Scribo — perspektiv på närmiljön

Svartbäcken och Mikaelskyrkan 1937. Norra änden av Kungsgata var fortfarande en ganska smal vägstump . Foto: Okänd.

För en tid sedan fick jag se denna fantastisk bild med Svartbäcken bredvid Mikaelskyrkan. Då kändes det som att det var dags att att skriva några rader om bäcken.

Den vanligaste frågan brukar vara ”var låg den?”.  Många känner nog till att utloppet fortfarande ligger strax norr om Haglunds bro. Det man undrar är var själva bäcken slingrade sig fram innan den blev helt överbyggd. Jag har försökt titta lite på vad som var bäckens avrinningsområde och lite annat som dyker upp när man börja fördjupa sig i något.

Om vi börjar med namnet så finns det nämnt redan på 1300-talet vilket innebär att det säkert är äldre. Att den kallas just Svartbäcken beror på att vattnet ibland är väldigt mörkt och beror troligtvis på att den rinner genom jordlager med mörk lera. Här får gärna någon kunnig kommentera.

Karta ur Olof Rudbecks Atlantica.

Titta vi på dess utbredning kan vi börja med en karta från slutet av 1600-talet ur Olof Rudbecks bok Atlantica. Det är den äldsta jag hittat. Jag vill påpeka att mycket i denna bok bör tas med en nypa salt då Rudbeck med boken försökte bevisa att Uppsala var Atlantis. Man kan säga att han skarvade rätt mycket. Förhoppningsvis är kartan någorlunda korrekt.

Karta 1882.

Nästa karta är från 1882 och här ser man bäckens sträckning över Kapellgärdet. Tyvärr visar denna karta inte hela bäckens sträckning men det var en av de få från tiden som överhuvudtaget hade den utritad.

Karta 1952. Avrinningen markerad i blått.

Flygfoto 1955-61. Mikaelskyrkan längst ner i vänstra hörnet.

I yngre kartor kan man se att avrinningen startade i Nyby vid Gunilla Lindbergs park och tog sig genom Von Bahrska häcken vid Heidenstams Torg och sedan söderut. Den ursprungliga sträckningen är dock svår att få en uppfattning om. Området har brukats och dikats i hundratals år så det är nästan omöjligt att säga vad som egentligen är kvar av det som var Svartbäcken.

Karta 1839.

Här ser vi Svarta bäckens eller Svartbäckens färd genom kvarteret Edda 1839. Här ansluter även stadsdiket som gick längs med Kungsgatan.

Karta 1909.

Innan man uppförde Mikaelskyrkan i början på 1890-talet har man dragit om och rätat ut bäcken mellan Spårvinkeln och Fyrisån. Kartan från 1909 illustrerar det bra. Spårvinkeln var tidigare ett vedertaget namn för området där järnvägen delar sig mellan Ostkustbanan och Dalabanan.

Råbyvägen.

Idag är Kapellgärdet, Löten och Nyby bebyggda. Dessutom gräver Råbyvägen ner sig under järnvägen där bäcken tidigare hade sitt flöde. Var bäcken har sitt flöde idag vet jag inte. Jag har försökt hitta något men våra kartor över vatten och avlopp kanske inte är offentliga. Det som är intressant är att vid kraftiga skyfall så färgas vattnet fortfarande svart vid utloppet i Fyrisån. Det borde innebära att någonstans har flödet kontakt med marken.

Idag finns inte mycket som minner om bäcken förutom utloppet under de nya bryggorna vid Svartbäcksgatan. Lite längre tillbaka i tiden har utloppet varit stensatt. Senare ersattes stenbron med en betongbro. Jag har tyvärr inget årtal på de äldre bilderna ovan. Det bör nämnas att denna bro tidigare kallades för just Svartbäcksbron och går att hitta i skrivna källor så tidigt som 1400-talet.

Det finns faktiskt en annan sak som man kan se idag. Det finns en lång upphöjning i Mikaelsparken där det går en grusstig. Upphöjningen beror antagligen på att marken sjunkit runt den kulvert där Svartbäcken rinner idag. PS, den här bloggposten var verkligen en utmaning. Jag tror att jag aldrig lagt ner så mycket tid på ett inlägg. Det finns i princip inget skrivet om Svartbäcken förutom kvartersnamnet. Om ni stöter på något som jag missat så skicka en länk eller kommentera. Nu till nästa utmaning.

Kuriosa. Det finns 33 stycken vattendrag med namnet Svartbäcken upptagna i Svenskt vattendragsregister.

Jag har trott att hamnen i Uppsala legat på samma plats precis nedanför Islandsbron, åtminstone de senaste 500 åren. Sanningen är väl att jag nog aldrig funderat närmare på det. Nu visade det sig att det inte stämde. Under en ganska lång period fanns det ingen hamn just här. Låt oss återkomma till det och titta lite längre bakåt i tiden.

