Geijersdalen, Sankt Olofs dike, Sankt Olofs källa och Rudbeckens fåfänga


Geijersdalen

Som vanligt hittar man saker när man gräver efter annat. De här inlägget skulle bara vara en enkel genomgång av namnen på Geijersdalen men det blev en hel del läsande i slutänden.


Karta från 1663 med S:t Olofs dike, ”St Olüfs dijkie”

Den här kartan från 1663 dök upp när jag sökte efter källor om Ruddammsvretarn. Själva kartan är nämnd i boken Uppsalas gatunamn (Mats Wahlberg 1994 sidan 35). Här tar man upp namnet ”dragarbroo dijkiet” som ni ser i bilden ovan. Det jag fastnade för är det jag hittade nere i vänstra hörnet och som jag tolkar som ”St Olüfs dijkie”. 

Det känns ganska naturligt att dalen hade namnet Sankt Olofs dike. Källan i västra delen av dalen hette usprungligen Sankt Olofs källa vilket kanske inte är något nyhet. När det blev trendigt på 1700-talet att dricka källvatten började man kalla den för Uppsala Hälsobrunn.


Brunnshuset över Sankt Olofs källa.

I boken, Det Gröna Uppsala (Eric Laufors 1987) säger man att Geijerdalen även har kallats för ”Rudbeckens fåfänga”. Det här blev en lite utmaning och slutade med att jag fick gräva bland antikvariaten för att hitta kioskvältaren Rudbecksstudier från 1930.

Tydligen var ”Rudbeckens fåfänga” förknippat med dalen under främst 1700- och början av 1800-talet. Det gick många rykten om platsen vid den här tiden. Vissa trodde att den var skapad för att leda upp vatten till slottet. Några menade att idén med Geijersdalen var att man skulle leda om Fyrisån väster om åsen även om det nog hade varit omöjligt. I en bok från 1854 tror man fortfarande att den var grävd och inte en erosionsdal.


Avritning av Rudbecks slussbyggnad vid S:t Olofs dike, 1709.

Det hela började på 1600-talet. Man hade då planer på att bygga en kanal från Hjälmaren via Vänern till Västkusten. Vårt eget universalsnille Olof Rudbeck skickade ut sin elev Ingebrecht Otto att inventera kanalsträckningen och lyckades även få pengar för att bygga en slussprototyp 1686. Det här projektet var inte speciellt framgångsrikt och 1690 var slussen bara halvfärdig. 1696 skickade man in en redogörelse över vad man kommit fram till men i detta läge strandade projektet.

Efter den stora stadsbranden 1702 så kände sig Olof Rudbeck manad att lämna ifrån sig en del av materialet som var reserverat för bygget. Slusskonstruktionen stod dock kvar under många år som ett minne över Rudbecks storslagna planer. Det var nog här alla rykten startade och gav oss namnet ”Rudbeckens fåfänga”.


”Geijers dal” av Eric Österlund omkring 1855. (DM)

Varför Geijersdalen kallas Geijersdalen verkar däremot hamna i kategorin ”Platser där en kändis stannat till en stund”. Vi har ju andra namn i Uppsala som Kungseken och Pattons hage som har samma ursprung. Erik Gustav Geijer gillade tydligen att vandra runt i dalen. Nu får man väl ändå säga att namnet är ganska vedertaget och den äldsta referensen jag hittat är en teckning från Digitala museet som kan vara från 1855.

Slutligen, för att jag själv ska komma ihåg det. Området vid Geijersbäckens utlopp i Fyrisån kallades tidigare för Sandgrundet. På 1800-talet hade bäcken ett rikligare flöde och avslutades i en trevlig liten badvik där man bedrev simundervisning.

Ruddammsdalen och Ruddammsvretarna

Ruddammsdalen
Ruddamsdalen med sina kolonilotter

Nyligen fångade namnet Ruddammsdalen mitt intresse. Orsaken är att namnet dykt upp i en utredning om den planerade spårvägen. En alternativ delsträcka var tänkt att gå längs med sänkans västra del. Den verkar dock inte bli verklighet.

Jag känner till namnet sedan tidigare på grund av att Ruddammsdalens odlarförening ligger på platsen. Hur som helst blev jag nyfiken på vad namnet kan ha för ursprung. Uppenbart bör det ha legat en ruddamm i krokarna och det vore kul att hitta något belägg för det. Namnet finns inte med i några officiella listor men jag misstänker att det inte uppstått av en slump.

