Marstastenen eller Skräddarstenen

skraddarstenen-1

Nu har jag varit iväg och tittat på ett av stadens största flyttblock, Marstastenen eller Skräddarstenen som den också kallas. Är den störst? Nä, vi vet ju att inom kommunen hittar vi Myggstenen som är betydligt större.

skraddarstenen-1927.jpg
Skräddarstenen vid Marsta. Foto: C.G. Alm, 1927.

Det kan ändå vara kul att veta att det är den största stenen som vi hittar på rimligt avstånd från staden. Uppgifterna jag har är från boken Uppsala-traktens naturminnesinventering. Den täcker inte in hela Uppsala kommun men sträcker sig ungefär 8-9 km i vardera riktning från stadens centrum. Här pekar man ut Skräddarstenen som det största flyttblocket inom inventeringsområdet och det får man väl lita på.

skraddarstenen-4

Som ni ser på bilderna är den starkt sönderklyftad. Blocket mäter ändå cirka 12 x 15 meter i omkrets och är 8 meter hög. När husen var färre och växtligheten lägre måste den ha varit ett fantastiskt landmärke för de som kom resande från Gävle mot Uppsala eller vise versa.

skraddarstenen-2

Det är extra roliga att man ger en vink om ursprunget till namnet Skräddarstenen. Namnet skall den ha fått ”av att folket om torsdagsnätterna hörde klippet av en skräddares sax under densamma”. Tyvärr ger man ingen förklaring till ljudet men vi får glädjas åt det lilla.

Hur som helst var det en trevligt besök och stenen är stor, även om den inte är störst.

Skräddarstenen på Google Maps.

Feithska tomten

parkering-oden-ygg
Feithska tomten. Idag en tom och tråkig bakgård i kvarteret Oden Ygg. Bild tagen från S:t Persgatan.

Något som har lockat min nyfikenhet är en plats i Uppsala som kallades för ”Feithska tomten”. Med jämna mellanrum dyker den upp i gamla texter och var tydligen ökänd på sin tid. Det brukar vara ett gott tecken när man vill lära sig mer. Inte i det här fallet. Jag gissar att platsen inte var tillräckligt fin för att någon skulle ta sig tid att skriva ner dess historia.

feithska-tomten-slutet-1920talet.jpg
Feithska tomten i slutet av 1920-talet. S:t Johanneskyrkans torn syns i fonden. Foto: okänd.
feithska-tomten-1910.jpg
Feithska tomten. Foto: Josef Ärnström, 1910.

Enligt boken Industristaden Uppsala kommer namnet från Hans Jessen Feith & Söner. De var prisbelönta bagare som drev bageri i både Uppsala och Stockholm på 1800-talet. Deras rörelse låg faktiskt på Östra Ågatan och inte här vid vid Kungsgatan. Det lustiga är att det är osäkert om familjen Feith någonsin ägde tomten i kvarteret Oden Ygg. Däremot skall de ha haft planer på att uppföra ett nytt bageri/konditori på platsen och det räckte tydligen för att ge den dess namn.

Åtminstone från slutet av 1800-talet och i början av förra seklet användes Feithska tomten som marknadsplats. I huvudsak var det cirkusar och tivolin som ställde upp sina stånd och attraktioner på gården. Om jag förstått det rätt så var det hit vanligt folk gick för att roa sig. Här kunde man se på olika uppträdande men även hitta skräckkabinetter, mekaniska dockor och spelautomater. Kvällarna kunde avslutas med olika sorters fyrverkerier.

feithska-tomten-1910-viola.jpg
Jättedamen Viola. Foto: Josef Ärnström, 1910.
glada-kalle-feithska-tomten.jpg
”Glada Kalle med grisen” från Feithska tomten. Foto: Okänd.

En uppfattning jag fått var att platsen inte hade speciellt bra rykte. Den verkar ha dragit till sig all sorts folk, bra som dåliga. Nedanstående är två exempel från gamla notiser och skulle man börjar gräva i tidningsarkiven hittar man troligtvis fler.

