bergsbrunna kvarn

Bäcken vid kvarnbacken, Bergsbrunna

Kvarnar är alltid kul att titta på. När jag läste att det funnits en kvarn i Bergsbrunna blev jag som vanligt lite nyfiken. Kvarnen skall ha legat längs ån som går från Stordammen i Lunsen ut till Sävjaån. Den mer exakta platsen var i området som kallas Kvarnbacken. Man anar vad namnet kommer ifrån.

De få uppgifter som finns säger att den skall ha används under 1800-talet men den kan säkert vara äldre. Jag har läst (hittar inte källan) att den bara kördes säsongsvis, det vill säga på våren och möjligtvis på hösten. Det låter rimligt eftersom det inte är någon stor bäck vi talar om. Det är också möjligt att senare utdikningar i Lunsen har ändrat på förutsättningarna.

Karta 1845 Bergsbrunna kvarn
Karta 1845. Kvarnbyggnaden ser ni i området markerat med 292.

Bergsbrunna kvarn 1690
Karta 1690. Är det ett vattenhjul vid bokstäverna AB?

En gammal karta ger en ännu bättre placering av kvarnbyggnaden och i skiftesbeskrivningen från 1845 kallas området Kvarnplatsen eller Kvarnplan (292). Nu är denna text väldigt dåligt inskannad så jag är inte helt säker säker på vad som står där förutom att ordet börjar på ”qvarnpl…”.

Den nedre kartan är från 1690 och här ser vi något som liknar ett kvarnhjul vid bokstäverna AB. Jag är faktiskt osäker på vad det skall föreställa för texten på denna karta är läslig men jag lyckas inte tyda handstilen. Jag tog med den ändå för det kanske visar sig att det verkligen var en kvarn.

Lämningar efter Bergsbrunna kvarn

Idag skall det inte finnas något kvar av kvarnen. Nu vill man ju se platsen med egna ögon så det blev en stärkande promenad runt bäcken. Det hade varit kul att hitta något som liknande en fördämning eller en kvarnränna. Jag kan inte se något annat än en liten plan yta i början av fallet kantad av stenar. Kanske tillhörde det den gamla byggnaden? Dessutom verkar det som om det finns en gammal bäckfåra väster om den nuvarande.

Ja, det var inte mycket att komma med men nu vet ni i alla fall var den gamla kvarnen i Bergsbrunna låg någonstans.

Kvarnen på Google Maps. Grön pil.

Apropå ställverk

ställverk i Lunsenställverk i Lunsenställverk i Lunsen

Gårdagens fina väder fick det att spritta till i benen så jag passade på att ta en sväng ut till Lunsen. Denna gång gällde det inte svampplockning utan jag hade ett annat uppdrag. Vad det var får ni kanske se här på bloggen inom kort :)

Den här dagen valde jag att parkera vid ställverket som ligger i den norra delen av skogen. Plötsligt fångar mitt öga hur det skiner i porslinsdelarna innanför det höga staketet och jag kan inte motstå att ta några bilder.

Vid en närmare granskning bannar jag mig för att jag inte tog fler bilder. Det är ju helt fantastiskt vilka blänkande detaljer och konstiga konstruktioner som finns där inne. Se själva, vad har till exempel de där skruvade sakerna som ser ut som degkrokar på den sista bilden för funktion? Vem läser av mätarna? Det krävs minst en ordentlig skylift för att nå upp till dem. Jag är helt hänförd. Hmm, jag tror bestämt att det kommer att fotas mer ställverk i framtiden.

Timrade hus i Uppsala

Rött timrat uthus som innehöll svinstia, vedbod, tvätt och toaRött timrat uthus med gröna fönsterbågar

I en tidigare diskussion på den här bloggen funderade vi på om det fanns några trähus kvar som fortfarande hade en fasad av timmer. En läsare tipsade om ovanstående byggnad vid Alsikegatan 6. Den ligger visserligen inte mitt i centrum men frågan är om vi hittar någon mer centralt byggnad?

Det som är lite spännande är att Uppsala faktiskt hade ovanligt många timrade hus på 1800-talet. Till skillnad från andra städer uppförde man många gånger husen utan att klä dem med något. Orsaken till detta är okänt men när de väl fick sin panel var det ofta i samband med reparationer. Källa: Uppsala stadsbild, Ola Ehn. Det är lite synd att detta fenomen inte återspeglas i staden idag.

Alsikegatan 6. Bostadshus för järnvägspersonal, byggt på 1800-talet

Det finns inte mycket information om denna gård men det stora huset byggdes på 1800-talet som tjänstebostad åt järnvägspersonal. Uthuset var bland annat svinstia, tvätt och vedbod. Det finns även ett mindre bostadshus i änden av gårdsplanen som uppfördes 1925. Jag försökte knacka på när jag var där men ingen var hemma. Någon som vet mer?

Tipstack Magnus G :)

Gården på Google maps.

Kommunens risigaste busskur

Uppsalas risigaste och kanske äldsta busskurbusskur med klotter

Visst är den fantastisk. Jag vet inte hur jag skall beskriva den men den är gammal, klottrad, på väg att rasa och bara så där helt underbar. Jag vet inte vad det beror på men varje gång jag passerar den blir jag glad. Den står där skönt rebellisk och visar på att man kan undkomma både myndigheters och människors neuroser om att allt måste vara perfekt.

vinpinad vägg på busskur med rester av grön färg
Det ser ut som busskuren en gång i tiden var grönmålad.