Ruddammen 1600-talet
Karta från 1600-talet. Slottet i norr och dammen och Rudddammsvretana i söder.

Den äldsta kartan jag hittat är en från mitten på 1600-talet. Här ser man mycket riktigt en liten sjö med utlopp söderut. Ån svänger senare av genom det vi idag kallar Geijersdalen. Sjön eller dammen är med stor sannolikhet det som gett området sitt namn. På kartan finns det dock inga namn utskrivna men som med många dammar i äldre tider användes den säkert till att föda upp rudor. Som ett exempel så benämns även nuvarande Svandammen som ”Rud Damm” i äldre kartor.

Ruddamsvretarna 1794
Ruddamsvretarna, Brunnshagen och ”Upsala Hälso Brunn”. Karta 1794.

En ytterligare ledtråd är att flera kartor benämner fälten väster om åsdalen som Ruddammsvretarna. Karta ovan från 1794 står det ”Rud Dams Wretarne Gränsa Häremot”. Här får vi dock ett annat namn på själva sänkan. Nr 9. kallas här ”Brunns hagen”. Det namnet skulle jag gissa är en nymodighet i sammanhanget. På den här kartan hittar vi också Uppsala Hälsobrunn vid Eklundshof som säkert gett hagen sitt namn. Källan sägs ha upptäckts av Uppsalaprofessorn Urban Hjärne så sent som på 1720-talet. Nu är det så att källan tidigare hette St Olofs källa och Geijersdalen benämdes som St Olofs dike.


Karta från 1858 med ”Ruddams vretarna”.

I boken Det Medeltida Sverige, 1:2 sid 60, hittar vi ett ännu äldre belägg från 1557, ”Rudedams hagan”. Hagen ska vara belägen cirka 1000 m SSO om Uppsala slott. I boken menar man att platsen motsvara de gamla Ruddammsvretarna.


Gamla sjukhusvägen och nya sjukhusvägen. Oscar Bladh 1947

Det här tycker jag var en trevlig bild. Här ser vi gamla sjukhusvägen och nya sjukhusvägen och mellan dessa ängen som tidigare var sjön eller dammen. På ängen har man uppför delar av Akademiska sjukhuset. Jag är lite osäker på vilken avdelning men den är numera riven. Nu ligger sjukhusbyggnaden ingång 85 här med sin helikopterplatta på taket.


Kartor från 1862 och 1943.

Ruddammsvretarna är försvunna idag. Här står nu det nerlagda Artilleriregementet A5 och Arméns underofficersskola eller som det mer modernt heter Uppsala Science Park. Jag gillar verkligen namnet Ruddammsdalen. Det lyfter fram ett platsnamn som går långt bakåt i tiden och med all sannolikhet hade fallit i glömska om inte någon klok hade tagit fram det igen. Låt oss hoppas att kommunen tar sig tid att göra det officiellt.

Finns det en malmlastningsplats i Fyrisån från 1400-talet?

Jag vet inte hur jag skall definiera den här bloggposten. Kanske kan vi kalla den ett Julmysterium? Det mesta är spekulationer men jag inte låta bli att skriva några rader. Ni får väl själva avgöra vad ni tror om detta.

karta-malmfynd-flottsund
Ringen till vänster om nr 5 visar platsen där man hittat järnmalm.

I Uppsala-traktens naturminnesinventering kan man läsa att i Fyrisåns åmynning har man hittat järnockra och även stenar av järnmalm. Detta gjordes på 1940-talet men jag misstänker att inte mycket hänt sedan dess. Kartan ovan visar platsen för fynden.

Det som är riktigt intressant är att skribenten sätter detta i samband med en annan text ur Göteborgs varuutskeppningar 1660-1820, Göteborg 1829, sid 3.

Att Lübeckarne ännu i början af 1400:de talet hämtade Jern-malmen utur Riket, är af Historien bekant och anledning dertill visar sig i Malmhögarne vid Konghamn in emot Upsala, där Fartygen utan tvifvel intagit sina Laster.

