Scribo – perspektiv på närmiljön

När man sitter och bloggar är kaffe en oumbärlig ingrediens. Mina absoluta favoritmuggar är dessa två från Arabia med dödskallar :) Det är egentligen en likadan mugg som Muminmuggarna men med ett mönster designat av Tony Alfström enligt ett tryck i botten. Jag hittade dem på en fabriksutförsäljning för många många år sedan och tyckte de var ganska fräcka.

Igår så försökte jag hitta information om muggarna men det gav ett magert resultat. En finsk nätauktion var det enda stället där det fanns en bild och där kunde jag läsa att slutpriset blev ofattbart högt. Kan det verkligen vara sant?! Om det stämmer blir man ju alldeles svettig och jag får nog sluta trava dem bland de andra muggarna. De är ju fortfarande hela och fina så kanske är det läge att ersätta dem med några nya ur Muminserien. Det är ju utformningen som jag gillar med ett skönt öra och lagom storlek. Jag har lite svårt för ljummet kaffe och med dessa hinner jag dricka upp kaffet innan det kallnar.

Vintern är inte min favoritårstid men när det är så där riktigt kallt att rimfrosten klär de kala grenarna är det riktigt vackert. De är en av de få stunder under denna tid som jag med en viss entusiasm byltar på mig och tar en vända ut i naturen. Jag måste också påpeka att jag är väldigt nöjd med årets vinter för jag avskyr slask och regn betydligt mer än några minusgrader.

Läbybron, som fick sitt vackra utseende 1903 gör sig bra i svartvitt. Sanningen är den att det redan höll på att skymma när jag kom på att jag skulle åka dit så det fanns ingen färg till att börja med. Jag har nämnt bron i en tidigare bloggpost om bautastenar och jag är säker på att bron kommer dyka upp fler gånger. Förutom att den är fotogenisk finns det lite annat intressant att berätta.

Bron på Google Maps

Nu är det dags för en ny kategori med inlägg som jag tänkte kalla för ”Upptäck din hembygd”. Tanken är att jag skall beskriva de tjänster och samlingar jag använder när jag letar information om Uppsala. Det blir nog inga djupdykningar utan mer som en ”komma igång guide” och jag hoppas att de kan inspirera fler att börja gå ut och vända på stenar.

Inget är riktigt planerat ännu för jag fick idén häromdagen när min hylla med Uppsalaböcker bestämde sig för att uppdraget var slutfört och släppte från väggen. Det var tur att det stod några lådor under hyllan för nu hänger den bara lite käckt på sned.

När jag började intressera mig för Uppsala var det biblioteket som gällde och Internet bestod mest av hemsidor med text i olika färger och animerade gif-bilder. För att slippa ta mig dit började jag leta böcker på antikvariat istället och så har det fortsatt genom åren. Jag tycker dessutom att de mest intressanta böckerna lämnade tryckeriet för många år sedan. Dagens utbud med Uppsalaböcker följer kokbokstrenden med mer glammiga bilder och mindre innehåll och det är väl ok om man inte är en nörd som jag.

På internet är det precis tvärt om. Fler och fler arkiv digitaliseras och görs tillgängliga för allmänheten och det är bara att applådera utvecklingen. Idag kan man göra det mesta av sökandet från datorn även om det ibland krävs att man går ut i det verkliga livet och rotar i arkiven. Jag skall erkänna att många av mina utflykter faktiskt har startar i något arkiv. I jakten på information så bläddrar man igenom ganska stora mängder fakta och det är nästan oundvikligt att inte sitta där med en hel drös med nya uppslag. Ett angenämt problem som jag kanske kan sprida vidare.

Det har ju snackats länge om att placeringen av Uppsala Konstmuseum uppe i Slottet inte är optimal och ett antal olika platser har föreslagits under åren. Om jag fick välja så skulle mitt förstaval bli den gamla jästfabriken nere vid Tullgarnsparken. Jag vurmar lite för gamla industribyggnader och dessutom är huset både vackert och har ett fint läge nere vid ån.

Placeringen skulle ge lite skjuts åt området och åpromenaden skulle kunna bli en naturliga länk som binder ihop centrum med de nya bostadskvarteren i Kungsängen. En sådan länk tycker jag saknas helt och museet skulle ge folk en anledning att gå lite längre än till den nya bro som planeras nedanför Strandbodgatan. Området är under utveckling och redan nu skulle man kunna planera för restauranger och kaféer samt ställen att angöra med bussar och så vidare. Ett perfekt tillfälle att ta utveckla denna solsida av Fyrisån till något mer är genomfartsled.

Hur realistiskt är det då? Inte alls skulle jag nog säga för enligt ett planförslag från kommunen så är det möjligt att man inte bygger något här före 2030 men det hindrar ju inte att man önskar något. Vilken tur att jag har ett andraval också, nämligen att man bygger något spännande på den numera ganska tomma tomten runt Lindvalls Kaffe.

