Scribo – perspektiv på närmiljön

Jag har börjat bläddra i boken Det gröna Uppsala av Erik Laufors som var stadsträdgårdsmästare mellan 1955-1981. Här beskriver man en tradition där studenter dagen innan inskrivningen samlades vid Flusterpromenaden för att vandra ner till sista trädet i allén med händerna på varandras axlar. Väl framme kastade man ett mynt med sitt födelseår över axeln och tillbad högre makter.

Jag tänkte att jag skulle fotografera detta stoppträd som enligt boken skulle stå mitt i allén för att marker slutet av promenaden men trädet verkar vara borttaget. Kanske var det ruttet eller så sågade man ner det för att någon stackars cyklist inte skulle kröka ramen runt det, vem vet? Boken är från 1987 så mycket har säkert hänt sedan dess. En fin promenad blev det i alla fall.

Den äldre delen av allén som går fram till Studenternas idrottsplats påstås vara planterad på uppdrag av landshövdingen Robert von Kraemer 1842. Allén är alltså äldre än själva stadsparken som började iordningställas först i slutet av 1800-talet.

Stadsdelen har fått sitt namn från Fyrislunds gård som ligger inklämd bakom Pharmacias gamla lokaler. Gården är vad  som återstår av den gamla byn Gnista och namnet Fyrislund är faktiskt påhittat. 1855 godkände kammarkollegiet att ägaren fick byta namn på gården men att båda namnen skulle vara med i beskrivningen ”Fyrislund el. Gnista”. 1952 togs Gnista bort från namnet och gården fick därefter heta enbart Fyrislund. I dag lever det äldre namnet kvar i  Gnistarondellen och området öster om cirkulationsplatsen.

Den här bron byggdes 1961. Flygflottiljen behövde utöka sitt område och därför drog man om vägen och byggde bron. Om man tittar på satellitbilderna på Google Maps ser man resterna av den gamla landsvägen passera över norra änden på landningsbana 03-21.

När jag letade info om bron så hittade jag en karta från femtiotalet och tänkte att här kan man säkert hitta något intressant. Tji fick man, här fanns det bara några åkrar och flygplatsen som funnits där sedan sent trettiotal var plötsligt borta. Det hade man kanske kunnat räkna ut för militären har väl aldrig varit speciellt sugen att få sina anläggningar utmärkta på någon karta.

Uppdatering: Orsaken till att man utökade området var karven från nya flygplan, i detta fallet J35 Draken. Man förlängde landningsbanan med 200 meter och tvingades då att korsa vägen. Innan den nya sträckningen och bron var klar fanns det vägbommar på var sin  sida av landningsbanan som styrdes från kontrolltornet.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 22 i serien om broar över Fyrisån.

Jag hann med lite fotografering förra helgen och eftersom det här är en Uppsalablogg får det bli en klassisk vy med Gunillaklockan.

När jag gick igenom bilderna av klockan såg det först ut som om jag inte lyckats hålla kameran rak på en enda bild. Efter en irriterad suck upptäckte jag att det faktiskt är klockan som lutar och inte kameran. Kan det vara så att jag redan hade en bild av klockan i huvudet, där den var rak, och att jag därför inte reagerade på detta redan när jag tog bilderna. Hmm, det tål att tänka på och kanske är det så att alla mina välbekanta platser inte är så välbekanta som jag tror?

Den första bron på platsen byggdes antagligen i samband med att man anlade vägen mellan Uppsala och Björklinge på 1600-talet. Det var drottning Kristina som var initiativtagare till den nya landsvägen och det blev en ovanligt lång och rak väg. Sägnen säger att när drottningen tog en linjal för att märka ut den nya landsvägen så kom hennes fingrar i vägen för pennan och orsakade två små böjar. Dessa två skönhetsmissar hittar vi idag vid Högsta och Drälinge men annars är den spikrak i nästan två mil. Vad som kan vara intressant att nämna är att Uppsala är lite unik med sina raka tillfartsvägar. Dag Hammarskjölds Väg i söder och väg 288 mot Östhammar i öster är också ”linjalvägar” vilket syns tydligt när man tittar på en karta.

För att återgå till bron så byggde man den nuvarande bron 1985. Den ersatte en tidigare betongbro från 1941 som med åren hade blivit ganska risig. På den svartvita bilden kan ni se hur bron såg ut 1931 innan betongen gjorde sitt intåg. Här hittar ni bron på Google Maps.

Den gamla bilden tagen av: Schagerström, August Fredrik 1931.

Detta är inlägg 21 i serien om broar över Fyrisån.