Jag vet att man tidigare har exporterat järnmalm från länet men nu blir det mer specifikt. Här pekar man ut en plats för denna handel. Den som skriver texten ovan verkar säker på sin sak och tydligen skall det funnits malmhögar som bevis för detta. Dessa högar från 1400-talet skall alltså ha legat kvar i början av 1800-talet och dessutom varit så pass synliga att man kunde referera till dem.

ekudden-fyndplats-1
Fyndplats för järnmalm.

Jag har självklart gått runt och försökt hitta något som liknar malmhögar runt åmynningen. Jag har även gått och sparkat i marken för att se om något som liknade rost skulle dyka upp. Nu är jag ingen specialist på detta men jag kunde inte hitta något som jag skulle kalla malmrester.

En annan sak som jag måste ta upp i sammanhanget är namnet Kuggebro i närheten av Övre Föret. Namnforskarna menar att det har sitt ursprung i ordet kogg, det vill säga den medeltida båttypen kogg. Man är förvånad över att hitta den typen av ord så här långt inne i landet. Det normala är att det är kuststäder som innehåller ordet kugg/kogg.

kogg-cc-by-sa-25
Replika av en kogg som var byggd c:a 1380. Bild från Wikimedia, cc by-sa 2.5.

Hansaförbundets dominerande båttyp på 12-1300-talet var just koggen. Om de bedrev omfattande malmtransporter från Uppsala kanske den ovanliga placeringen av namnet Kuggebro har fått sin förklaring. Det är möjligt att koggarna ankrade upp i Övre Föret i väntan på att få lastas. Vi kanske skall leta efter malmhögar runt Lilla Djurgården istället? Det var den ursprungliga platsen för namnet coggænes (nämnt i ett testamente från 1300-talet).

Frågan är om åmynningen det är rätt plats? En verksamhet som pågått i århundraden bör väl lämna spår? Jag har inte hittat några andra källor som varit mer specifika. De tidigare fynden av järnmalm ger i alla fall en liten ledtråd. Visst vore det roligt om vi faktiskt kunde hitta bevis för att en lastplats för järnmalm från 1400-talet. Om inte annat så berikar det Uppsalas historia.

God Jul och Gott Nytt år!

Marstastenen eller Skräddarstenen

skraddarstenen-1

Nu har jag varit iväg och tittat på ett av stadens största flyttblock, Marstastenen eller Skräddarstenen som den också kallas. Är den störst? Nä, vi vet ju att inom kommunen hittar vi Myggstenen som är betydligt större.

skraddarstenen-1927.jpg
Skräddarstenen vid Marsta. Foto: C.G. Alm, 1927.

Det kan ändå vara kul att veta att det är den största stenen som vi hittar på rimligt avstånd från staden. Uppgifterna jag har är från boken Uppsala-traktens naturminnesinventering. Den täcker inte in hela Uppsala kommun men sträcker sig ungefär 8-9 km i vardera riktning från stadens centrum. Här pekar man ut Skräddarstenen som det största flyttblocket inom inventeringsområdet och det får man väl lita på.

skraddarstenen-4

Som ni ser på bilderna är den starkt sönderklyftad. Blocket mäter ändå cirka 12 x 15 meter i omkrets och är 8 meter hög. När husen var färre och växtligheten lägre måste den ha varit ett fantastiskt landmärke för de som kom resande från Gävle mot Uppsala eller vise versa.

skraddarstenen-2

Det är extra roliga att man ger en vink om ursprunget till namnet Skräddarstenen. Namnet skall den ha fått ”av att folket om torsdagsnätterna hörde klippet av en skräddares sax under densamma”. Tyvärr ger man ingen förklaring till ljudet men vi får glädjas åt det lilla.

Hur som helst var det en trevligt besök och stenen är stor, även om den inte är störst.

Skräddarstenen på Google Maps.

Feithska tomten

parkering-oden-ygg
Feithska tomten. Idag en tom och tråkig bakgård i kvarteret Oden Ygg. Bild tagen från S:t Persgatan.

Något som har lockat min nyfikenhet är en plats i Uppsala som kallades för ”Feithska tomten”. Med jämna mellanrum dyker den upp i gamla texter och var tydligen ökänd på sin tid. Det brukar vara ett gott tecken när man vill lära sig mer. Inte i det här fallet. Jag gissar att platsen inte var tillräckligt fin för att någon skulle ta sig tid att skriva ner dess historia.

feithska-tomten-slutet-1920talet.jpg
Feithska tomten i slutet av 1920-talet. S:t Johanneskyrkans torn syns i fonden. Foto: okänd.
feithska-tomten-1910.jpg
Feithska tomten. Foto: Josef Ärnström, 1910.

