Scribo – perspektiv på närmiljön

Det har lanserats lite nya teorier om Mora sten och Mora stenar. Tyvärr har man inte lagt ut artikeln på nätet så för er som inte läser vår lokaltidning tänkte jag göra en mycket kort sammanfattning.

Den första delen handlar om platsen för Mora sten. Utan att rada upp en massa årtal så finns det några gamla uppgifter som man tar fasta på. Mora sten skall ha legat ute på ”jämna slätten” och inte vid skogsbrynet där minnesstenarna, Mora stenar, förvaras idag. Fem Sveakungar skall ha dränkts i en källa vid ”Mula ting”. Det finns flera källor i området men man fokuserar speciellt på är en som rinner ut vid en bortgrävd hög nordost om Mora stenar. Platsen ligger lite högre än de omgivande fälten som tidigare var ganska sanka och detta ses som en del i pusslet.

Högen som kallades Juthögen fick bli helgens utflyktsmål. Det blev en trevlig promenad i vårvädret men jag blev lite paff när jag kom fram. Jag hade trott att det skulle finnas något kvar av högen men som ni ser på bilderna är det istället en vattenfylld grop. Källan verkade däremot vara oförstörd och vattnet porlade långsamt ner för slänten innan det försvann i en betongbrunn.

I Ortnamnsarkivets databas hittade jag ett arkivkort om namnet Juthögen som innehöll följande anteckningar. Kulle med stor grop, ”folk tror att man har gjutit i där”, där tog man sand. Detta skulle kunna förklara namnet Juthögen och varför högen är borta.

Den andra delen av teorin handlar om vart Mora sten tagit vägen. Stenen har varit försvunnen under lång tid och i ett tidigare inlägg besökte jag en sten som vissa tror är Mora sten. Nu misstänker man att de ristade minnesstenarna är delar av den ursprungliga Mora sten. Man har helt enkelt huggit av bitar från valstenen när man tillverkat nya minnesstenar. Om det visar sig vara sant är det inte konstigt att den aldrig återfunnits.

Den som lanserat teorin är Mats G Larsson och han verkar ha på fötterna. Jag hoppas verkligen att man går vidare och försöker hitta fler ledtrådar, gärna några som resulterar i nya utflykter.

Det bör väl påpekas att Juthögen är felmarkerad och möjligen feltolkad i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök. Vi får väl se om man rättar detta i framtiden.

Den suddiga kartbilden är från 1763

Länk till platsen på Google Maps.

Jag kan inte låta bli att fascineras över att se solnedgången redan klockan kvart i tre på eftermiddagen och visst är vissa ögonblick minnesvärda även om skorna är fulla med snö. Gott nytt år på er!

Bilderna är tagna i förrgår vid Ulva kvarn.

Enligt Vägverkets databas skall denna bro vara byggd 1880 men jag tyckte den såg lite för ny ut för att det skulle stämma. När jag besökte Upplandsmuseets faktarum snubblade jag över ett ringbundet häfte, Uppsalas broar av Rolf Åkerman, och här hittar jag uppgifter som bekräftade mina misstankar. Texten är mest en kort uppräkning av årtal men lite klarare blir det.

Det byggdes en bro 1880 men det är varken den första eller sista bron på platsen. I häftet kan man läsa att det funnits en bro vid Ulva redan på 1600-talet och säkert tidigare än så. Sen blir det ett hopp fram till 1940-talet för då hittar vi en träbro här. Den skall ha varit ruskigt hal på vintern och det hände att bilar gled ner i ån när det var som värst. En ny och bredare bro uppfördes på 1960-talet och den ersattes i sin tur av dagens bro 1977-1978. Av någon outgrundlig anledning valde man en körbana av trä igen men tvingades till sist att asfaltera för att bli av med halkproblemen. Idag är det något som kallas gjutasfalt på bron och det fixade man vid en renovering 1999.

Ulva kvarn är faktiskt en av mina favoritplatser och jag åkte ofta hit för att bara ligga på gräsmattan och läsa. Numera blir det andra aktiviteter när jag är ledig men jag kan verkligen rekommendera stället trots att picknickvädret är slut. Nu hoppas jag mest att snön skall börja falla för jag kan tänka mig att den gamla kvarnmiljön kan ge några riktigt fina vinterbilder.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 23 i serien om broar över Fyrisån.

