Scribo — perspektiv på närmiljön

Jag slår till med ett nytt inlägg om Fålhagen och denna gång handlar det om väderkvarnarna vid Väderkvarnsgatan. Jag hittade nämligen en bild av en oljemålning från 1857 där kvarnarna fanns med. Det är faktiskt den enda avbildningen jag stött på under alla dessa år och som vanligt är det betydligt roligare att få se dem istället för att bara läsa om dem.

Utan att gå närmare in på det förstår ni säkert varför gatan heter Väderkvarnsgatan. Jag vill också nämna att ladorna närmast i bild ligger ungefär där Gamla Uppsalagatan går idag så jag gissar att konstnären befunnit sig någonstans nordväst om Galgbacken.

Kvarnen ute på Väderkvarnsgärdet. Del av karta över Uppsala bränneri i Ulleråker 1788.

En uppgift jag fått av industriminnesföreningen lyder:

”I kv. Einar (norr m Vaksalagatan) fanns ”garvare Arndtz” väderkvarn. Kvarnen användes uteslutande för brännvinsbränneriets behov. Garvaren Arndtz var dock aldrig ägare till kvarnen. Kvarnen byggdes av efterträdaren P E Wendblad. I kv. Sverre (söder om Vaksalagatan) fanns Fattigmagasinets Väderkvarn. Den kvarnen var ett led i den dåtida socialvården.”

Tyvärr finns det inte speciellt mycket mer information om kvarnarna men jag skall försöka sammanfatta det lilla jag lyckats skrapa ihop.

Enligt boken Uppsalas Gatunamn skall det enligt källor funnits en kvarn uppe på kullen (kv. Sverre) redan på 1660-talet. Vidare så säger man i boken att fattigmagasinets kvarn uppförs 1788 på denna plats. På kartan ovan från 1788 så verkar kvarnen tillhöra Uppsala Bränneri som ligger ute i Ulleråker. Vi får väl anta att bränneriet lämnar ifrån sig kvarnplatsen trots att man fortsätter sin verksamhet i ytterligare 20 år. Det bör väl nämnas att det finns en text i kartan som säger att man har märkt ut en ny kvarnplats i norra delen av Kronåsen (om jag mätt rätt). Kvarnen i kv. Sverre rivits på 1860-talet.

Sedan så har vi ”garvare Arndtz” kvarn. Industriminnesföreningen säger att den tillhörde Arndtz bränneri men inte när den är byggd. Bryggeriet uppförs i början av 1840-talet så det bör vara efter detta. Det finns också skilda uppgifter om kvarnens placering. IMF menar att kvarnen stod på andra sidan Vaksalagatan i kv. Einar medan boken Uppsalas Gatunamn nämner kv. Njord. Efter lite efterforskningar verkar det som båda har rätt och det är kvartersgränserna som ändras. Jag vet inte när ”garvare Andtz” kvarn rivs men hans bränneri fick stå kvar ända fram till 1960-talet innan det ersattes av dagens bostadshus.

I en flygbild från 1950 över kvarteret Sverre ser vi att mjölnarbostaden står kvar i kanten av backen. Det är byggnaden med två små skorstenar nästan mitt i bilden. Den smala vägen innanför husen längs med Väderkvarnsgatan är den ursprungliga landsvägen.

Väderkvarnsbacken (namn i karta från 1822), sedd från Hjalmar Brantingsgatan.

När jag letade efter information så kom det upp en detaljplan över kvarteret Sverre från 2009. Den är antagen och och enligt den skall man bygga ett nytt hus inne på gården. I den mycket kortfattade historiska utredningen säger man bara att inget av husen utgör ett värde inom riksintresset (C 40 A, Uppsala stad) och att gårdsmiljön ej är utmärk för att ha några höga stadsbildsvärden. Min högst personliga åsikt är att gårdsmiljön kanske inte har ett speciellt högt stadsbildsvärde men kullen i sig har det absolut. Vad tycker ni?