Här ser vi hur strandlinjen legat vid olika tidpunkter. På 400-talet sträckte sig viken ända upp till Ulva. Under Olof Skötkonungs tid runt 1000-talet var Uppsala en viktig hamn och handelsplats. Viken sträckte sig då fram till nuvarande Uppsala. Antagligen fram till Kvarnfallet. Det här var väl en av anledningarna till att man flyttade ärkesätet från G:a Uppsala ner till Uppsala (Östra Aros) på 1200-talet. Vad som händer senare är höljt i dunkel men det verkar som om Fyrisån bara blir sämre.

På 1500-talet gick det knappt att ta sig upp med en liten båt till staden, än mindre med ett större lastfartyg. Johan III skriver flera gånger till Uppsalas borgmästare och befaller att ån ska rensas och sidorna ska pålas på de sämsta sträckorna. Breven ska vara daterade 1583,1586 och 1592 men det verkar som man helt enkelt struntat i detta. Åtminstone händer inte mycket och ån forsätter att ställa till problem.

Karta 1687.

Bild ur Atlantica utgiven 1679.

Kartan från 1687 är den som fick mig att skriva detta inlägg. Här ser vi några båtar, strandbodarna och Munkbron (Islandsbron). Bland strandbodarna låg även sjötullen som jag skrivit om tidigare. Det som fångade mitt intresse var bokstaven y i kartan som är beskrivet som ”portus et navalia nove”. Jag skulle nog översätta det till ”Nya hamnen” men ni får gärna rätta mig. Uppenbarligen byggde man en ny hamn längre söderut ungefär vid nuvarande kvarnbyggnaderna. Det är möjligt att kvarnen placerades just här för att det redan fanns en hamn på platsen.

Den andra bilden är från samma tid och hittas i boken Atlantica av Olof Rudbeck. Här ser ni hans postjakter till höger. Han var en föregångare och startade posttrafik med båt 1667 men det är en helt annan historia. För övrigt kan nämnas att även Rudbeck klagade på framkomligheten i Fyrisån. När man ser nedanstående kartor förstår man varför de inte byggde den längre norrut.

Karta 1660-talet.

Karta 1732. Här med ett markerat stengrund mitt i ån.

Karta 1830.

Som synes verkar man inte göra något åt ån och man får väl anta att hamnen nere vid Strandbodarna fyllde sin funktion. Tyvärr finns det väldigt lite information om denna hamn. Jag bör väl nämna att att orsaken till att de två senare kartorna saknar en bro (Islandsbron) är att den brann upp i den stora stadsbranden 1702. Det tog 139 år innan man uppförde en ny.

Uppsalas gamla hamn och Slinkens färja 1887. Illustration: Emil Åberg.

Jag hittade en teckning från 1887 där man ser den gamla hamnen. Här ser ni även ”Slinkens färja” som fått sitt smeknamn av första ägaren. Det känns som ganska naturlig plats för en färja då det var en liten bit att gå till Islandsbron. Vi denna tid hade man även dragit ner järnvägen till hamnen.

Karta 1842.

1841 uppför man Islandsbron och det ser ut som om även hamnen har kommit på plats nedanför bron. Kartan ovan från 1842 visa hamnen men också den gamla hamnen. Den hittar längst ner där ån försvinner ut ur kartbilden. Det är väl ungefär där den blåa skeppselevatorn står idag.

Uppsalas hamn 1842.

Uppsalas hamn någon gång mellan 1860 och 1868. Foto: Henri Osti.

Två bilder av hamnen. På foto av Osti är kajen byggd av timmer. Det här fortsätter man med fram till 1894 då kajen har en total längd av 420 meter. 1895 börjar man ersätta träkajen med sten med ungefär 50 meter per år. Pumphuset syns inte heller på bilderna. Det uppfördes 1874.

Jag vill också visa hur det såg ut på västra sidan vid hamnen. Jag tycker att den sidan är lite bortglömd.

1870-talet. Foto: Henri Osti.

1886. Foto: Henri Osti.

1890. Foto: Henri Osti.

1946. Foto: Aftontidningen.

Den stora utmaningen verkar ha varit att vända skeppen efter att de lastat och lossat. Den västra sidan har gått från en grässlänt till ett indraget plank för att sedan stensättas. Det här verkar ha fungerat men större och större båtar ville upp i hamnen. 1946 har man återgått till en grässlänt. Den lilla urgröpningen i bryggan är för att maximera längden på båtar som kunde vända.

Båt fast i hamnen 1961. Foto: Uppsala-Bild.

Utvidgning av vändområdet i hamnen 1962. Foto: Uppsala-Bild.

