Scribo — perspektiv på närmiljön

Där jag växte upp finns en liten dunge som vi alltid lekte i som små. Inklämd mellan bebyggelsen var det den enda naturmark i området som kunde liknas vid en skog. Den ligger bra placerad för inga stora vägar behöver korsas och den hade det mesta man kunde önska sig. Knotiga träd att klättra i, fält med ormbunkar att krypa i och snår att gömma sig i.

För ett år sedan skickade man in någon firma eller om det var parkförvaltningen för att röja och vad jag fick höra hade man gått ganska hårt åt den. Just då hade jag annat att pyssla med men i förra veckan tog jag mig en tur ut i skogen för att se vad som var kvar. Vilken chock det blev! Området är mer likt en park och klätterträden med låga grenar, de små busksnåren och alla sneda träd är borta. Kvar finns bara raka furor och allt det som jag uppskattat som liten var jämnat med marken. Visst måste man rensa upp ibland men nu ser det ut som man hårdgallrat för att maximera tillväxten av timmer istället för att vårda en lokal liten skogsdunge och lekplats.

Det är svårt att förklara förödelsen när man inte kan visa en bild från hur det såg ut tidigare men tro mig, det känns som att vandra över ett kalhygge. Ingen kommer att leka kurragömma här igen för nu duger den inte till mycket mer än en vända med hunden. Det är sorgligt för det är svårt att ersätta en sådan här lekplats med någon färdigbyggd klätterställning. Hur tänkte man?

Jag har äntligen hittat skifteskartan från 1849-50 som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om Galgbacken i Uppsala. Efter ett envist letande i den över 800 sidor långa dokumentationen som tillhör kartan så hittade jag texten ”1710 Dito, Justitia-plats”. Detta gör att vi kan peka ut avrättningsplatsen och jag har markerat området med en gul pil (se bilden).

På skifteskartan från 1849-50 ligger avrättningsplatsen mellan åsbackarna och inte på den södra kullen, Galgbacken, som den verkar göra på kartan från 1699. Nu är väl det inte så anmärkningsvärt om man under åren har flyttat runt avrättningsplatsen. Det skiljer ju 150 år mellan kartorna och det har säkert skett flera förändringar här eftersom området har används som grustag.

I Riksantikvarieämbetets databas finns det ett område som ligger lite väster om Domarringens skola och som passar bra överens med 1800-talets galgbacke. ”Område med gropar – vid grustäkt kvarlämnade partier”, RAÄ-nummer Uppsala 32:2. Det låter som något jag ska åka ut och titta på när snön har försvunnit.

Galgbacken på Google Maps.

Se vad jag hittade på två gamla kartor från 1600-talet. På den första från 1699 ser vi en galge och texten ”Justitia platz” och på den andra, som troligtvis är något äldre, hittar vi också något som liknar en galge bredvid landsvägen. Platsen heter Galgbacken och ligger i norra Svartbäcken.

När jag upptäckte detta tänkte jag att ond bråd död har ju alltid engagera folk och det borde finnas mängder med information om platsen. Efter ett antal timmar bland luntorna på Upplandsmuseet och Stadsarkivet kan jag bara konstatera att jag hade fel. Någon menade dessutom att platsen aldrig används som avrättningsplats men jag vill påstå att kartorna motbevisar detta. Riksantikvarieämbetets Fornsök tillförde inget utan man pekar bara på att det finns ”fornlämningsliknande bildningar” i området. Efter en kort vända runt åsen, tyvärr utan kameran, så upptäckte jag både kullar och högar bland träden. Det skulle vara spännande om detta var gamla gravar men eftersom Galgbacken har används som grustag under lång tid så gissar jag att det mesta är rester från denna verksamhet.

I boken ”Uppsalas gatunamn” hittar jag faktiskt några rader om Galgbacken och här nämner man att den siste som avrättades här var den ökände Dalpelle. Det var även Uppsalas sista offentliga avrättning och skedde i mars 1849. Om ni vill läsa mer så finns det finns faktiskt en intressant webbsida om Dalpelle. I UNT:s Julnummer från 1939 skriver rådman K. W. Herdin om händelsen.

Tidigt på morgonen fördes Per Andersson ut till ”den utom Svarbäckstull belägna avrättsplatsen”, vilken enligt skifteskartan för år 1849-1850 är utmärkt med namnet Justitieplatsen på Galgbacken. Den livdömde var enligt tidningarnas utsago mycket välberedd, lugn och visade, ehuru djupt uppskakad, ännu i sista ögonblicket den mest förvånande sinnesstyrka. Själv avtog han ”fracken” och uttalade med ljudelig stämma till de omkringstående 3 à 4.000 åskådarne ett farväl och en varning att icke beträda samma väg som han.

Något jag reagerade över när jag läste texten var mängden folk som följde halshuggningen. Uppsala hade runt 7000 invånare på 1850-talet så de måste ha gått man ur huse för att följa händelsen. Jag hade också velat visa kartan som nämns i texten men den gick inte att finna.

Här hittar ni Galgbacken på Google Maps.

Det här blev en dyster bloggpost men jag får väl skylla på den långa vintern.