För de som vill ha lite fakta kan jag berätta att byggnaden uppfördes 1902 och arkitekten var Carl Axel Ekholm. Trots att jag tittat på huset flera gånger var det först nu som jag upptäckte att det sitter en klocka ovanför namnet.

Nu är det är dags att göra sig av med granen men i år känns det lite vemodigt. Granen har nämligen mått prima och barren sitter där de ska. Den senaste tiden har granen dessutom gett vårkänslor för den är helt täckt med nya skott. Jag kan faktiskt inte minnas när jag sist hade en så här bra gran.

Jag köper alltid den vanliga rödgranen eftersom jag tycker det ska lukta gran när det är jul. Att den tappar barren ibland är ett lågt pris att betala för en perfekt julstämning. I år har den som sagt varit snäll så förhoppningsvis slipper man hitta barr långt in i sommarmånaderna.

Idag trotsade jag kylan och drog iväg till en av de få platser längs Fyrisån som aldrig fryser. Söder om Ultuna gård finns nämligen en kallkälla som är en av Upplands vattenrikaste. Det som kommer upp ur backen är samma vatten som vi Uppsalabor har i våra kranar med den lilla skillnaden att hemma är det avhärdat.

När det blir riktigt kallt så sveps hela området in i en tjock dimma och det blir fantastiskt vackert. Tyvärr klarade inte mina fingrar många minuter i den femtongradiga kylan men några bilder blev det. Änderna verkade dock stortrivas och har man tur kan man få se Kungsfiskare, en fågel jag gärna skulle vilja fånga på bild någon gång. Jag rekommenderar alla att ta en sväng förbi källan nu när kylan gör den magisk.

Här hittar ni källan på Google Maps

Idag skall jag ta och fixa mitt enda nyårslöfte och av bilden förstår ni säkert vad det är

Det verkar inte spela någon roll hur man organiserar innehållet för det man behöver kommer alltid att stå längst bak i skåpet. Efter att ha plockat ut och in alla burkar några gånger är man snart tillbaka i det vanliga kaoset. På senare tid har jag faktiskt gett upp och och låter ordningen sköta sig själv men vid jul började det ramla ut saker varje gång jag öppnade dörren så nu måste jag göra en insats.

Jag är normalt ganska ordningsam och detta får väl räknas till en av mina mörka hemligheter :) Hur har ni det själva med ”burkskåpet”, är det ordning och reda eller jagar ni ständigt efter ett passande lock?

När vi var ute vid Ulva kvarn i höstas undrade en vän vad det var för mening med att fota en tom bänk. Jag vet inte vad man svara på det men en bänk fungera väl lika bra som något annat. Igår var jag där igen och nu kändes höstens bänkbilder väldigt passande för det är alltid kul att se en plats i olika skepnader. Det var lite läskigt för höstbilden hade jag tagit hopkrupen längst ut på kanten av kvarnrännan men nu var den dold av snö och det var riktigt halt.

Jag måste komma ihåg att ta bilder i vår och sommar så jag får en bild på alla årstider. Det är lite lustigt för när jag tänker på den tidiga våren så är det inte knoppar som brister det första som dyker upp utan det är lukten av ruttet gräs. Jag vet inte varför jag har en så stark association till just den lukten och det är dessutom inte någon negativ känsla. Kommer det från barndomens lek med smältvatten månntro?

Jag kan inte låta bli att fascineras över att se solnedgången redan klockan kvart i tre på eftermiddagen och visst är vissa ögonblick minnesvärda även om skorna är fulla med snö. Gott nytt år på er!

Bilderna är tagna i förrgår vid Ulva kvarn.

Yippee! årets bästa julklapp. Efter ett halvårs letande är den äntligen min, och bloggens förstås för båda kommer ha glädje av den. Den här rapporten är en riktig guldgruva av information och är ofta en refererad källa i många andra böcker och texter. Till inventeringen på 194 sidor hör en enorm karta med alla spännande saker utritade så man har en möjlighet att hitta dit. Jag har bläddrat i den några gånger tidigare då den finns som läseex. på biblioteket men det är inte riktigt samma sak som att ha den i bokhyllan.

Det är mycket botanik och uppräkning av latinska namn som inte är mitt största intresse men det finns så mycket mer att glädjas över. Man mäter träd och flyttblock, beskriver konstiga växtfenomen, nämner de bästa utsiktspunkterna och dessutom använder man ordet vacker frekvent genom hela inventeringen. Det bästa av allt är att man dokumenterat gamla namn som ”Hubby pilar” eller ”Skräddarstenen” och där det finns beskriver man bakgrunden eller sägnen bakom namnet. Jag får tårar i ögonen.

Med boken följde två blad, ett gåvobrev och en beskrivning över tryckfel. I gåvobrevet till en av de som deltog i inventeringen ursäktar man sig för att rapporten inte blev publicerad när den var aktuell och orsaken var att man hade slarvat bort den. När man återfann den så ansåg Uppsala kommun att den fortfarande hade så stort natur- och kulturhistoriskt värde att man valde att trycka den vilket gjordes 1993 det vill säga 50 år senare!