Att det är årets sista dag hindrar ju inte att man ger sig ut i det fantastiska vädret. Ett kort besök på Viksta stentorg var en härlig upplever. Det var lite småkyligt men det gjorde ingenting. Frosten gjorde stenarna lite mjuka och luddiga och färgen blev bättre :)

Viksta stentorg är en klapperstenstrand uppe på Uppsalaåsens högsta punkt. För 7000 år sedan när åsen tittade upp över vattenytan spolade vågorna bort allt löst material. Det som blev kvar är ett tjockt lager sten som inget kan växa i. Mycket fascinerade.

Med det här inlägget vill jag också önska alla Gott Nytt År!!!

Läs mer om Viksta stentorg som ligger tre mil norr om Uppsala.

När jag vandrar runt i Uppsala upptäcker jag ständigt nya saker som väcker mitt intresse. Man får väl säga att det är en av orsakerna till att den här bloggen överhuvudtaget existerar. Nyfikenhet är trevligt men när svaren inte dyker upp känns det ibland som en förbannelse.

Stolpen utanför Dekanhuset vid Odinslund är precis en sådan tingest som jag inte kan sluta fundera på. Som ni ser är den formad som en kräkla med ett rovfågelshuvud i slutet av spiralen. Det som gör att jag inte kan släppa tanken på den beror på de där krokarna som fågeln håller i munnen. Det betyder att den kan vara något mer än bara en fin stolpe. Visst, det är möjligt att man bara hängde upp lite pelargoner här när det var fest men det skulle till exempel kunna vara en belysningsstolpe.

Dekanhuset före 1830 med sina förrådsflyglar. De revs i samband med att byggnaden gjordes om till skola. Det lilla huset framför Dekanhuset är Odens brunn eller Biskopspumpen.

Katedralskolan (Dekanhuset) 1842. Barnen leker på skolgården.

Stolpen tillkom med stor sannolikhet i samband med att man byggde om Dekanhuset till skola på 1830-talet. Om man spånar vidare på tanken att det är en belysningsstolpe så bestod gatubelysningen vid den här tiden i huvudsak av oljelampor. Gasbelysningen kom inte förrän runt 1860 och elen långt senare. Tänk om detta är den enda bevarade stolpen i Uppsala som var avsedd för rovoljelampor. Visst skulle det vara spännande? Antagligen är det bara önsketänkande men man vill ju vara säker :)

Jag har talat med flera insatta personer men inte blivit speciellt mycket klokare. Nu är det kanske inte så konstigt då ingen av dem ens förstod vilken stolpe jag pratade om. Jag har även försökt få fram byggritningar till skolan. Min förhoppning är att de skall avslöja mer om stolpen. Tyvärr har varken Statsarkivet eller Fastighetsverket något i sina arkiv.

Nåja, svaret dyker säkert upp när man minst anar det. Fram till dess får ni gärna hålla ögonen öppna. Det är kanske någon som läser detta och kan se om ritningen finns i Carolinas eller Upplandsmuseets samlingar. Jag kommer säkert att hitta dit så småningom ifall ingen annan gör det.

Om ni undrar vad jag gjort idag så har jag plockat svamp. Först hade jag tänkt mig en skön vända i Lunsen men när jag hittade den där lilla kantarellen slog svampradarn igång. Det tog nog inte många minuter innan jag skramlat ihop till en liten liten smörgås :)

Jag misstänker att det finns ganska mycket rödgul trumpetsvamp och trattkantareller kvar i skogen. Alla är inte av bästa kvalitet men hade jag fortsatt leta hade nog jag nog kunnat få ihop en hel del. Kul för det hade jag faktiskt inte förväntat mig.

Se där, det blev ju jul i år igen. Medan revbensspjällen kokade i äppelcider började jag gräva runt bland mina bilder. Det är bara att konstatera att jag fotar extremt lite under vintern. Några riktigt ”juliga” bilder finns inte och då menar jag sådana med julkulor, paketsnören och snötyngda granar. Jag bjuder istället på en klassisk Uppsalavy i vinterskrud.

Fototips: ovanstående vy är nästan finare om man tar sig upp i klädbutiken i Fenixhuset. Fönstret mot Gamla torget är visserligen rätt svårt att fota igenom och glaset kan stöka till färgerna. Man får också räkna med ett och annat höjt ögonbryn när man kryper runt där bakom skyltdockorna. Men vem bryr sig om några oförstående blickar i jakten på en bra bild :)

Jag önskar er alla en riktigt God Jul!

