I förra veckan tog jag mig en cykeltur genom centrum för att titta på ytterligare en spårvagnslämning, väggrosetter. I dessa fäste man de bärlinor som höll upp spårvägens kontaktledning.

Det finns faktiskt rätt många kvar trots att flera hus är rivna eller har renoverats sedan spårvägen lades ned 1953. Under min korta vända genom de centrala delarna av Uppsala kunde jag räkna till 21 stycken. Fästena har ju en speciell utformning som gör dem lätt att känna igen och har man bara koll på linjesträckningen går det säkert att hitta fler. På Wikipedia finns det en bra karta över Uppsala där spårvägen är markerad med en röd linje.

Jag har även försökt hitta andra sorters fästen genom att leta i gamla bilder. Det visade sig vara mycket svårt eftersom de aldrig är huvudmotivet. Finns de med på på någon bild ser man dem bara som mörka fläckar i bakgrunden. Idag får vi nöja oss med en sort även om jag är ganska övertygad om att det har funnits fler varianter under de 47 år som Uppsala hade spårvagnstrafik.

Bilderna ovan visar väggrosetterna som sitter på Politiska knuten vid Fyristorg och Svartbäcksgatan 1b-5 mitt emot H&M. Här passerar väl de flesta någon gång och kan då se dem i verkligheten.

Svartvita bilden visar Politiska knutet med kontaktledningen uppe till vänster. Fotograf, Östlings foto.

Jag letar alltid efter nya bildvinklar i Uppsala. Oftast är det slottet eller domkyrkan som kan dyka upp i änden av någon gränd eller som bakgrund till någon byggnad. Senast var det en järnvägsövergång i Gamla Uppsala som gav en ny spännande vy över slottet.

När jag stod ute på spåret och försökte får skärpa på slottet började det plinga och blinka rött. Ett Reginatåg dundrade förbi och då bestämde jag mig för att det fick bli en tågbild istället. Om sanningen skall fram så behöver jag betydligt bättre utrustning om det skall bli någon vettig bild på slottet. Det är 4 kilometer från järnvägsövergången till slottet så jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på.

Det är kul att man lär sig något nytt varje gång man ger sig på nya motiv. Jag har till exempel aldrig tänkt på att kontaktledningen går i sicksack. En enkel och vettig konstruktion om man inte vill få djupa spår i strömavtagaren. Jag vill också påminna om att den här vyn kommer att försvinna när man bygger det nya dubbelspåret. För att kunna köra lite snabbare flyttar man spåret västerut så att det blir en mjukare kurva genom Gamla Uppsala, eller under om man skall vara korrekt.

4:ans ändhållplats är den enda rest av Uppsalas spårvägar som finns utmärkt i någon broschyr. Att den fått den uppmärksamheten beror nog på att den ligger i norra hörnet av Kronparkens naturreservat. Här har man inventerat stort som litet och då fick hållplatsen hänga med.

Om jag inte visste att spåret hade gjort en lite ögla här skulle jag aldrig ha sett något. Man har städat upp ordenligt och det enda som minner om spårvägen är att det är lite glesare mellan träden där den upptrampade stigen går in i skogen. Jag funderade länge på hur man skulle kunna fotografera en glänta och få det att kännas som en spårvagnslämning. Jag vet inte… bättre att ni tittar på de gamla bilderna.

4.ans ändstation på Google Maps.

De svartvita bilderna: fotograf okänd.

Som ni kanske vet så hade Uppsala ett stort och välutbyggt spårvagnsnät mellan 1906 och 1953. Efter nedläggningen så har man städat bort det mesta av spår och stolpar men det går fortfarande att hitta rester från denna epok. Jag har varit runt och försökt leta upp dessa lämningar eftersom jag misstänker att många är på väg att försvinna.

På bilden ovan ser ni den enda kvarvarande kontaktledningsstolpen i Uppsala. I dessa stolpar fäste man de bärlinor eller bågar som höll upp den strömförande kontaktledningen. Att just den här har överlevt beror nog på att den står på tomten till det tidigare k-märkta stationshuset och haft ett visst skydd. Tyvärr så tvingades man riva stationshuset efter att en brand ödelagt stora delar av byggnaden. Nu får man hoppas på att markägaren tycker att stolpen är värd att bevara. Bygger man något nytt på tomten så finns ju alltid risken att den får flytta på sig.