Jag hann med lite fotografering förra helgen och eftersom det här är en Uppsalablogg får det bli en klassisk vy med Gunillaklockan.

När jag gick igenom bilderna av klockan såg det först ut som om jag inte lyckats hålla kameran rak på en enda bild. Efter en irriterad suck upptäckte jag att det faktiskt är klockan som lutar och inte kameran. Kan det vara så att jag redan hade en bild av klockan i huvudet, där den var rak, och att jag därför inte reagerade på detta redan när jag tog bilderna. Hmm, det tål att tänka på och kanske är det så att alla mina välbekanta platser inte är så välbekanta som jag tror?

Måste säga att det här var ett betydligt trevligare utflyktsmål än alla betongbroar som jag klättrat runt på den senaste tiden. Nu känns det nästan lite synd att det bara är broar jag skriver om för här finns det betydligt mer att se. Den gamla miljön är intim och inte så exploaterad som Ulva kvarn och förklaringen är väl att området har skötts av privata arrendatorer under alla år med andra intressen än att bygga turistattraktioner. Med eller utan små beskrivande skyltar är ändå miljön fantastisk och absolut värt ett besök.

Redan på 1200-talet skall det ha funnits en kvarn här vilket gör Ekeby kvarn till en av Upplands äldsta kvarnar. Dagens kvarnbyggnad är dock betydligt yngre och uppfördes 1791. Vad gäller broarna så det lite mer osäkert men man gjorde en stor ombyggnad 1928 efter att en kraftig vårflod hade skadat dammen. Spången som ni ser på den första bilden skall ha uppförts i samband med detta bygge. Kvarnen har sedan genomgått ytterligare några reparationer men tyvärr hitta jag ingen information om dessa.

Den sista bilden visar en spång som ligger ungefär 100 meter söder om kvarnen längs den östra rännan. Ägare blev nog lite förvånad när jag frågade om jag fick kliva in på tomten och ta lite bilder. Spången har de byggt för att fåren skall komma ut på ön och självklart tog jag tillfället i akt och gick en vända själv. Det förvånade mig hur stor kvarnanläggningen egentligen är. I princip är hela öns västra sida är förstärkt med en kraftig stenmur vilken är svårt att upptäcka om man inte har möjlighet att komma ut på ön.

Ekeby kvarn på Google Maps.

Detta är inlägg nummer 15 i serien om broar över Fyrisån.

Jag hade glömt bort att jag tagit dessa bilder hur man nu kan göra något sådant tokigt. Tanken var att jag skulle göra ett inlägg redan i våras men jag antar att min hjärna hade tusen andra projekt på gång så denna tappades bort i röran. Hur som helst, dessa bilder är från Ekeby by en mil väster om Uppsala och jag var där i maj och hade ett par fantastiska timmar i solen. Jag rekommenderar alla att ta sig en liten promenad i området för det är verkligen vackert om man nu inte är allergisk mot superpittoreska miljöer förstås. För fotografen finns det hur mycket som helst att botanisera bland. Vackra hus, slipstenar, gamla jordbruksredskap, gärdsgårdar, väderkvarn och en uppsjö av små detaljer. När jag själv tittar på bilderna börjar jag undra om man inte borde åk ut en gång till när hösten kommer. Det borde bli ett fyrverkeri i rött och orange.

Ekeby by är en radby som fortfarande har delar kvar av sin medeltida indelning och är den enda byn i landet som har en bevarad ringgata. Jag skall dock inte orda för mycket om byn för det finns en fin beskrivning på Länsstyrelsens hemsida.

Självklart skall ni få en länk till Google Maps också.

Vattholma bruk har en lång historia och det finns en hel del skrivet om bruket. Nu verkar det tyvärr inte gälla själva dammen eller broarna. Trots att dagen konstruktion är relativt ny, eller kanske just därför, har informationen varit minst sagt knapphändig. Förhoppningsvis kan ni läsare bidra annars så uppdatera jag inlägget om det dyker upp något nytt. I denna serie om broar har jag upprepade gånger nämnt försöket att sänka vattennivån vid Dannemora. Fallen nedanför Hammardammen var inte med i det projektet och därför kan vi fortfarande njuta av forsarna.