Att hänga på Upplandsmuseets faktarum och slöbläddra i deras material är ibland väldigt givande. Senast hittade jag ett antal artiklar skrivna på 40- och 50-talet av en herre vid namn Gustaf Brodd. Här berättar han om olika händelser ur Uppsalas historia. En som fångade mitt intresse var en text om Obelisken i Odinslund.

Del av Desprez skiss över Haga Slott, 1790-talet. Obeliskerna vid trappan är väldigt lik vår i Odinslund med små klot i hörnen. Ett sammanträffande?

Den skall enligt artikeln ursprungligen vara menad för ett bygge ute på Drottningholm och ritad av den kände arkitekten Louis Jean Desprez. Jag har dock hittat andra källor som säger att den egentligen skulle ut till Stora Haga slott. Vid den här tiden var Desprez involverad i båda slotten så allt är möjligt. Den höggs i alla fall på Svartsjön och transporterades med stor möda mot slottet 1790. Av någon anledning blev den liggandes bredvid Drottningholmsbron och det framgår inte varför den aldrig kom till användning.

Karl XIV Johan uppmärksammade stenen på 1830-talet och som den ekonomiske man han var tog han tillvara på den. Med små modifieringar kunde man sedan använda den till det planerade hjältemonumentet som man tänkt resa i Uppsala. Invigningen skedde 6 november 1833 och monument är rest som en hyllning till Gustaf II Adolf.

Hur var det nu med den där skatten? Jo, enligt berättelsen skall det finnas guld och silver under obelisken. Den 6 november 1832 hade man en högtidlig grundläggning, faktiskt pampigare än själva invigningen ett år senare. Studentkåren sjöng och tågade från Stora torget till Domkyrkan. Senare på kvällen samlades man runt platsen som var upplyst och hade klätts in med blått tyg med kronor. Kronprins Oskar var där med sina söner och under ceremonin murade kronprinsen in en silverask med alla valörer av Sveriges guld- och silvermynt i sockeln.

Det dyker även upp en liten anekdot i texten. Efter ceremonin skall kronprinsens son Carl lekt med den för tillfället framtagna murspaden av silver. Han svingar den så att skaftet går av vilket får kronprinsen att utbrista ”Arten röjas hos den unge”. Detta återberättas senare av landshövding von Kraemer.

En intressant historia som jag inte kan verifiera, men tillräckligt god för återberättas.

Jag brukar försöka vara glad och positiv i den här bloggen men i det här fallet går det inte. Området runt Knivsta station hade alla möjligheter att bli en fantastisk plats. Nu har man lyckats uppföra decenniets fulaste kommunhus och det vågar jag påstå innan det ens är klart.

Huset kommer säkert innehålla massor av trevliga verksamheter men det ändrar inte på det faktum att det här är ren skräparkitektur. Jag har faktiskt försökt hitta några kvaliteter men gått bet. Tråkig färg, tråkigt materialval, plåtdörrar överallt och en konstig blob av trä på sidan av huset. Det här är en studie i tristess och fantasilöshet. Ja just det, man har ju självklart klämt in ett fjompigt glasparti mitt i huset. Man undrar om det har dykt upp en ny lag som kräver att alla institutioner och offentliga byggnader måste ha ett sådant, något har jag i alla fall missat.

Detta hus kommer nu att prägla området en lång tid framöver. Oavsett vad man bygger här kommer det att hamna i skuggan av denna kloss. Man skriver att man bygger framtidens kommunhus. När jag ser byggnaden tänker jag mer på 60- och 70-talets massproducerade betongförorter än på någon lysande framtid. Är det den vägen Knivsta skall gå? Nä, jag säger som jag sagt i ett tidigare inlägg, Ring klottersaneringen!

PS. Med all sannolikhet kommer huset vinna flera priser med en uppsjö av flummiga motiveringar. Kunde Pedagogiska institutionen i kv. Blåsenhus få ett pris kan precis vad som helst få ett.

Häromkvällen satt jag och funderade på Fålhagen. Det låter kanske underligt men det var inte stadsdelen jag grunnade på utan den hage som gett stadsdelen sitt namn. Vart låg den egentligen?

