Scribo – perspektiv på närmiljön

När jag sökte information till mitt förra inlägg så hittade jag en folder om Årike Fyris. Den innehåller en karta och här har man märkt ut en plats norr om Vindbron med texten ”gamla vindbroläget”. Självklart åkte jag genast ut till platsen och på den runda stenen som ni ser på bilden har man skrivit om en händelse i brons historia.

1797 så hade man uppmanat Uppsalaborna att hjälpa till med höstskörden och som tack för hjälpen skulle de få släppa ut sina kreatur på Kungsängen. Uppslutningen blev tydligen stor och det var så mycket folk på och runt bron att den började sjunka. 19 personer omkom i denna katastrof. Det är en riktigt tragisk berättelse man nedtecknat på stenen.

I boken Uppsalas tekniska historia hittar jag lite mer skrivet om bron. Broar har bevisligen funnits i området sedan 1600-talet och säker långt innan dess. Gamla kartor visar på olika placeringar och jag misstänker att en förklaring kan vara att broarna, i likhet med de i centrum, försvann då och då när vårfloden var extra kraftig. 1756 måste den dåvarande bron repareras av just den anledningen men även båttrafikens framfart hade orsakat skador. Man söker nu bidrag från staten för att kunna använda sten men det blir inga pengar och 1757 renoveras den som vanligt med trä. 35 år senare nämns det att man för en ansenlig summa pengar har renoverat bron ytterligare en gång. Vid detta tillfälle valde man dessutom att ändra bron från vindbro till svängbrygga och jag gissar att den runda stenen har varit en del i denna konstruktion. Om brofästet görs helt i sten vid denna renovering framgår dock inte.

Någon gång på 1800-talet flyttas bron söderut och brofästet byggs om till en kaj för båttrafiken och får sitt nuvarande utseende.

Flottsunds fyr blev byggnadsminnesförklarad i slutet av förra året. Jag blev påmind om detta när jag satt och bläddrade bland mina bilder. Som båtägare vurmar man ju lite extra för sina sjömärken och det är kul att vi har en sådan här raritet i området runt Ekoln.

Det som gör denna fyr så speciell är att den är gasdriven och både tornet och lampan med dess teknik är i originalutförande. Antagligen är detta den enda i landet med denna kombination som fortfarande är i drift. När Sjöfartsverket mellan 1980 och 1990 byggde om de sista gasfyrarna till eldrift så beslöt man att Flottsunds fyr hade spelat ut sin roll och den släcktes. Gasdriften blev kvar men istället fortsatte förfallet. Projektet Årike Fyris uppmärksammade dock fyren i sitt arbete med att skydda och tillvarata värden längs med Fyrisån. Efter en omfattande renovering kunde man tända den igen 1996.

Fyren inköptes 1929 från Svenska AB Gasaccumulator i Stockholm (AGA) för en kostnad av 2905 kr. Fyrapparaten, system AGA-Dalén, drivs med acetylengas som förvaras i fyrens nedre del.  Det är en blixtfyr med en lysvidd på nästan 9km (4,8 nm) och karaktären är två blixtar var sjätte sekund.

Gör genast Kapområdet till badplats. Kap skulle kunna bli en fantastisk badplats i centrala Uppsala. Området är underutnyttjat och som badplats skulle den bli ett fantastiskt lyft för staden. Badplatsen skulle inte bara vara en anledning att stanna kvar i staden under varma sommardagar utan även en perfekt avslutning på stråket med Stadsparken och Studenternas. Om en ny bro byggs över ån kommer dessutom alla boende i de nya kvarteren i Kungsängen få en badplats på promenadavstånd.

Behåll Skateboardrampen, lägg till badminton- och volleybollplaner och fixa gräsmattan. Åkanten görs inordning och ett litet staket sätts upp för att hålla barnen på rätt sida. Självklart bör man öppna en sommarrestaurang med picknickbord för alla och kanske uthyrning av solstolar. När platsen blivit etablerad är det är bara fantasin som sätter begränsningar, hoppborgar, Kubbturneringar, kvällspelnigar med lokala band, midsommarfirande osv.

Eftersom jag tror att de flesta inte lockas av ett bad i Fyrisån ska platsens huvudattraktion vara en stor ”badfontän”. Den kommer garanterat att bli barnens favorit för vem älskade inte att springa i vattenspridaren som liten? Självklart kan även vuxna som legat för länge i solen finna svalka i fontänen.