I förra veckan tog jag en kort promenad genom Lasseby gärde innan de sista solstrålarna försvann bakom hustaken. Området är riktigt charmigt och färgerna på husen gör en verkligen glad, visserligen med hjälpa av den nedåtgående solen men ändå. Favoriten är onekligen det blå huset och när jag tänker på det borde det byggas fler blåa hus. Det som överraskade mig mest var ändå den njurformade plaskdammen. Jag var helt övertygat att dessa var helt borta från våra bostadsgårdar och det var riktigt kul att få se en i originalskick. Är det någon som minns varför dammarna fylldes igen? Själv har jag läst någonstans att diskussionen handlade om bakterier och barnsäkerhet.

För att dra lite torra fakta så byggdes området 1946 och arkitekten var Gunnar Leche. Det var det första bostadsområdet som den nybildade stiftelsen Uppsalahem uppförde. När det gäller namnet så skall det ha sitt ursprung från en försvunnen by och det finns referenser från 1300-talet men sen verkar det vara stopp.

Jag har en ganska bestämd åsikt när det gäller butiksskyltning och det beror nog på att jag gillar hus. Det är sällan som arkitekturen vinner något på alla dessa skyltar vilket gör att jag tycker att anpassningen till huset är väldigt viktig. Om dessutom alla skyltar skriker lika mycket så går nivån att sänkas utan att man missar budskapet. Det vi ofta ser är en tävling i att skrika högst och tar man sig en titt i staden så verkar det som man gått banans på vissa ställen och även hänsynen till våra kulturmiljöer har sina brister. Jag tycker att det skyltprogram som finns borde räcka men ibland undrar jag om tillståndsmyndigheten över huvud taget läst sina egna riktlinjer. Ta Kungsgrillen som exempel, en tidstypisk skylt får ersättas med en fullkomligt grotesk ljuslåda. Det finns i och för sig ljuslådor längs gatan sedan tidigare men två fel gör inte ett rätt.

Eftersom jag vurmar lite extra för våra få kvarvarande neonskyltar var jag var inne i tobaksaffären vid Genomfarten och frågade vart deras fina gamla skylt tagit vägen. Fick svaret att den fanns kvar men att man inte tänkte sätta upp den igen. ”Vi säljer mycket annat än tobak” så den dög inte. På frågan om det inte vore värt att bevara den så menade man att det inte var deras uppgift utan de drev en verksamhet. Vad säger man? Nu är det väl bara att vänta och se vad som dyker upp och om det slutligen blir en ljuslåda på huset från 1786 då får jag spel. Än lever hoppet.

Namnet på stadsdelen kommer från Valsätra gård som är en utskiftad gård från Malma by. Under 1800-talets jordbruksreform Laga skifte så försökte man slå ihop böndernas många och små lotter till större sammanhängande åkrar. Målet var att effektivisera jordbruket men det splittrade också många byar då bönderna tvingades flytta ut till sina nya marker.

Själva flytten skedde 1854 och varför det blev just namnat Valsätra kan man bara gissa. Det som kan lite mer om detta menar att antingen kommer det från ordet val, vindfälle el rishög, eller det mer sannolika alternativet att det är namnet på gårdens ägare Wallén som gett förleden till namnet. Efterledet säter betyder utmark på fornsvenska och passar väl som hansken men de kunde lika gärna vara så att man var inspirerad av det närliggande Vårdsätra när man döpte gården. Ni förstår, det är mycket om och men när det kommer till gamla namn.

När jag första gången letade efter broar på Google Maps hittade jag inga längs den här sträckan men när jag senare såg namnen Gamla Uppsala kvarn och Ensta stampen på en karta från 1854 blev jag nyfiken. Kvarnar brukar innebära broar så självklart åkte jag dit för att kolla läget och se vad jag hittade, två fina broar och resterna av en kvarnränna. Båda broarna går över rännan så man kan inte ta sig över ån torrskodd men vill man ändå försöka så finns det ett vad här som användes långt in på 1900-talet.

Som vanligt är det dåligt med brofakta men det finns lite annat intressant att berätta. Tillsammans med kartan finns det en delningsbeskrivning, Nr 161 Handlingarna angående laga skifte å alla ägor till Ensta, från 1854-1866 och där hittar vi följande text: Ensta eller Gla Upsala kvarn, 1 wattenkvarn med 2 par stenar, enligt utdrag ur Upsala Läns Special Jordebok för år 1825. Kvarnen är utrifven och wattnet, tillhörigt Kongl. Academien dirfver en stamp.

