Scribo — perspektiv på närmiljön

Enkelt att blogga. Ha! Det beror nog på vem man är. Med min inställning att inget ska göras halvhjärtat slutar det oftast med jätteprojekt.

I egen regi ska det förstås vara. Först ska ett domännamn väljas. Ångest.

Vilket bloggvertyg är bäst? Mera beslut, mer ångest och massor av forumtrådar att läsa.

Hur ska den se ut? Går igenom säkert 1000 teman till WordPress. Testar massor. Väljer några och börjar prova med egna bilder.

Besöker alla nybörjarsidor om php och CSS jag hittar. Testa, testa, testa.

Det går upp för mig att php och CSS kräver mer arbete än jag räknat med och sänker ambitionsnivån motvilligt. Ångest.

Kommer till insikt att bloggandet är en helt ny värld. Det är absolut inte samma sak som att knåpa ihop några webbsidor och få de indexerade på Google. Nytt att lära: etiketter, bloggportaler, pingar, trackbacks och massor med plugins. Nu börjar självförtroendet och entusiasmen svikta ordentligt.

De nära och kära påpekar att jag har varit frånvarande och tankspridd den senaste tiden. Mera ångest

Efter ett antal veckor med asocialt beteende och kurande framför skärmen finns det ändå kvar en viss hoppfullhet. Bloggen har tagit form och jag kan äntligen börja få fram lite inlägg.

Sista spiken i kistan. Att bubbla av idéer och åsikter är en sak, att sedan överföra dessa till skrift en annan. Uppvaknandet är hemskt. Korrekturläser mina första alster och förstår inte ett ord av vad jag skrivit. Superångest.

Jag lever i förvissningen att skrivandet blir enklare genom övning. Än har jag inte gett upp!

Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se

Vallonbruken i Uppland skall få en brunvit liknande den som man har i Glasriket, Småland. Detta kan man läsa i Vägverkets författningssamling. Efter att ha läst igenom VVFS 2006:68 så tog jag mig friheten att leka lite i Photoshop och fick fram följande skylt. Vi får väl se om den övensstämmer med originalet som jag ännu inte sett.

Det är bra att man gör sådana här satsningar. Att försöka få folk att hitta ut till våra sevärdheter för bara gott med sig. Ökad kunskap och intresse hos allmänheten om våra klenoder gör att det inte lika enkelt går att missköta dessa. Arbetstillfällen kommer på köpet.

En eloge till Stefan Holm på Tunabäck Fastigheter AB som har sett till så den gamla skylten till Lagerqvists Järn har bevarats. Järnhandeln har byggts om till bostäder i samband med att man renoverat och byggt nya byggnader i kvarteret. Skylten kommer att sättas upp på sin plats efter att man snyggat till den lite. En stor applåd!

Lagerqvists Järn hade verksamhet på Dragarbrunnsgatan i 107 år och gick i konkurs 1999.

Det var skönt att man tillsvidare stoppade uppförandet av servicebyggnaden i Linnéträdgården. Men varför då kan någon undra?

När jag åker till en sevärdhet så önskar jag att få uppleva den i ett så oförstört skick som möjligt. Att “Disneyfiera” sevärdheter är ett oskick som jag sett fördärva andra besöksmål. Ibland har man knappt sett attraktionen bakom alla vykortsställ. Att få vandra i en park utan glassförsäljning, porslinsklirr och babblande försäljare är snart i sig en sevärdhet. Problemet för Linnéträdgården är inte utformningen av nya byggnaden utan att man vill bygga den.

Om den service som besökarna enligt byggivrarna kräver består av souvenirköp, toalettbesök samt fikapauser så borde detta kunna ordnas bakom orangeriet. Folk kan gott gå ett par meter för att ta sig till en toalett. Om detta är oacceptabelt så borde även andra besöksmål påverkas. Det skulle vara intressant att se Uppsala högar med bajjamajjor vart 50m. Fika kan folk göra på de otaliga kaféerna längs Svarbäcksgan om de anser att det lokala kaféet inte är tillräckligt mysigt. Är man trött i benen eller vill njuta stillasittande räcker det med bänkar i parken. En enklare biljettkur som plockas upp vid säsongsstart borde kunna användas vilket jag sett vid andra sevärdheter.

Jag förstår inte varför man inte har haft nya byggnader bakom orangeriet som första alternativ. Om det är drömmar om försäljningsintäkter från vykort som är orsaken till nuvarande placering så skulle det ge en bitter smak i munnen. Vid Karnaktemplet, Konungarnas dal eller Hatschepsuts tempel i Egypten har man tillåtit sig att lägga souvenirshoppar eller toalett så långt bort att man i vissa fall tvingas åka en intern buss för att nå dessa. Linnéträdgården kommer garanterat att överleva som ett stort turistmål utan nya byggnader i den känsliga parkmiljön. Man kanske till och med skulle flytta huvudingången till den entré som finns längs med Linnégatan.

Min övertygelse är att besökarna i första hand har kommit för att se trädgården och inte för att shoppa. De accepterar säkert att de måste gå några meter för att uträtta övriga behov om det medför att man får se en oförstörd park.