Min gissning är att denna lösning är ganska underhållsfri och inte alltför kostsam för kommunen. Då man inte bygger något skrymmande och fontänen bara är en stor stenlagd yta kan området även i fortsättningen användas för utomhuskonserter och liknade arrangemang.

Bilder från Wikimedia Commons (CC).
Cred till: Bev Sykes, Nils Fretwurst, Joe Mabel.

Ja, har ni inte hunnit ut till Kungsängen för att titta på de fantastiska blommorna så är det dags i helgen. Det är faktiskt första gången jag har varit ute under blomningen och man kan väl säga att jag blev överraskad.

Det är lite lustigt vad en kamera kan åstadkomma. Normalt är inte blommor mitt största intresseområde så jag kunde inte låta bli att skratta åt mig själv när jag låg på alla fyra i gräset. Jag börjar dessutom förstå iden med ett macro. Det var hur som helst en skön eftermiddag i solen och många bilder blev det.

För info så har blomman fått sitt namn av just Kungsängen här i Uppsala och här frodas även Sveriges största bestånd av liljor. Man misstänker att det var Olof Rudbeck d.ä. som tog med sig blomman till Sverige någon gång på 1600-talet. Kungsängsliljan är även Upplands landskapsblomma vilket känns som helt självklart nu när man varit ute och sett prakten.

Jag är en riktig fan av tilt-shift effekten man kan skapa i Photoshop. Att försöka fånga känslan av en miniatyrstad är faktiskt rätt häftigt. När jag gick igenom mina bilder så märkte jag att det inte var många som lämpade sig för ändamålet. Man kan väl säga att grundkravet är att bilden är taget lite uppifrån och att det som skall presenteras redan från början är smått. Bilderna ni tog på semestern över den fantastiska utsikten men gömt i byrålådan för att man knappt ser något och allt är smått och pluttigt är perfekta kandidater för detta. Gräv fram bilderna ur arkivet och börja lek. Det finns guider på nätet som beskriver hur man gör så googla på tilt shift så kommer ni garanterat få massor träffar och inspiration.

I fortsättningen skall jag ha detta i åtanke när jag fotograferar och försöka hitta vyer som passar för tilt-shift effekten. Två bilder har jag trixat med och resultatet blev faktiskt bättre än förväntat. Detta är riktigt kul så det kommer garanterat fler bilder i framtiden. Bilderna är tagna från konserthuset och Skarholmen.

I min spaning efter gamla neonskyltar i Uppsala så har vi kommit till August Johanssons skomodehus på Vaksalagatan. Att denna skylt har fått vara kvar beror troligtvis på sin undanskymda placering på baksidan av fastigheten. Butiken har funnits på samma adress sedan 1848 och har överlevt tre olika byggnader vilket är mycket imponerande! Nuvarande fastighet uppfördes 1961 och man får väl anta att neonskylten härstammar från samma tid.

Nu finns det planer på att bebygga parkeringen bakom Tempo vilket jag uppskattar. Denna ödetomt i centrala Uppsala kan användas till bättre saker och om det blir en park eller byggnad är oväsentligt, bara det anskrämliga planket rivs. Neonskylten lär försvinna ifall man väljer att bygga ett nytt hus men jag är envist positiv och förutsätter att den bara får en ny och mer synlig placering.

I går när jag var på väg hem så hade det samlats en massa folk runt ett träd vid korsningen gågatan och Bredgränd. Det var självklart vår nya stadsklenod som hedrade Uppsalaborna med sin närvaro. Slagugglan är onekligen mäktig fågel och det är första gången jag själv ser den.

Av en slump hade jag med mig min gamla pocketkamera som jag inte använt på minst ett år. Den dök upp i en låda när jag städade häromdagen och  i brist på en bättre förvaringsplats hamnade den i innerfickan på min jacka. Jag har alltid tyckt att den varit en riktig kanonkamera men det var tydligen en villfarelse. När jag såg skillnaderna i jämförelse med min systemkamera fick jag en liten chock. Lite naivt har jag tänkt att det duger med en pocketkamera för de flesta tillfällen men det gör jag inte längre. Det trevliga är att systemkameran kommer att kännas betydligt lättare att släpa omkring nu när jag förstår hur överlägsen den är.