Uppdatering: Det gäller bara att leta där man borde ha börjat. I hembygdsföreningens egen tidning Änglabygden nr 1 från 2006 finns ett par fina bilder på när man under denna sommar renoverar dammen.

Hembygdsföreningen har som vanligt levererat lite matnyttigt om de äldre broarna. Tidigare fanns här tre fall med egna broar och dammluckor. Den västra strömfåran drev en stångjärnshammare och som ni säkert redan räknat ut har dammen fått sitt namn från denna hammare. Den östra strömfåran användes för kvarn- och sågverksdrift och den kan ni se till höger i bilden med de två fallen. Över denna strömfåra gick en bro som kallades Suckarnas bro och hela området kallades lite fyndigt för Lilla Venedig.

Eftersom jag gillar kartor så får ni även två små urklipp som visar hur det såg i äldre tider. Första bilden är från 1757 och den andra från 1866. Som ni kan se på den andra bilden låg broarna nedanför fallen och inte som idag över fallkanten. Jag antar att det var då som området kallades Lilla Venedig.

Här hittar ni bruket på Google Maps

Jag tackar Wattholma Kultur och Hembygdsförening för den information som de har bidragit med.

Detta är inlägg nummer 10 i serien om broar över Fyrisån.

Det här är den andra stenvalvsbron längs åsträckan genom Vattholma. Bron uppfördes 1758 efter att man grävt en helt ny strömfåra i ån. Målet med ingreppet var att sänka vattennivån i Gruvsjön intill Dannemora gruva och därför tog man bort fall och fördämningar för att släppa fram vattnet.

Bron skall tydligen ha kallats Landsvägsbron eller Gamla landsvägsbron och det är inte så konstigt då huvudvägen mellan Uppsala och Dannemora tidigare gick här. Det kan också vara kul att veta att denna bro är en av de absolut äldsta stenvalvsbroarna i kommunen och är faktiskt äldre än Dombron (1760, tidigare i trä) i Uppsala. Årtalet 1758 är skrivet med järnkrampor formade som siffror på brons norra sida. Tyvärr är de är väldigt svåra att se och jag fick zooma ordentligt i min originalbild för att hitta dem.

En karta från 1757 visar hur det såg ut innan man sprängde bort fallen och fyllde igen strömfårorna. Här låg flera kvarnar och sågar vilka flyttades, revs eller fick andra uppgifter. Kvarnen som symboliseras av den högra fyrkanten med en cirkel på finns kvar än idag och gjordes om till bostad. Den vänstra fyrkanten med cirkel var en kvarn som ägdes av Akademien. När den revs krävde man skadestånd av Dannemora gruvor för förlorad inkomst. Ersättning skulle utgå i all framtid och det fascinerande är att detta skadestånd faktiskt betalades ut ända fram till nedläggningen av gruvan 1992.

Här hittar ni bron på Google Maps men den döljs av träden.

Jag tackar Wattholma Kultur och Hembygdsförening för den information som de har bidragit med.

Detta är inlägg nummer 8 i serien om broar över Fyrisån.

Denna vackra stenvalvsbro från 1845 kallas Trollbobron och har fått sitt namn från den intilliggande gården Trollbo. Tidigare låg det en masugn på samma plats som bagarstugan och brygghuset som ni ser till höger i bilden. Så länge ugnen fanns på plats skall bron ha hetat Masungsbron.

Jag har tidigare nämt att man gjorde stora ingrepp i Fyrisån på 1700-talet för att sänka vattennivån uppe vid Dannemoragruvan. Vattholma var en av de platser där man tog i riktigt ordentligt och faktiskt sprängde en ny väg för vattnet. 1758 rev man fördämningarna och grävde bort det fall som fanns vid bron. Masugnen som nu saknade kraftkälla flyttades till Länna där verksamheten fortsatte i det som senare blev Länna bruk. Jag hittade även byggåret 1644 för ugnen i Riksantikvarieämbetets databas Fornsök vilket kanske kan vara av intresse.