Fååle hage, lyder till Sätuna. Sätuna var en gård som låg i närheten av vattentornet i Boländerna.

Det visade sig vara betydligt knepigare att hitta platsen än vad jag först hade tänkt mig. Den källa man refererar till när man pratar om namnet är en karta från 1635. Ni ser en del av kartan här ovan och den röda pilen pekar på ”Fååle hage”. Fåle = unghäst.

Problemet med dessa gamla kartor är att de är väldigt svåra att riktningsbestämma. De är enkla och ofta saknas det referenspunkter med moderna kartor. För att komma vidare gick jag till min favoritkarta som visar Laga skifte i Uppsala 1854-1863. Här finns nästan varenda åkerlott i staden sorterad under namn. Det är visserligen ingen säker metod för visst kan det ha skett förändringar. Åkrarna i denna del av kartan baseras på 1699 års karta och 1824 års åkerbok så vi är ändå relativt nära ursprunget.

I bilden ovan har jag klippt in de åkerlotter som sorterar under namnet Fålhagen och sedan försökt passa in dem ovanpå en modern karta. Det tog sin tid men jag tror att jag har kommit ganska nära sanningen. Det fanns betydligt mer att förhålla sig till, framförallt gatorna inne i staden. Som ni ser så var det en ganska stor hage. Den sträckte sig från Törnlundsgatan i norr och nästan ända ner till Knivstagatan i Boländerna. Så nu vet ni det ifall någon skulle fråga efter vägen…

Jag bör även nämna att i den ekonomiska kartan från 1952 benämns bara villakvarteren runt kv. Örtagården och Gunsta Backar som Fålhagen. Resten är täckt av stora bokstäver som säger Södra Kvarngärdet. Det är faktiskt historiskt korrekt då åkrarna som låg sydost om Vaksalagatan och nordost om Väderkvarnsgatan kallades just för Södra Väderkvarnsgärdet. Söder om Väderkvarnsgatan mot stationen hette området Södra Lilla Stadsgärdet.

I helgen tog jag mig en promenad runt slottet och försökte få några bilder på Tornerparken. Tänk, jag hade glömt hur lågt solen står så här års. Trots att klockan var tolv kändes det ändå som en tidig morgon.

Jag har faktiskt skrivit om Tornerparken i ett tidigare inlägg. Då hade jag inte rotat runt bland arkiven utan var mest förundrad över att en plats som denna saknade ett officiellt namn.

Beridarebanan söder om Uppsala slott.

”Berijder Bahnen”.

Nu har jag tagit mig en närmare titt och det måste finnas fler än jag som tycker att ovanstående kartor är intressanta. Här ser ni beridarebana eller rännarbana, här benämnd ”Berijder Bahnen”, som låg söder om slottet. En plats för tornerspel och andra festligheter.

Kartorna saknar tyvärr årtal men det går ändå att placera dem någorlunda rätt i tiden. Detta går att avgör genom att titta på den övre kartan. Här hittar vi slottsträdgården vid Lugnet (nere i vänstra hörnet) som började planeras i slutet av 1630-talet. Däremot saknas trädgården som ligger väster om slottet, idag Botaniska trädgården. Den började anläggas i mitten på 1660-talet.

Riddare och tornerspel är kul men mina kunskaper i ämnet är obefintlig. Det lilla jag hittar på nätet är att Erik XIV skall ha uppfört en rännarbana söder om slottet i samband med sin kröning 1561. Om det är samma bana som vi ser på kartorna låter jag vara osagt.

Det finns även lite andra fakta som bör nämnas när man talar om Tornerparken. Den användes under lång tid av idrottsföreningen Thor. Föreningen bildades 1887 och det gör att parken kom att bli en av Sveriges första moderna idrottsplatser, av vissa kallad ”Thoran”.

Ett annat inofficiellt namn var ”Fängelseparken”. En av anledningarna till att man kom upp med ett nytt namn var att man tyckte detta var missvisande. Parken har en historia som är äldre än fängelset (uppfört 1862) och för att belysa detta valde man att ge den namnet Tornerparken.