Klotter från 1970-talet i en busskur
“Anne & Karl”, fick de varandra? ”Micke 26/5-71”, jag undrar vad Micke gör nu 40 år senare?

Träet har utsatts för väder och vind så länge att den nästan kunde vara byggd av drivved. Det känns till och med som om klottret är gammalt och vid en närmare titt stämmer det faktiskt. Kurens insida är helt täckt med små meddelanden blandat med den klassiska toalettväggsromantiken. Jag hittar flera från tidigt 1970-tal men det kan säkert finnas ännu äldre. Här skulle man garanterat kunna få inspiration till en hel roman.

Kanske är den inte den vackraste busskuren i staden men åldern och charmen är det inget fel på. Man kan fråga sig om den inte borde få fornminnesstatus eller kanske en q-märkning? Tänk, skulle detta kunna bli Sveriges första busskursfornlämning? :)

Milstolpar i Uppland

Milstolpe rest av Jacob Johan Gyllenborg 1777

Jag misstänker att milstolpar eller milstenar är något som de flesta passerar utan att fundera närmare på saken. Under denna sommar och höst har jag faktiskt stannat till och tagit mig en ordentlig titt på dem. Jag fick upp ögonen för dem efter att jag hittat en bok om milstolpar på biblioteket.

Jag skall inte gå igenom hela historien om gästgiverirörelsen och dåtiden skjutssystem. För att göra en lång historia kort kan man väl säga att milstolparna var dåtidens taxameter. Initiativtagaren var faktiskt kronan som ville ha kontroll på de traktamenten och skjutspengar man betalade ut till sina tjänstemän. Allmogen var däremot inte helt övertygade om dess storhet eftersom man inte riktigt litade på vägmätningarna.

De första milstolparna var av trä och sattes upp i mitten på 1600-talet och det är först på 1700-talet det börjar bli vanligare med stolpar av sten. Egentligen var inte milstolparna speciellt viktiga. När väl en sträcka var uppmätt var de inte till någon större nytta. De senare stolpprojekten var nog mest ett sätt för landshövdingarna att göra sig odödliga.

Milstolpe reast av Theodor Ankarcrona 1751

Den äldsta milstolpen som jag fotograferat ligger strax efter Flottsund längs gamla Stockholmsvägen (väg 255) . Den står inne i skogen cirka 20 meter från den nuvarande vägen. Man får väl anta att dagens vägsträckning inte är densamma som den var på 1700-talet.

Det var landshövdingen i Stockholm, Theodor Ankarcrona, som lät tillverka dessa. 18 stycken höggs men bara 11 finns kvar idag. De är från Kolmårdens marmorbruk och huggna av en herre vid namn Olof Fristedt. De sattes upp 1751 och ersatte då ett ganska nedgånget system från 1720. Man nämner även i boken att stenarna är lite ”oartiga” eftersom de saknar kungligt monogram och krona.

Milsten Carl von Grooth 1756

Den näst äldsta stolpen är beställd av landshövdingen i Uppsala, Carl von Grooth. Just den här stenen hittade jag längs väg 288 vid Gränlund. Ute i skogen finns det en stump kvar av den ursprungliga landsvägen och här lever den ett undanskymt liv.

Von Grooths milstolpsprojekt var det största i Sverige och pågick mellan åren 1754 och 1756. Det omfattade 127  hel-, halv- och kvartmilstolpar. Innan projektet så försökte man hitta en annan sorts sten än den tidigare och även vår egen Uppsalagranit var en kandidat. Det slutade dock med att även dessa stenar tillverkades i Kolmårdsmarmor.

Man misstänker att den som designade Grooths milstenar var Jean Eric Rehn. Inga ritningar är signerade men skrivsätt och ritteknik är identisk med hans andra verk. Vid den här tiden arbetade Rehn tillsammans med Carl Hårleman och de gjorde Stockholms slott inflyttningsklart. Jag misstänker att detta var ett litet sidoprojekt för Rehn.

Den näst yngsta stenen hittar vi vid Alsike Gästgiveri lite längre söderut längs väg 255, se översta bilden. Den är också gjord i Kolmårdsmarmor och beställdes av Stockholms landshövding Jacob Johan Gyllenborg. Han valde att behålla Ankarcronas helmilsstolpar längs denna sträcka och satte upp nya halvmilsstolpar 1777. Även Gyllenborgs milstolpar misstänks vara ritade av Jean Eric Rehn.

Milsten rest av Robert von Kræmer 1850

Den yngsta stolpen är de i gjutjärn som Uppsalas landshövding Robert von Kræmer lät tillverka 1850. I mångt och mycket bytte man ut Grooths stenar utan att det var något fel på dem. För att slippa kritik valde Kræmer att betala dem med egna pengar istället för att använda häradskassorna eller kronans medel. Stolparna göts av Hellefors bruk i Södermanland.

Robert von Kræmers stolpar ser man ganska ofta längs vägarna. Just den här står uppe på en bergknalle vid Skärfälten. Jag anar att man har flyttat på den lite eftersom den står vid kanten av ett tre meter högt stup. Hade jag tagit ett steg bakåt hade jag ramlat ned på den nya landsvägen som klyver berget (väg 55).

Det som är lite lustigt med Kremers stolpar är att han i sina memoarer underblåste ett rykte att det fanns skatter gömda i fundamenten. Han berättar till exempel att en fånge en gång försökt muta sig fri med att lova silver ”gömt i milstolpar i Upland”. Detta har faktiskt resulterat i att flera av hans milstolpar har förstörs under åren. Jag får väl hoppas att det här inlägget inte startar en ny våg av skattletare.