Kontaktledningsstolpen hittar ni vid Norra Station korsningen Dalgatan och Sysslomansgatan och här har ni en länk till Google Maps.

Infarten till vagnhallen och verkstaden som låg bredvid Norra Station. Foto taget 1953. Fotograf okänd

Det slog mig att det faktiskt aldrig har varit någon riktig debatt om utseendet på det nya stationshuset. Jag vet inte om det beror på den tajta tidsplanen eller om man helt enkelt inte tyckte att allmänheten skulle vara med i beslutet. Resultatet är i alla fall tydligt och de flesta kommentarer jag läst verkar vara negativa. Den huvudsakliga kritiken är att man inte tycker huset passar ihop med det gamla stationshuset.

Personligen har jag inget emot den moderna utformningen eftersom den funkar bra med det nya spårområdet. Nu tycker jag att spårområdet är ganska trist vilket jag tagit upp i ett tidigare inlägg och det faller självklart tillbaka på stationshuset. Jag håller dessutom med i kritiken att innanför dörrarna ser det ut som i alla andra tråkiga gallerior, speciellt för stressade resenärer som absolut inte har tid att vandra runt i byggnaden. Skall försöka skriva ett inlägg om det lite senare.

Det finns några detaljer som lyfter byggnaden och en av dem är att stationshuset faktiskt har ett tågtema. Det ser man nog inte vid en första anblick men man har använt stående järnvägsräls för att hålla de stora metallplattorna och glasrutorna på plats. Efter en närmare granskning hittade jag flera olika märkningar på rälsen. På bilden ovan ser vi förkortningen GDJ vilket står för Gävle-Dala Järnväg om jag har lyckats tolka det rätt. Jag hittade även förkortningarna MLJ (Malmö-Limhamns Järnväg), OKB (Ostkustbanan), BJ (Bergslagernas Järnvägar) och VCJ (Västra Centralbanans Järnväg). Det verkar som man åkt landet runt och letat efter gamla spårbitar till bygget och det tyder på både tanke och engagemang. Jag faller alltid för sådana här detaljer och de gjorde att huset genast blev lite mer intressant. Trots det hamnar det inte på någon av mina topplistor.

Jag vill påstå att man även har gjort en riktig designmiss. Kommer man österifrån genom Centralpassagen så tvingas man tränga sig genom hela stationshuset för att komma till spår 1. Hade det inte varit enklare med en trappa direkt från tunneln?

Sista bilderna visar en regnig framsida av stationshuset och en rolig knappnumrering i en av de nya hissarna. Jag var bara tvungen att dokumentera fadäsen i hissen innan man rättar misstaget.

Den här konstiga skapelsen kan man hitta strax söder om Kruseberg när man kör gamla Stockholmsvägen, väg 255, söderut. Jag har passerat här otaliga gånger men det var faktiskt först i somras som jag stannade till och tog några bilder.

Efter lite efterforskningar på nätet så visade det sig att det är en så kallad fattigbössa och inte någon utflippad brevlåda som man skulle kunna tro när man svischar förbi. Den står där lite ensamt vid vägkanten men antagligen var det mer lönsamt att placera den här, mitt emot gästgiveriet, än vid kyrkan. Den nuvarande konstruktionen skall enligt uppgift var byggd av en smed i slutet av 1800-talet men vissa delar kan ha tillverkats redan på 1600-talet. Nu står det 1907 på vimpeln i toppen så det är nog flera som varit med och byggt.

De flesta svär väl mest för att man måste sakta ner när man passerar byn men jag tycker ni skall stanna till och se er omkring. Det finns en helt fantastisk hemsida där ni hittar historik om alla torp och hus i bygden och ni kan dessutom ladda ner en hel bok om naturen runt Krusenberg. En perfekt grund att stå på innan ni startar er vandring. På hemsida finns en utförligare beskrivning av fattigbössan men jag hittar dessutom en kul berättelse om Sveriges största lönn som stod bredvid gästgiveriet. Den kallades ”Lönnkrogen” eller ”Punschlunden”  och i trädet som rymde 15-20 personer satt man och åt ”Alsike lake”. Tyvärr blåste trädet ner 1938 så det går inte att besöka men det är en kul historia.

Här är en länk till Google Maps.