I en tidningsartikel från 1884 skriver man om en äldre herre som skulle gå in på den ”s. k. Feithska tomten för att taga der pågående förlustelser i betraktande”. Då skall en yngling dykt upp med en blottad kniv och hotat mannen. Ynglingen blir tillrättavisad av en stationskarl som ser det hela. Den unge förövaren vänder då sig mot stationskarlen och hugger denne i ljumsken.

1889 skall två svarta män som vanligtvis uppträdde på Feithska tomten blivit fulla och ställt till med kravaller i staden. Den ene var så våldsam att det krävdes 6 poliser för att gripa honom.

feiths-barnklader-oden-ygg.jpg
Feiths barnkläder i korsningen Kungsgatan – Vaksalagatan. Foto: J Liljeholm, 1966.

Ett sista minne av platsnamnet skall vara Feiths barnkläder som låg i den gamla tullbyggnaden i korsningen Kungsgatan – Vaksalagatan.

Om man bara tittar på de uppgifter jag presenterar här har marknadsplatsen funnits i nästan ett halvt sekel. Trots det har det varit svårt att hitta några referenser. Jämför man med det samtida nöjesetablissemanget Rullan på andra sidan Vaksalagatan blir det fånigt. Där har det skrivits spaltmeter och dess historia har även getts ut som häfte 1936.

Som ni säkert förstår har jag inte möjlighet att läsa varenda bok som går att uppbringa men lite mer hade jag hoppats på. Har ni några tips eller trevliga historier om Feithska tomten tar jag tacksamt emot dem.

Grattis bloggen på 10-årsdagen

nyakers-kvarn
Nyåkers kvarn, Jumkilsån.

Ett stort grattis bloggen! Nu har scribo.se varit online i 10 år. Det är antagligen en bedrift och skall självklart firas med någon sötsak.

Tio år är lång tid men tänk hur mycket enklare allt blivit med de olika bloggplattformarna. När jag började med detta för över 20 år sedan var förutsättningarna lite annorlunda. Då krävdes det till exempel att man kunde skriva kod, nöjde sig med 256 färger och orkade kämpa med långsamma modem. Idag kan man koncentrera sig på innehållet vilket är trevligt.

Precis som förra året kan vi titta framåt. Klart är att bloggen kommer att leva vidare under lång tid. Det beror helt enkelt på att mitt intresse för Uppsala är precis lika stort som när jag började. Sen vet jag hur jag fungerar. Stöter jag på något spännande kommer jag inte att släppa det förrän det är utrett och publicerat.

En annan sak som har kommit med åren är att jag inte försöker jaga eller pressa fram nya inlägg. Bra eller dåligt? Det är i alla fall en befrielse. Framför allt känns det lustfyllt varje gång man sätter sig ner och skriver något. Själva idén med bloggen med andra ord.

Tack alla ni som skriver till eller lämnar kommenterar i bloggen. Ni är bäst!

Den så kallade Kolerakyrkogården i Östhamra

osthamra-gamla-kyrgogard

För någon vecka sedan tog jag mig ut till Östhamra, strax öster om Knivsta, till en plats som jag först hittade i 1979 års Ekonomiska karta. Där skall det nämligen finnas en gammal övergiven kolerakyrkogård. Det blev en strålande ursäkt för att göra en utflykt.

Innan jag började klampa runt i markerna fick jag mig ett samtal med ägarna. Som vanligt var de fantastiskt trevliga och tog sig även tid att visa vägen. Det var spännande att få höra deras berättelser och funderingar om platsen. Till exempel förrättar man fortfarande utomhusgudstjänster vid den gamla kyrkogården.

kolerakyrkogard-1976
Kolerakyrkogård, Ekonomiska kartan 1979.

osthamra-gamla-kyrgogard-1690
Gambl Kiörkio gården (med risk för felstavning). Gamla kyrkogården i Östhamra, Östuna socken, 1690. Lantmäteristyrelsens arkiv.

Enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök den är känd i trakten som en kolerakyrkogård och det var inte hellre någon nyhet för de som bor i krokarna. Man skall även ha funnit benrester i området. Några riktiga undersökningar har man dessvärre inte gjort. Koleran drabbade oss på 1830-talet och några årtionden framöver. När jag börjad gräva lite djupare i arkiven upptäckte jag ganska snart att den är betydligt äldre än så. Den äldsta kartan jag hittade är från 1690 och redan då benäms gravplatsen som gamla kyrkogården.

osthamra-gamla-kyrgogard-centrum
Kallmurning i mitten av kyrkogården.

Fördelen med att ha en blogg är att man faktiskt kan tillåta sig att spekulera lite. Jag tror att det med stor sannolikhet har funnits en kyrka eller ett kapell på platsen. Varför då? I mitten av kyrkogården kan man fortfarande se delar av någon form av kallmurad konstruktion. Den största anledningen är ändå att förr i tiden begravde man i princip alltid sina döda i anslutning till en kyrka.

Man skall komma ihåg att när man slutade begrava folk runt Domkyrkan och Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala på 1700-talet var det väldigt kontroversiellt. Jag har svårt att se att en sockenförsamling skulle gå i bräschen för en sådan förändring och ulokalisera en begravningsplats. Nu vet jag att Gamla kyrkogården i Uppsala var fristående när den dök upp i mitten av 1600-talet. Det var dock ett väldigt udda tilltag. Staden hade fått en ny stadsplan och Hospitalet i centrum kunde då inte forsätta begrava sina döda inne i staden. Det är dock en helt annan historia.

osthamra-gamla-kyrgogard-muren
Västra kyrkogårdsmuren.

Hur gammal kan då kyrkogården i Östhamra vara? Jag gissar att vi får vända blickarna mot Östuna kyrka som ligger två kilometer västerut. Den uppfördes i slutet av 1400-talet. Jag undrar om inte kyrkogården i Östhamra är äldre. Den kyrka som borde stå där kanske brann eller hamnade i någon annan olägenhet. När man sedan bestämde sig för att uppföra en ny kyrka valde man av någon anledning att placera den i Östuna. Kyrkogården och den vigda jorden blev kvar och kunde återanvändas som kolerakyrkogård fyra hundra år senare. Slut på spekulationerna… Antagligen får vi inte reda på hur det egenligen gått till men när man vandrar runt på sådana här platser är det lätt att fantasin tar tag i en.

Kyrkogården syns tydligt på diverse satelitfoton. http://kartor.eniro.se/m/WnYYH

Von Bahrska häcken, en långbänk

von-bahrska-hacken-1

Jag läste på lite om von Bahrska häcken och skrattade åt den vanliga beslutsångesten som brukar drabba Uppsala. I det här fallet gäller det faktiskt namnet.

Det hela började med ett förslag 1909 av Johan von Bahr, ledamot i drätselkammaren sedermera borgmästare. Där föreslog han en skogsplantering för att skydda staden mot nordanvinden. Utan större protester gick beslutet igenom och med hjälp av skolungdomar skulle man ordna en plantering mellan Galgbacken och Gränby. Nu nådde man inte ända fram till Gränby men det blev uppenbart en lång plantering som stod färdig 1910.

von-bahrska-hacken-1952
Von Bahrska häcken innan den helt omgärdas av bebyggelse. Ekonomiska kartan 1952.

Ganska snart kom den att i folkmun kallas för just von Bahrska häcken. Myndigheterna var inte lika förtjusta i namnet men det tog dem över trettio år att ge den ett officiellt namn. 1939 kom man först upp med namnet Nordanbältet vilket ogillades. Under följande år dök det upp nya förslag som Granbältet, Skogsbältet, Norra Skogsbältet, Parkbältet och Norra Parkbältet. Man var motståndare till att förslagsställaren skulle ge namn åt planteringen och dessutom var man överens om att det inte var en häck.