Enligt boken Industristaden Uppsala kommer namnet från Hans Jessen Feith & Söner. De var prisbelönta bagare som drev bageri i både Uppsala och Stockholm på 1800-talet. Deras rörelse låg faktiskt på Östra Ågatan och inte här vid vid Kungsgatan. Det lustiga är att det är osäkert om familjen Feith någonsin ägde tomten i kvarteret Oden Ygg. Däremot skall de ha haft planer på att uppföra ett nytt bageri/konditori på platsen och det räckte tydligen för att ge den dess namn.

Åtminstone från slutet av 1800-talet och i början av förra seklet användes Feithska tomten som marknadsplats. I huvudsak var det cirkusar och tivolin som ställde upp sina stånd och attraktioner på gården. Om jag förstått det rätt så var det hit vanligt folk gick för att roa sig. Här kunde man se på olika uppträdande men även hitta skräckkabinetter, mekaniska dockor och spelautomater. Kvällarna kunde avslutas med olika sorters fyrverkerier.

feithska-tomten-1910-viola.jpg
Jättedamen Viola. Foto: Josef Ärnström, 1910.
glada-kalle-feithska-tomten.jpg
”Glada Kalle med grisen” från Feithska tomten. Foto: Okänd.

En uppfattning jag fått var att platsen inte hade speciellt bra rykte. Den verkar ha dragit till sig all sorts folk, bra som dåliga. Nedanstående är två exempel från gamla notiser och skulle man börjar gräva i tidningsarkiven hittar man troligtvis fler.

I en tidningsartikel från 1884 skriver man om en äldre herre som skulle gå in på den ”s. k. Feithska tomten för att taga der pågående förlustelser i betraktande”. Då skall en yngling dykt upp med en blottad kniv och hotat mannen. Ynglingen blir tillrättavisad av en stationskarl som ser det hela. Den unge förövaren vänder då sig mot stationskarlen och hugger denne i ljumsken.

1889 skall två svarta män som vanligtvis uppträdde på Feithska tomten blivit fulla och ställt till med kravaller i staden. Den ene var så våldsam att det krävdes 6 poliser för att gripa honom.

feiths-barnklader-oden-ygg.jpg
Feiths barnkläder i korsningen Kungsgatan – Vaksalagatan. Foto: J Liljeholm, 1966.

Ett sista minne av platsnamnet skall vara Feiths barnkläder som låg i den gamla tullbyggnaden i korsningen Kungsgatan – Vaksalagatan.

Om man bara tittar på de uppgifter jag presenterar här har marknadsplatsen funnits i nästan ett halvt sekel. Trots det har det varit svårt att hitta några referenser. Jämför man med det samtida nöjesetablissemanget Rullan på andra sidan Vaksalagatan blir det fånigt. Där har det skrivits spaltmeter och dess historia har även getts ut som häfte 1936.

Som ni säkert förstår har jag inte möjlighet att läsa varenda bok som går att uppbringa men lite mer hade jag hoppats på. Har ni några tips eller trevliga historier om Feithska tomten tar jag tacksamt emot dem.

Grattis bloggen på 10-årsdagen

nyakers-kvarn
Nyåkers kvarn, Jumkilsån.

Ett stort grattis bloggen! Nu har scribo.se varit online i 10 år. Det är antagligen en bedrift och skall självklart firas med någon sötsak.

Tio år är lång tid men tänk hur mycket enklare allt blivit med de olika bloggplattformarna. När jag började med detta för över 20 år sedan var förutsättningarna lite annorlunda. Då krävdes det till exempel att man kunde skriva kod, nöjde sig med 256 färger och orkade kämpa med långsamma modem. Idag kan man koncentrera sig på innehållet vilket är trevligt.

Precis som förra året kan vi titta framåt. Klart är att bloggen kommer att leva vidare under lång tid. Det beror helt enkelt på att mitt intresse för Uppsala är precis lika stort som när jag började. Sen vet jag hur jag fungerar. Stöter jag på något spännande kommer jag inte att släppa det förrän det är utrett och publicerat.