När jag ser konserthuset så tänker jag alltid på Borgerna och deras rymdskepp. Jag får en sådan där känsla av att – nä nu jäklar är vi invaderade, spring!

Borgerna är mänskligheten och Federationens värsta fiender i tv-serien Star Trek. Dessa typer åker runt bland galaxerna och ”assimilerar” invånarna de stöter på. Man ersätter sedan delar av kropparna med avancerad teknik för att de skall bli effektivare men framför allt tar man bort den egna viljan för att få en produktiv och medgörlig enhet i det stora kollektivet. Kanske var detta en hemlig dröm som kommunledningen försökte manifestera när de beslutade om utformningen, vem vet?

Huset i sig då? När det nu slutgiltigt står där så får man ju anpassa sig till det hela. Det kommer att vara en evig diskussion om kostnaderna och om platsen var den rätta. Oavsett så tycker jag byggnaden blev ganska tilltalande och den tål att tittas på utan att man blir uttråkad. På min skala är det ett väldigt bra betyg.

I helgen fick jag mig en skön promenad längs E4:ans vitsippsbeströdda sluttningar. Morgonsolen värmde och trafiken var obefintlig. Det är precis så här man vill att en skogspromenad skall vara.

Om ni undrar var asfalten är så pratar vi om vägen som tog de resande norrut från Uppsala fram till 1600-talet. När det sedan blev vanligare med vagnstransporter så dög inte dessa forntida vägar och man började bygga nya landsvägar.

Hålvägar kallas dessa fornlämningar och går att hitta nästa överallt i landet. Här tog man sig fram gående eller till häst. Många gånger hittar man flera spår bredvid varandra och förklaringen är enkel. När ett spår blev för lerigt och obekvämt gick man vid sidan om och ett nytt skapades. De djupaste spåren finns oftast vid sluttningar där regnvatten har kunnat hjälpa till med erosionen.

Följer man hålvägarna upp från det gamla vadstället i Björklingeån kommer man fram till ett gravfält från yngre järnålder. Här hittar man Kung Skutes gravhög samt fem mindre högar.

Platsen är skyltad som gravfält och ni hittar den i Lövstalöt öster om gamla E4:an. Absolut värt ett besök.

Den här runstenen som står i Universitetsparken har en spännande historia. Den kommer ursprungligen från Rasbo där den restes i mitten av 1000-talet. På 1600-talet bestämde sig Olof Verelius att ta med sig stenen till Uppsala där den fick en sekellång vistelse som trägårdsprydnad. 1866 blir det fart på stenen igen då den tillsammans med två andra åldringar skickas till världsutställningen i Paris 1867. Stenen tilldelas en fin bronsmedalj och med den i packningen startar färden hemåt. I den franska hamnstaden Le Havre så byts plötsligt segerparaden ut mot katastrof. Runstenen ramlar i vattnet när den skall lasta på en båt och man anser den är förlorad för gott. 200 kronor får man från försäkringsbolaget som plåster på såren och dessa placeras i en fond hos Nordiska Museet.

Nu händer det något osannolikt. 1880 muddras hamnen i Le Havre och under arbetet hittar man ett stort stenblock. Hamnarbetarna tycker att den ser konstig ut med sina ristningar och börjar misstänka att det kan vara runor. För att få klarhet så skriver man till den danske professorn Ludvig Wimmer och otroligt nog så har han kännedom om fadäsen med den bortappade runstenen. Efter kontakter med Uppsala är stenen snart på väg hem igen efter mer än tio år på en dyig botten.

Först placerar man stenen i Engelska parken. Dåtidens klottrare inspireras dock av de släta ytorna och börjar rista sina namn i stenen. För att skydda runstenen flyttas den därför ner till Linneträdgården. Runt 1920 får den fötter igen och den hamnar nu vid ingången till ärkebiskopsgården. Ytterligare en flytt blir det och som synes står den nu i Universitetsparken i all sin glans. Vi får väl hoppas att den trivs där utan någon önskan om fler äventyr.

Förutom sin historia är runsten udda på ett annat sätt. Den är ristad över en person som fortfarande var i livet vilket är väldigt ovanligt. På stenen står: Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.