1943 tar man sig i kragen och ger den det officiella namnet N. Skogsbältet. Nu kanske det hela vore avslutat här om det inte var så att Uppsalaborna verkar ha fortsatt att kalla den för von Bahrska häcken. 1965 väljer man slutligen att byta namn till det i folkmun använda namnet.

norra-skogsbaltet
Norra Skogsbältet, officiellt, misstag eller konspiration ;-)

Det som är underligt är att om man tittar i Uppsala kommuns kartverktyg, som jag alltid trott bara visar de officiella namnen, hittar man namnet Norra Skogsbältet på den västra delen av planteringen. Det här har jag inga problem med. Kanske tänkte man att Vattholmavägen skapade en barriär och ville markera att det numera är två skilda skogspartier.

Det finns dock en sak som motsäger detta. Om man tittar i den officiella listan över namn och platser i Uppsala lyser Norra Skogsbältet med sin frånvaro. Den senaste listan är bara två månader gammal men här finns namnet inte med. Däremot har det funnits med i kartvertyget under lång tid. Man undrar om det är någon övervintrad tjänsteman som trixat in namnet för att få upprättelse… ? Vem vet men något är uppenbart fel.

Länkar:
Förteckning över namn på gator, parker och andra allmänna platser.
Uppsala kommuns kartverktyg.

Linnés soffa – Linnés Hammarby kulturreservat

linnes-soffa-sernader-1937
Rutger Sernander sittandes i Linnés soffa. Foto: Gustaf Sandberg 1937. 

Förra helgen tog jag mig en promenad längs Kyrkstigen vid Linnés Hammarby. Inspirationen var den fantastiska bilden ovan med Johan Rutger Sernader sittandes i det som kallas ”Linnés soffa”. Sernander var för övrigt en framträdande botaniker, geolog och arkeolog i början av förra århundradet.

Berättelsen om platsen är följande. Linné var tydligen en flitig kyrkobesökare. Linnes soffa var en plats där han stannade upp tillsammans med sin hund under sina promenader från Hammarby till kyrkan. Sägnen säger att här vilade han en stund och rökte sin pipa innan han fortsatte. I kyrkan stannade han ungefär en timme men lämnade den ibland mitt under predikningarna för han tyckte prästen höll på för länge. Det som är spännande är att när Linné var trött eller sjuk gick hunden själv och besökte soffan. Hunden fortsatte även till kyrkan där den lade sig i Hammarby-bänken, på samma plats som Linné brukade använda. När hunden kände att att en timme hade gått reste den sig med ett ”voff” och strövade hem igen. Detta hände ett flertal gånger och prästen beklagade sig för Linné. Linné ska då skämtsamt ha svarat att han borde förstå att predikningarna var alldeles för långa när till och med de oskäliga djuren gick sin väg. Den här historien nämns i boken Familjetraditioner om Linné, Tycho Tullberg 1919.

linnes-soffa-2016

linnes-soffa-2-2016

Som ni förstår var jag tvungen att ta mig en tur dit. Nu är väl inte detta en av Uppsalas största sevärdheter men viss känner man historiens vingslag när man slår sig ner på stenen. Den fina mossan som ni ser på den gamla bilden skall enligt uppgift försvunnit runt 1980 efter att man avverkat omkringliggande skog.

Provisoriska Flottsundsbron – sista broöppningen

flotsund-brooppning-1

Tidigt i morse var jag ner till Flottsundsbron och tittade på den sista broöppningen av den provisoriska bron över Fyrisån. Nu vet jag inte om det är den sista för alltid men bron ska förr eller senare bort. Jag har dessutom inte fotat förloppet tidigare så det var helt enkelt läge att göra det nu eller aldrig. Man gjorde en extra broöppning för att M/S Kung Carl Gustaf skulle få åka upp till sin kajplats inne i stan. De som följer lokalpressen vet att båten hade börjat läcka och har tillbringat den senaste veckan på ett varv i Stockholm.

flotsund-brooppning-2

Tydligen är den öppningsbara delen av bron delad i två stycken. Först lade man upp ena delen på bron. Den andra delen fick hänga kvar i kranen medan båten passerade.