En annan sak som har kommit med åren är att jag inte försöker jaga eller pressa fram nya inlägg. Bra eller dåligt? Det är i alla fall en befrielse. Framför allt känns det lustfyllt varje gång man sätter sig ner och skriver något. Själva idén med bloggen med andra ord.

Tack alla ni som skriver till eller lämnar kommenterar i bloggen. Ni är bäst!

Den så kallade Kolerakyrkogården i Östhamra

osthamra-gamla-kyrgogard

För någon vecka sedan tog jag mig ut till Östhamra, strax öster om Knivsta, till en plats som jag först hittade i 1979 års Ekonomiska karta. Där skall det nämligen finnas en gammal övergiven kolerakyrkogård. Det blev en strålande ursäkt för att göra en utflykt.

Innan jag började klampa runt i markerna fick jag mig ett samtal med ägarna. Som vanligt var de fantastiskt trevliga och tog sig även tid att visa vägen. Det var spännande att få höra deras berättelser och funderingar om platsen. Till exempel förrättar man fortfarande utomhusgudstjänster vid den gamla kyrkogården.

kolerakyrkogard-1976
Kolerakyrkogård, Ekonomiska kartan 1979.

osthamra-gamla-kyrgogard-1690
Gambl Kiörkio gården (med risk för felstavning). Gamla kyrkogården i Östhamra, Östuna socken, 1690. Lantmäteristyrelsens arkiv.

Enligt Riksantikvarieämbetets Fornsök den är känd i trakten som en kolerakyrkogård och det var inte hellre någon nyhet för de som bor i krokarna. Man skall även ha funnit benrester i området. Några riktiga undersökningar har man dessvärre inte gjort. Koleran drabbade oss på 1830-talet och några årtionden framöver. När jag börjad gräva lite djupare i arkiven upptäckte jag ganska snart att den är betydligt äldre än så. Den äldsta kartan jag hittade är från 1690 och redan då benäms gravplatsen som gamla kyrkogården.

osthamra-gamla-kyrgogard-centrum
Kallmurning i mitten av kyrkogården.

Fördelen med att ha en blogg är att man faktiskt kan tillåta sig att spekulera lite. Jag tror att det med stor sannolikhet har funnits en kyrka eller ett kapell på platsen. Varför då? I mitten av kyrkogården kan man fortfarande se delar av någon form av kallmurad konstruktion. Den största anledningen är ändå att förr i tiden begravde man i princip alltid sina döda i anslutning till en kyrka.

Man skall komma ihåg att när man slutade begrava folk runt Domkyrkan och Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala på 1700-talet var det väldigt kontroversiellt. Jag har svårt att se att en sockenförsamling skulle gå i bräschen för en sådan förändring och ulokalisera en begravningsplats. Nu vet jag att Gamla kyrkogården i Uppsala var fristående när den dök upp i mitten av 1600-talet. Det var dock ett väldigt udda tilltag. Staden hade fått en ny stadsplan och Hospitalet i centrum kunde då inte forsätta begrava sina döda inne i staden. Det är dock en helt annan historia.

osthamra-gamla-kyrgogard-muren
Västra kyrkogårdsmuren.

Hur gammal kan då kyrkogården i Östhamra vara? Jag gissar att vi får vända blickarna mot Östuna kyrka som ligger två kilometer västerut. Den uppfördes i slutet av 1400-talet. Jag undrar om inte kyrkogården i Östhamra är äldre. Den kyrka som borde stå där kanske brann eller hamnade i någon annan olägenhet. När man sedan bestämde sig för att uppföra en ny kyrka valde man av någon anledning att placera den i Östuna. Kyrkogården och den vigda jorden blev kvar och kunde återanvändas som kolerakyrkogård fyra hundra år senare. Slut på spekulationerna… Antagligen får vi inte reda på hur det egenligen gått till men när man vandrar runt på sådana här platser är det lätt att fantasin tar tag i en.

Kyrkogården syns tydligt på diverse satelitfoton. http://kartor.eniro.se/m/WnYYH

Von Bahrska häcken, en långbänk

von-bahrska-hacken-1

Jag läste på lite om von Bahrska häcken och skrattade åt den vanliga beslutsångesten som brukar drabba Uppsala. I det här fallet gäller det faktiskt namnet.