När jag var runt och fiskade efter information i Vattholma träffade jag en äldre dam som hade några minne från bron och sin barndom. I hennes unga år kallades platsen bara för tvätteriet och namnet Trollbobron användes aldrig bland kamraterna. Förutom att det säger något om arbetsfördelningen så börjar jag undra hur många namn som aldrig har dokumenterats då de bara har används av ena halvan av befolkningen. Hon berättade också hur hon föll i ån när hon lekte bland kvinnorna som klappade tvätt. En av tvätterskorna en bit längre ner fick tag i hennes hår och lyckades dra upp henne ur det strömmande vattnet. En händelse hon aldrig skulle glömma.

Bron hittar ni här på Google Maps. Det är mycket träd på bilden så den är kanske enklare att se om man väljer karta istället för satellit.

Jag tackar Wattholma Kultur och Hembygdsförening för den information som de har bidragit med.

Detta är inlägg nummer 7 i serien om broar över Fyrisån.

Nybron i Uppsala fick sitt nuvarande utseende 1899. Ombyggnaden skedde i huvudsak för att man ville ha en plan bro som det var lättare att passera. Bron man ersatte var från 1770-talet och det är den ni ser på den svartvita bilden. Det som är lite spännande är att toppstenen från den äldre stenvalvsbron togs tillvara av släkten Rudbeck och placerades på deras familjegods, Edsbergs slott i Sollentuna. Här har man sedan gjort ett bord av den med en kvarnsten som bordskiva.

På stenen står det ”T. G. Rudbeck Öfwerståthållare m.m. 1775″. Han var landshövding i Uppsala län 1773-1782 och det är antagligen orsaken till varför man lät hugga in hans namn i stenen.

För någon vecka sedan hade jag ett ärende till Stockholm så jag passade på att ta en sväng förbi Edsberg. Jag har sett stenen på ett äldre fotografi och man har inte varit speciellt varsam med den de senaste åren. Stenen har sjunkit ner i backen så att årtalet inte syns längre, hörnet är avslaget och slutligen har den prytts med gul gatukonst. Jag tror bestämt att Sollentuna kommun borde klappa om klenoden lite mer.

Gammalt fotografi taget av A. Dahlgren

Bautastenar eller som man numera säger, rest sten, kan man hitta på flera platser runt Uppsala. Ordet bautasten kommer ursprungligen från Isländskans bautasteinn och betyder ”sten som är slagen ned i jorden” eller ”sten rest över en fallen krigare”. Ordet infördes i svenskan 1664 av Olof Verelius som då var professor i fäderneslandets antikviteter vid Uppsala Universitet.

I en avhandlig av Susanne Haugen så redogör hon för ordets utveckling från 1600-talet till nutid. Det som är lite spännande är ursprunget till varför vi börjat använda ordet bauta i bemärkelsen mycket stor, massor osv.  Hon menar att vi har serieböckerna med Asterix & Obelix att tacka för detta. Bilder på Obelix ständigt bärandes på en stor bautasten kan säker ha skapa associeringarna. Böckerna dök upp någon gång på 70-talet och de första beläggen på att bauta har används som förstärkningsord är från 1985. Jag skall väl erkänna att jag själv länge gick i villfarelsen att ordet var något franskt låneord eftersom just nämnda böcker kom därifrån. Om ni vill fördjupa er lite mer hittar ni avhandlingen här.

En av de bättre platserna att titta på bautastenar är på Kvarnbofältet alldeles i närheten av Stenhagen och ICA Maxi. Jag tycker ni skall ta er en promenad i området och även njuta av den fina stenvalvsbron som ni hittar här.

KFUM-borgen är verkligen ett av de riktigt pampiga husen i Uppsala. Den är byggd i en blandning av nationalromantik och jugend vilket inte riktigt är min favoritstil när det gäller arkitektur men KFUM-borgen tycker jag är ett av de vackrare husen från epoken. Den pryder onekligen sin plats och i morgonljus blir det bara bättre.

Byggnaden är ritad av Axel Lindgren och jag läste någonstans att han hade Skytteanum som en lokal inspirationskälla. Den byggdes i etapper och den södra delen uppfördes först med förenings- och utbildningslokaler. Den norra delen något år senare med samlingslokal, lägenheter och en sjukhusdel. Invigningen skedde 1911.

Idag är den upprustad och innehåller konferenslokaler, bostäder och självklar den mer kända Alfvénsalen. Här har Orphei Drängar sin hemvist och lite lustigt har man placerat statyn ODjuret i parken framför byggnaden.