Det har ju snackats länge om att placeringen av Uppsala Konstmuseum uppe i Slottet inte är optimal och ett antal olika platser har föreslagits under åren. Om jag fick välja så skulle mitt förstaval bli den gamla jästfabriken nere vid Tullgarnsparken. Jag vurmar lite för gamla industribyggnader och dessutom är huset både vackert och har ett fint läge nere vid ån.

Placeringen skulle ge lite skjuts åt området och åpromenaden skulle kunna bli den länk som binder ihop centrum med de nya bostadskvarteren i Kungsängen. En sådan tycker jag saknas helt och museet skulle ge folk en anledning att gå lite längre än till den nya bro som planeras nedanför Strandbodgatan. Området är under utveckling och redan nu skulle man kunna planera för restauranger och kaféer samt ställen att angöra med bussar och så vidare. Ett perfekt tillfälle att utveckla denna solsida av Fyrisån till något mer än en genomfartsled.

Hur realistiskt är det då? Inte alls skulle jag nog säga för enligt ett planförslag från kommunen så är det möjligt att man inte bygger något här före 2030 men det hindrar ju inte att man önskar något. Vilken tur att jag har ett andraval också, nämligen att man bygger något spännande på den numera ganska tomma tomten runt Lindvalls Kaffe.

För de som vill ha lite fakta kan jag berätta att byggnaden uppfördes 1902 och arkitekten var Carl Axel Ekholm. Trots att jag tittat på huset flera gånger var det först nu som jag upptäckte att det sitter en klocka ovanför namnet.

Jag kan inte låta bli att fascineras över att se solnedgången redan klockan kvart i tre på eftermiddagen och visst är vissa ögonblick minnesvärda även om skorna är fulla med snö. Gott nytt år på er!

Bilderna är tagna i förrgår vid Ulva kvarn.

För några timmar sedan passerade jag Kungsängens gård söder om Uppsala och såg att de hade tänt det första ljuset. Lite tidigt men jag antar att ingen vill åka dit på söndag och fixa det. För övrigt är det en helt briljant ide att använda silorna till en enorm adventsljusstake.

För några veckor sedan skrev ett inlägg om Lasseby gärde där jag berömde färgen på det blå huset. Nu har jag hittat en lite historia om färgsättningen i boken Det gröna Uppsala.

När man skulle flytta in i området var de nya hyresgästerna inte lika entusiastiska över färgen som arkitekten. Några upprörda personer ville till och med starta en insamling för att kunna måla om huset. På frågan om hur Gunnar Leche kunnat välja den ”befängda” färgen svarade han att han som liten hade haft en färglåda där just den blåa färgen hade kommit bort. Efter detta var han väldigt förtjust i blått.

Jag är glad att man valde att behålla huset som det var för sådana här små färgklickar livar upp våra ofta ganska trista bostadsgårdar. Det är inte den första byggnaden som Leche uppför i just den här blåa färgen. 1920 ritade han ett personalbostadshus vid Östra station som kallades Blåkulla men det är rivet sedan länge.

Jag hann med lite fotografering förra helgen och eftersom det här är en Uppsalablogg får det bli en klassisk vy med Gunillaklockan.

När jag gick igenom bilderna av klockan såg det först ut som om jag inte lyckats hålla kameran rak på en enda bild. Efter en irriterad suck upptäckte jag att det faktiskt är klockan som lutar och inte kameran. Kan det vara så att jag redan hade en bild av klockan i huvudet, där den var rak, och att jag därför inte reagerade på detta redan när jag tog bilderna. Hmm, det tål att tänka på och kanske är det så att alla mina välbekanta platser inte är så välbekanta som jag tror?

I förra veckan tog jag en kort promenad genom Lasseby gärde innan de sista solstrålarna försvann bakom hustaken. Området är riktigt charmigt och färgerna på husen gör en verkligen glad, visserligen med hjälpa av den nedåtgående solen men ändå. Favoriten är onekligen det blå huset och när jag tänker på det borde det byggas fler blåa hus. Det som överraskade mig mest var ändå den njurformade plaskdammen. Jag var helt övertygat att dessa var helt borta från våra bostadsgårdar och det var riktigt kul att få se en i originalskick. Är det någon som minns varför dammarna fylldes igen? Själv har jag läst någonstans att diskussionen handlade om bakterier och barnsäkerhet.