Det hela började med ett förslag 1909 av Johan von Bahr, ledamot i drätselkammaren sedermera borgmästare. Där föreslog han en skogsplantering för att skydda staden mot nordanvinden. Utan större protester gick beslutet igenom och med hjälp av skolungdomar skulle man ordna en plantering mellan Galgbacken och Gränby. Nu nådde man inte ända fram till Gränby men det blev uppenbart en lång plantering som stod färdig 1910.

von-bahrska-hacken-1952
Von Bahrska häcken innan den helt omgärdas av bebyggelse. Ekonomiska kartan 1952.

Ganska snart kom den att i folkmun kallas för just von Bahrska häcken. Myndigheterna var inte lika förtjusta i namnet men det tog dem över trettio år att ge den ett officiellt namn. 1939 kom man först upp med namnet Nordanbältet vilket ogillades. Under följande år dök det upp nya förslag som Granbältet, Skogsbältet, Norra Skogsbältet, Parkbältet och Norra Parkbältet. Man var motståndare till att förslagsställaren skulle ge namn åt planteringen och dessutom var man överens om att det inte var en häck.

1943 tar man sig i kragen och ger den det officiella namnet N. Skogsbältet. Nu kanske det hela vore avslutat här om det inte var så att Uppsalaborna verkar ha fortsatt att kalla den för von Bahrska häcken. 1965 väljer man slutligen att byta namn till det i folkmun använda namnet.

norra-skogsbaltet
Norra Skogsbältet, officiellt, misstag eller konspiration ;-)

Det som är underligt är att om man tittar i Uppsala kommuns kartverktyg, som jag alltid trott bara visar de officiella namnen, hittar man namnet Norra Skogsbältet på den västra delen av planteringen. Det här har jag inga problem med. Kanske tänkte man att Vattholmavägen skapade en barriär och ville markera att det numera är två skilda skogspartier.

Det finns dock en sak som motsäger detta. Om man tittar i den officiella listan över namn och platser i Uppsala lyser Norra Skogsbältet med sin frånvaro. Den senaste listan är bara två månader gammal men här finns namnet inte med. Däremot har det funnits med i kartvertyget under lång tid. Man undrar om det är någon övervintrad tjänsteman som trixat in namnet för att få upprättelse… ? Vem vet men något är uppenbart fel.

Länkar:
Förteckning över namn på gator, parker och andra allmänna platser.
Uppsala kommuns kartverktyg.

Linnés soffa – Linnés Hammarby kulturreservat

linnes-soffa-sernader-1937
Rutger Sernander sittandes i Linnés soffa. Foto: Gustaf Sandberg 1937. 

Förra helgen tog jag mig en promenad längs Kyrkstigen vid Linnés Hammarby. Inspirationen var den fantastiska bilden ovan med Johan Rutger Sernader sittandes i det som kallas ”Linnés soffa”. Sernander var för övrigt en framträdande botaniker, geolog och arkeolog i början av förra århundradet.

Berättelsen om platsen är följande. Linné var tydligen en flitig kyrkobesökare. Linnes soffa var en plats där han stannade upp tillsammans med sin hund under sina promenader från Hammarby till kyrkan. Sägnen säger att här vilade han en stund och rökte sin pipa innan han fortsatte. I kyrkan stannade han ungefär en timme men lämnade den ibland mitt under predikningarna för han tyckte prästen höll på för länge. Det som är spännande är att när Linné var trött eller sjuk gick hunden själv och besökte soffan. Hunden fortsatte även till kyrkan där den lade sig i Hammarby-bänken, på samma plats som Linné brukade använda. När hunden kände att att en timme hade gått reste den sig med ett ”voff” och strövade hem igen. Detta hände ett flertal gånger och prästen beklagade sig för Linné. Linné ska då skämtsamt ha svarat att han borde förstå att predikningarna var alldeles för långa när till och med de oskäliga djuren gick sin väg. Den här historien nämns i boken Familjetraditioner om Linné, Tycho Tullberg 1919.

linnes-soffa-2016

linnes-soffa-2-2016

Som ni förstår var jag tvungen att ta mig en tur dit. Nu är väl inte detta en av Uppsalas största sevärdheter men viss känner man historiens vingslag när man slår sig ner på stenen. Den fina mossan som ni ser på den gamla bilden skall enligt uppgift försvunnit runt 1980 efter att man avverkat omkringliggande skog.