
Upprustning av Dag hammarskjölds väg. En beläggning av betong läggs mellan Grindstugan och Flottsund. Foto: Paul Sandberg, 1935
Jag har tagit mig en liten funderare på det där med att dokumentera det ”ointressanta”. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg men jag tycker det är ett intressant ämne som jag vill spåna vidare på.
Idag är vi väldigt tacksamma över att fotografer som Alfred Dahlgren, Gunnar Sundgren och Paul Sandberg tog sig tid att fara runt och avbilda Uppsala. Dahlgren hade till och med ett uppdrag av kommunen att fotografera staden i början av 1900-talet. Lite kul med just hans bilder är att han skötte sitt uppdrag på söndagar vilket resulterade i att bilderna är väldigt folktomma. Hur som helst, de har gett oss en fantastisk bildskatt.
Idag har ju kameran fått en enorm spridning och vår omgivning blir dokumenterad på ett helt annat sätt. Frågan är om det vi hittar i dagens kameror är det som våra historiker kommer att leta efter. Visst, våra etnologer kommer att äska bilderna på våra påskmiddagar och dylikt men det är ju inte allt.

Arbetet pågår med att färdigställa Idunspången. Tydligen en mycket exklusiv bild?
Jag vill påstå att på vissa områden är det inte bättre än för hundra år sedan. När jag till exempel fotograferade Idunspången för något år sedan kom jag i samspråk med byggledaren. Först undrade han vad jag var för en filur som sprang runt och fotograferade allt. När jag förklarade vad jag höll på med så blev han väldigt intresserad och till och med frågade om jag kunde skicka några bilder. Tydligen tog de inga bilder själva och det gällde faktiskt i princip alla byggen. Om det över huvud taget togs några bilder så var det lokalpressen som var där och rapporterade.
Det är ju tydligt att vi missar mycket som sker runt omkring oss och som kanske borde få lite mer uppmärksamhet. Då och då får jag frågor om bilder på hus innan fasadrenoveringar, ombyggda vägar och liknade så intresset finns. En annan sak som man ofta glömmer bort att dokumentera är kontor och arbetsplatser. Jag har sett väldigt roliga bilder på min egen arbetsplats där föråldrade terminaler och askkoppar fyllde skrivborden.

Renovering av Järnbron. Foto: Romson 1931
Sen är det nog så att många tycker att har man fotat ett vägbygge så har man fotat alla. Jag vill påstå att det är tvär om. Varje händelse har sin egen historia. Jag har försökt hitta byggbilder till både på Luthagsesplanaden och av E4 till Stockholm (1972) med nedslående resultat. Jag tänker också på de bilder som jag faktiskt använt här på bloggen. Visst är det kul med dessa byggbilder och det ger en helt annan känsla än att se bara få se slutresultatet. Frågan är vem som tar dem nu?

Baksidan av Uppsala Centralstation under förändring. Något för framtida historiker?
Nu finns det faktiskt några undantag och det tydligaste exemplet är museiföreningen som har hand om Lennakatten. De dokumenterar vartenda litet steg som tas i bygget av deras nya spår och har gjort så under lång tid. En helt fantastisk skatt för den som senare vill skriva om det. Jag undrar om någon har brytt sig om de övriga delarna av stationen?