När jag ändå var på plats tog jag lite bilder på bygget av de nya brofästena. Som jag nämnt tidigare är det här händelser som sällan dokumenteras. Bilder på byggstarter och invigningar finns det gott om men själva arbetet mellan dessa passerar ofta ganska obemärkt.

flottsund-brofaste-vaster
Västra brofästet.

flottsund-brofaste-oster
Östra brofästet.

Couragebacken och kvarteret Biskopen eller Rundeln

kuragebacken-st-olofgatan.jpg

Det är alltid kul med gamla platsnamn. Häromdagen stötte jag på ett som jag inte hört förut och självklart måste jag sprida det vidare. I en gammal målning från 1776 nämner man ”Fru Sylvanders gård i Courage Backen”.

Jag förutsätter att i det här fallet betyder courage mod. Lite moderniserat blir det då Kuragebacken. Om det stämmer kan man av namnet nästan ana de mödor och problem som uppstod när man tog sig uppför eller nedför den branta backen. Det ser ut som om vägen är obelagd på målningen. En lerigt väg måste ha varit en mardröm om man till exempel ville passera här med en tungt lastad kärra. Till och med idag kan det vara lite läskigt att cykla nedför backen när gatstenen är regnvåt.

kuragebacken-1776.jpg
Akvarell av Johan Gustaf Härstedt, 1776.

Hur vet man nu att bilden är från just från denna backe längs S:t Olofsgatan? Någon har skrivit på monteringsarket, ”Taube, Gurli: Från gångna tiders Uppsala, 1950. s. 33 – … fru Sylvander bodde i kvarteret Biskopen nr. 7 och Couragebacken var följaktligen Järnbrogatsbacken”. Jag äger boken och har kontrollerat uppgiften.

Här får vi dessutom ytterligare ett namn på backen, Järnbrogatsbacken. Platsnamn är ju bara användbara om de är spridda i folks medvetande. Den som skrev anteckningen ansåg att tydligen att ingen kunde missförstå beskrivningen. Man börjar då självklar undra om backen skapat rubriker även i modern tid? Nåväl, gatan bytte namn till S:t Olofsgatan 1964 så Couragebacken är nog ett mer passande namn och jag skall absolut börja använda det igen.

kv-rundeln-1702.jpg
Karta 1702 ”Rundels Qvart:t” (tolkat Hoffman) markerat med blått.

Den som gör sig besväret att leta efter kvarteret Biskopen (som nämns i anteckningen och boken) i en modern karta kommer inte att finna det. Jag vet inte exakt när det försvann men idag hittar vi Universitetshuset och dess park i det gamla kvarteret. Även detta kvarter har haft olika namn och som ni ser på kartan ovan från 1702 kallas det Rundelskvarteret.

Som jag nämnt tidigare tycker jag det är tråkigt när gamla namn försvinner. Självklart är adresser praktiska men det är så mycket mer själ i de gamla platsnamnen. Sprid dem vidare om ni får möjlighet.

Grattis bloggen på 9-årsdagen

hostnogat.jpg

Grattis bloggen på 9-årsdagen. Det blir absolut ingen fest idag eftersom jag varit olydig och struntat i bloggen i nio månader. Så blir det ibland när man måste prioritera. Trots det unnade jag mig en Höstnougat som jag hittade i en alldeles för gammal Aladdinask.

Framtiden då? Jodå, visst kommer jag att skriva nya inlägg men jag skall erkänna att det har varit ganska skönt med en bloggpaus. De flesta anar säkert inte hur mycket tid det krävs för att hålla igång en blogg. Ni som har egna bloggar förstår nog detta och jag beundrar er som år efter år oförtrutet publicerar nya och intressanta inlägg.

Nåja, nu när kvällarna är mörka börjar det rycka lite i skrivarfingrarna. Det är ju så fantastiskt kul när man tar sig tid och lär sig nya saker. Nu känns det faktiskt som om det dags att gräva runt lite i Uppsalaleran igen.