I en av mina tidigare bloggposter så skrev jag om namnstriden angående parken vid S:t Eriks källa. Den fick slutligen heta Rosénparken och det andra namnet, Artediparken, gavs istället till den uppfräschade parken framför KFUM-borgen. Jag gissar att nu är alla glada igen.

När jag sökte information till mitt förra inlägg så hittade jag en folder om Årike Fyris. Den innehåller en karta och här har man märkt ut en plats norr om Vindbron med texten ”gamla vindbroläget”. Självklart åkte jag genast ut till platsen och på den runda stenen som ni ser på bilden har man skrivit om en händelse i brons historia.

1797 så hade man uppmanat Uppsalaborna att hjälpa till med höstskörden och som tack för hjälpen skulle de få släppa ut sina kreatur på Kungsängen. Uppslutningen blev tydligen stor och det var så mycket folk på och runt bron att den började sjunka. 19 personer omkom i denna katastrof. Det är en riktigt tragisk berättelse man nedtecknat på stenen.

I boken Uppsalas tekniska historia hittar jag lite mer skrivet om bron. Broar har bevisligen funnits i området sedan 1600-talet och säker långt innan dess. Gamla kartor visar på olika placeringar och jag misstänker att en förklaring kan vara att broarna, i likhet med de i centrum, försvann då och då när vårfloden var extra kraftig. 1756 måste den dåvarande bron repareras av just den anledningen men även båttrafikens framfart hade orsakat skador. Man söker nu bidrag från staten för att kunna använda sten men det blir inga pengar och 1757 renoveras den som vanligt med trä. 35 år senare nämns det att man för en ansenlig summa pengar har renoverat bron ytterligare en gång. Vid detta tillfälle valde man dessutom att ändra bron från vindbro till svängbrygga och jag gissar att den runda stenen har varit en del i denna konstruktion. Om brofästet görs helt i sten vid denna renovering framgår dock inte.

Någon gång på 1800-talet flyttas bron söderut och brofästet byggs om till en kaj för båttrafiken och får sitt nuvarande utseende.

Flottsunds fyr blev byggnadsminnesförklarad i slutet av förra året. Jag blev påmind om detta när jag satt och bläddrade bland mina bilder. Som båtägare vurmar man ju lite extra för sina sjömärken och det är kul att vi har en sådan här raritet i området runt Ekoln.

Det som gör denna fyr så speciell är att den är gasdriven och både tornet och lampan med dess teknik är i originalutförande. Antagligen är detta den enda i landet med denna kombination som fortfarande är i drift. När Sjöfartsverket mellan 1980 och 1990 byggde om de sista gasfyrarna till eldrift så beslöt man att Flottsunds fyr hade spelat ut sin roll och den släcktes. Gasdriften blev kvar men istället fortsatte förfallet. Projektet Årike Fyris uppmärksammade dock fyren i sitt arbete med att skydda och tillvarata värden längs med Fyrisån. Efter en omfattande renovering kunde man tända den igen 1996.

Fyren inköptes 1929 från Svenska AB Gasaccumulator i Stockholm (AGA) för en kostnad av 2905 kr. Fyrapparaten, system AGA-Dalén, drivs med acetylengas som förvaras i fyrens nedre del.  Det är en blixtfyr med en lysvidd på nästan 9km (4,8 nm) och karaktären är två blixtar var sjätte sekund.

Ja, har ni inte hunnit ut till Kungsängen för att titta på de fantastiska blommorna så är det dags i helgen. Det är faktiskt första gången jag har varit ute under blomningen och man kan väl säga att jag blev överraskad.

Det är lite lustigt vad en kamera kan åstadkomma. Normalt är inte blommor mitt största intresseområde så jag kunde inte låta bli att skratta åt mig själv när jag låg på alla fyra i i gräset och letade vinklar. Jag börjar dessutom förstå iden med ett macro. Det var hur som helst en skön eftermiddag i solen och många bilder blev det.

För info så har blomman fått sitt namn av just Kungsängen här i Uppsala och här frodas även Sveriges största bestånd av liljor. Man misstänker att det var Olof Rudbeck d.ä. som tog med sig blomman till Sverige någon gång på 1600-talet. Kungsängsliljan är även Upplands landskapsblomma vilket känns som helt självklart nu när man varit ute och sett prakten.