För att dra lite torra fakta så byggdes området 1946 och arkitekten var Gunnar Leche. Det var det första bostadsområdet som den nybildade stiftelsen Uppsalahem uppförde. När det gäller namnet så skall det ha sitt ursprung från en försvunnen by och det finns referenser från 1300-talet men sen verkar det vara stopp.

Jag har en ganska bestämd åsikt när det gäller butiksskyltning och det beror nog på att jag gillar hus. Det är sällan som arkitekturen vinner något på alla dessa skyltar vilket gör att jag tycker att anpassningen till huset är väldigt viktig. Om dessutom alla skyltar skriker lika mycket så går nivån att sänkas utan att man missar budskapet. Det vi ofta ser är en tävling i att skrika högst och tar man sig en titt i staden så verkar det som man gått banans på vissa ställen och även hänsynen till våra kulturmiljöer har sina brister. Jag tycker att det skyltprogram som finns borde räcka men ibland undrar jag om tillståndsmyndigheten över huvud taget läst sina egna riktlinjer. Ta Kungsgrillen som exempel, en tidstypisk skylt får ersättas med en fullkomligt grotesk ljuslåda. Det finns i och för sig ljuslådor längs gatan sedan tidigare men två fel gör inte ett rätt.

Eftersom jag vurmar lite extra för våra få kvarvarande neonskyltar var jag var inne i tobaksaffären vid Genomfarten och frågade vart deras fina gamla skylt tagit vägen. Fick svaret att den fanns kvar men att man inte tänkte sätta upp den igen. ”Vi säljer mycket annat än tobak” så den dög inte. På frågan om det inte vore värt att bevara den så menade man att det inte var deras uppgift utan de drev en verksamhet. Vad säger man? Nu är det väl bara att vänta och se vad som dyker upp och om det slutligen blir en ljuslåda på huset från 1786 då får jag spel. Än lever hoppet.

Vårt fina Spår 0 är på väg att försvinna i samband med byggandet av Uppsala Resecentrum. Jag har alltid trott att detta var någon kufisk speciallösning för Uppsala men efter ett samtal med Banverket fick jag klart för mig att det finns tydliga regler för hur spåren skall numreras.

När man kliver ut från en station mot spårområdet skall man alltid mötas av spår 1. Det är själva grundregeln och sedan fylls det på i nummerordning bort från utgången. Spår som ligger vid sidan om stationen hamnar då naturligtvis före spår 1 och om det bara är ett spår får det nummer 0 som i vårt fall. Om det finns fler spår vid sidan eller bakom stationen använder man inte negativa tal vilket skulle bli förvirrande, utan då brukar man ge dem en egen nummerserie som till exempel 21, 22 osv.

Lite googlande visar att vi inte är ensamma om spår 0 och det finns fler stationer med denna egenhet som till exempel Alingsås Station. Tänk vad man inte visste :-)

Det var ett tag sedan jag vandrade runt i Uppsala centrum och det kanske är dags att nyupptäcka denna del. Lyfter man blicken ovanför skyltfönstren finns det mycket att se och oftast blir man glatt överraskad. Ibland krävs det lite mera tålamod och själv kan jag gå samma gata flera gånger och ändå upptäcka nya saker och det kan vara allt från tokiga skorstenar till texter och spännande utsmyckningar.

De här två byggnaderna tycker jag är typexempel på spännande saker som man kan hitta i staden. Det är uppenbart att huset på den första bilden inte är färdigbyggt men det är betydligt svårare att se det på det andra huset. Båda har mittenpartier som inte är centrerade och det saknas några rader fönster på ena sidan. Tyvärr har jag inte hittat något om varför de inte blev klara men det gör inte detta mindre originellt. Hur ofta bygger man halvfärdiga hus numera?

Huset på den översta bilden har adressen Sysslomansgatan 9 och är uppfört enligt ritningar godkända 1888. Arkitekten var Carl Axel Ekholm som var stadsarkitekt vid tiden. Bottenvåningen gjordes om till affärslokaler 1937 enligt ritningar av Gunnar Leche.

Det andra huset är uppfört enligt osignerade ritningar godkända 1886 och ligger på Drottninggatan 14. Det var meningen att det skulle fortsätta ända fram till korsningen Nedre Slottsgatan men så blev det inte. Här hittar vi istället det pampiga Fabriks- och Hantverksföreningens hus vilket stod klart 1915.