Ni som orkar räkna undra varför jag säger 50 år när det borde vara 49. Tryckfelsnisse är inblandad och enligt det andra bladet säger man att rapportens rubrik är felaktig. Inventeringen lämnades in till staden 31/12 1943 och inte 1944. Det gör inget jag lovar, här hoppar vi av glädje :)

Gränseken står i södra delen av Vårdsätra naturpark eller närmare bestämt i kanten av den lilla delen som ligger öster om Vårdsätravägen. Eken är intressant av andra skäl än sin storlek även om den är betydande med sina 5.6 meter i omkrets. Som namnet antyder var den en gränsmarkering i den rågång som delade Vårdsätra och Ultuna kungsladugårdars ägor.

Det var ovanligt att träd användes som markeringar eftersom man ville ha något mer beständigt och det normala var att man byggde rösen eller använde stora stenar. På en karta från 1893 har man ritat ut trädet (se II) och det är första gången jag sett en enskild växt markerad på en äldre karta. Eken fick status som naturminne 1936 men tyvärr räcker inte skyddsföreskrifterna till för att rädda trädet. Eken är döende och för att den inte skall falla sönder så har man varit tvungen att stadga grenar med en stödvajer. Ta en titt när ni passerar för den kommer inte stå där för evigt.

Vid den romerska ettan på kartan skall en annan gränsmarkering eller ”visesten” vara placerad och enligt beskrivningen till kartan skall den vara 60 centimeter lång och trubbig upptill. Om inte det varit så mycket snö hade jag garanterat gett mig ut i snåren för att leta.

Som ni säkert märkt har jag har haft julledigt från bloggen men igår blev det äntligen en promenad med kameran. Målet var Vårdsätra naturpark och den stora ”Strandeken” som man hittar i reservatets norra del.

Eken är troligtvis Uppsalas största med en omkrets på 7.2 meter. Det finns grövre ekar runt om i Uppland men detta är onekligen ett mäktigt träd. Eken växer i omkrets med några centimeter varje år så klarar den sig från blixtnedslag och stormar kommer det säkert att bli ett riktigt rekordträd. Den svarta saken som sitter på stammen på den undre bilden är min handske. Jag hängde upp den för att ha något att jämföra med.

God fortsättning önskar jag er alla.

Jag vet inte vad det är men ibland blir jag ruskigt trött på mitt bloggtema och jag har ofta funderat på att skriva ett nytt. Tyvärr har jag inga bra idéer så istället tänker jag använda julledigheten till att försöka göra saker lite tydligare.

Med en enkel design har man ju inte så mycket att leka med men jag skall försöka stöka om lite bland kategorierna så att de beskriver innehållet bättre. En annan sak som jag skjutit på en längre tid är att sätta etiketter på alla mina inlägg. Det är ett riktigt megajobb som kommer att ta många timmar i anspråk men det ger å andra sidan möjligheter till lite nya funktioner och bättre navigering. Nu skall jag erkänna att jag tycker sådant här är ganska kul och när man väl kommer igång så brukar det alltid leda till nya spännande idéer.

Slutligen hoppas jag att det blir många fina dagar över julen så man kan gå ut och fotografera. Jag har nämligen bildbrist och utan bilder blir det inga nya inlägg.

Den här bron som ligger sydväst om Bärby hage och i änden av Tunabergskolonin byggdes 1995. Det är en i klassisk balkbro i betong och var en del i bygget av Bärbyleden.

När jag började denna serie om broar försökte jag läsa på lite om olika konstruktioner och uttrycket GC-bro dök upp hela tiden utan någon vidare förklaring. Som lekman är sånt riktigt irriterande och det kändes faktisk lite pinsamt när jag slutligen förstod att det var en förkortning av något så enkelt som gång och cykelbro. Nåja, nu när jag vet det kan jag ju stila lite själv och använda det i rubriken.

Här hittar ni bron på Google Maps.

Detta är inlägg 25 i serien om broar över Fyrisån.

Maligrop heter det lilla diket och dammen som är kvar efter en tidigare sträckning av Fyrisån. Dammen hittar man i aldungen norr om parkeringsplatsen vid Flottsundsbron. Jag nämnde den i mitt förra inlägg som en vik i Fyrisån utritad på en karta från 1693.

Orsaken till att jag valde att göra en egen postning om detta är att jag gillar platser som har en egen historia. I folkmun kallades nämligen vattensamlingen för ”Malins grop” och det berättas att en flicka med namnet Malin dränkte sig här samma dag som hennes älskade firade sitt bröllop med en annan. Inte den gladaste historien men det är ändå den som gör det spännande att åka ut och fotografera även denna oansenliga vattenpöl.

Platsen på Google Maps.

Källa: Mälarens Minnen I, Upsala minne, C. J. Bergman 1844