När jag hör ordet stamp så tänker på vadmal. Det skall ha funnits vadmalstillverkning i Gamla Uppsala men det är oklart om det skedde just här eller om stampen användes till något annat. Vad som är helt säkert är att från slutet av 1800-talet och fram till 1960 låg det ett garveri här och det kallades i folkmun för ”Stampen”. Vattnet drev sex hammare som bearbetade skinnet och den huvudsakliga produktionen bestod av sämskskinn. Man hade en egen handsktillverkning med butik i Uppsala men levererade även till militären och polisen som t ex. Stockholmspolisens vita handskar.

Kuriosa: delar av stumfilmen Karl XII (1925) med Gösta Ekman d.ä. i huvudrollen spelades in här vid Ensta. Uppsalamilitären agerade statister och ett av garveriets torkrum fick vara kuliss med galler målade på fönstren. Källa: Storvretabygden, årsbok 1994. Man måste ju framhäva de små egenheter som Uppsala har och vi kan ju inte springa omkring och klappa oss för bröstet i all evighet för att några scener ur Fanny och Alexander spelades in i staden ;)

Broarna på Google Maps

Detta är inlägg 20 i serien om broar över Fyrisån.

Vårt fina Spår 0 är på väg att försvinna i samband med byggandet av Uppsala Resecentrum. Jag har alltid trott att detta var någon kufisk speciallösning för Uppsala men efter ett samtal med Banverket fick jag klart för mig att det finns tydliga regler för hur spåren skall numreras.

När man kliver ut från en station mot spårområdet skall man alltid mötas av spår 1. Det är själva grundregeln och sedan fylls det på i nummerordning bort från utgången. Spår som ligger vid sidan om stationen hamnar då naturligtvis före spår 1 och om det bara är ett spår får det nummer 0 som i vårt fall. Om det finns fler spår vid sidan eller bakom stationen använder man inte negativa tal vilket skulle bli förvirrande, utan då brukar man ge dem en egen nummerserie som till exempel 21, 22 osv.

Lite googlande visar att vi inte är ensamma om spår 0 och det finns fler stationer med denna egenhet som till exempel Alingsås Station. Tänk vad man inte visste :-)

Bron vid Fyrisvall. Jag fick en fråga om denna bro för någon vecka sedan men kunde inte svara och tänkte att de vore tusan om det inte finns något skrivet om den. En sista utväg brukar vara Upplandsmuseets faktarum som är en riktig guldgruva. De har bedrövliga öppettider men lyckas man ta sig dit blir man sällan besviken. Även denna gång blev jag glatt överraskad och i en pärm med byggnadsinventeringar från 1976 hittar jag ett handskrivet A4 med några intervjuanteckningar. Man har talat med den som ägde gården mellan 1921 och början på 1970-talet och han berättar lite om dess historia.

I slutet av 1880-talet köptes det som var kvar av den gamla byn Vallby upp och slogs ihop till en enhet. Köparen ändrar samtidigt namnet till Fyrisvall och det är även han som bygger bron och vägen öster om ån. Bron genomgår en ombyggnad 1954 och jag antar att det är denna version vi kan se idag.

En annan intressant sak som går att läsa i anteckningarna är att 1950 bestämde man sig för att flytta mangårdsbyggnaden som tidigare stod nere vid åkanten. På TV har man ju sett när hus flyttas med hjälp av jättemaskiner och hur man minutiöst mäter och väger allt. Vid flytten av Fyrisvall använde man hästar och spel och det ”gick mycket bra” enligt ägaren. Huset, som är från början av 1760-talet, är ingen liten kåk som ni kan se på bilderna och jag är mycket imponerad. Tänk om man kunde fått vara med när flytten gjordes.

Bron på Google Maps.

Detta är inlägg 19 i serien om broar över Fyrisån.

Jag blev riktigt glad när jag såg den här bron eller rättare sagt spången vid gården Lilla Skärna. Trots att jag inte hittat någon information om den tycker jag att den är en av de mer intressanta av Fyrisåns broar. När jag under de senaste månaderna plöjt igenom en stor mängd böcker och kartor så hittar man då och då referenser till olika spänger. Jag har inte haft någon riktig bild av hur dessa kan ha sett ut men här har vi faktiskt en på riktigt.

Det var ett återkommande problem att vårfloden rev med sig broar och spänger så jag gissar att denna spång inte är sekelgammal. Nu blir man inte speciellt mycket klokare genom att bara spekulera så om någon vet något mer vore det jättekul om ni kunde skriva en kommentar och berätta lite.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Detta är inlägg 18 i serien om broar över Fyrisån.