Redan på 1940-talet började man prata om att vidga vändområdet. 1961 fastnade en stor båt i hamnen. Jag vet inte om det var det som krävdes för att man skulle sätta igång men året efter börjar man gräva ut västra sidan. Detta är väl den sista stora förändringen av åstränderna i hamnen. Det har sedan tillkommit en bro, en småbåtshamn och nya bryggorna längs ån. Dessa tillskott har gjort hamnen till en fantastisk plats och verkligen lyft området. Jag måste dock stanna här. Inlägget blev trots allt dubbelt så långt som jag tänkt mig.

Jag blev glad när jag fick tipset om att det fanns en ny bro över Fyrisån. Den här bron eller rättare sagt vandringsleden som den tillhör, Salstaleden, invigdes 2020. Det är ett fantastiskt initiativ och det är alltid kul att få en anledning att komma ut i naturen.

Låt mig först tala lite allmänt om broar i Uppland. Vill man hitta en gammal bro eller ett vad ska man börja leta efter ställen där ett vattendrag bryter igenom en ås. Varför då undrar ni? Innan vi hade några riktiga vägar gick eller red man oftast längs med en ås om det var möjligt. Här var marken väldränerad och farbar även vid dåligt väder. Anledning nummer två var att där vattnet passerade genom en ås var marken och åkanterna stabila. Om man slutligen valde att bygga en bro var det här en perfekt plats.

Backbron och Gullsjön. Karta 1711.

Backbron, Karta 1748.

Den här bron är visserligen ny men på platsen har det funnits broar lång tillbaka i tiden. Ovan ser ni två kartor från 1711 och 1748. Det finns en äldre karta från 1693 men den var ganska grötig så jag nöjer mig med dessa två. Att det fanns en bro här är som sagt inget konstigt. Det här var en naturlig plats att ta sig över Fyrisån om man skulle till Salsta. Förutom ett par tillfälliga spänger kunde man göra det här eller så fick man ta sig ända ner till Vattholma.

Backbron. Laga skifte 1908.

Det gamla brofästet på södra sidan av Fyrisån.

Bron finns utmärkt ända fram till 1908 men är borta i den ekonomiska kartan 1952. Det är möjligt att när man anlade nuvarande väg från Skyttorps station 1905 så tappade den sin betydelse. Kravet på vägarnas beskaffenhet hade väl ökat och man lät denna färdväg förfalla. Idag kan man fortfarande se resterna av det södra brofästet brevid den nya bron.

Backbron på Google maps.

Detta är inlägg 47 i serien om broar över Fyrisån

Häromdagen tog jag mig en titt på Lurbo bro. Jag vet, betongbroar från 70-talet är inte det mest intressanta här i världen men uppenbarligen har jag en svaghet för dessa konstruktioner. Jag tyckte dessutom att det fanns tillräkligt med fina bilder för att jag skulle skriva något. Ni vet, utan bilder blir det ganska tråkigt.

Dagens bro uppfördes 1979 och utan att egentligen ha någon källa misstänker jag att planen var att bredda bron. I vilket skick den gamla bron var i förtäljer inte historien. Det som förvånade mig är hur mycket trafik som passerar här. Att ta en bild utan bilar blev en utmaning.

Karta från 1635. Söder om bron Lilla Gottsunda eller som det numera heter, Vårdsätra kvarn. HK.

Karta från 1715. HK.

Det som blir klart är att det funnits en bro här under mycket lång tid. Äldsta belägget jag hittat är en karta från 1635. Bron finns även med i alla yngre kartor över platsen som jag gått igenom.

Del av teckning från 1850, Eric Österlund. DM.

Ernst Trygger på häst framför Lurbo bro 1887. Foto: Heinrich Osti.

Del av vykort postgånget 1903. Fotograf okänd.

Ovan ser ni de äldsta avbildningarna av bron jag stött på. En teckning från 1850, ett foto från 1887 samt ett vykort påstgånget 1903. Jag är verkligen glad att jag fann dem. Om det inte handlar om slott och herrgårdar brukar det vara ganska tunnsått med gamla bilder från landsbygden.

Bro uppförd 1922-23. Bild av August Fredrik Schagerström 1927, DM.

1922-23 uppför man en ny bro strax söder om den tidigare bron. Om man zoomar in i bilden ser det ut som om de gamla brofästena för den tidigare bron fanns kvar bakom bron. Antagligen ville man inte hindra trafiken under byggtiden och lät den äldre bron stå kvar.

För ett antal år sedan var jag faktiskt iväg och letade efter de gamla brofästena. Ganska snart insåg jag att dagens bro från 1979 byggdes norr om 20-talets betongkonstruktion och över de gamla brofästena.

Bron var ett så kallat nödhjälpsarbete. Efter första världskrigen var arbetslösheten stor i landet och för att sätta folk i arbete rustade man upp många vägar och broar. Vid bron hittar vi en minnesten med texten:

ÅR 1922-23 BYGGDES DENNA BRO SÅSOM NÖDHJÄLARBETE AV SÖDRA SVERIGES STATSARBETEN

Det sägs att stenen upptäcktes på nytt i samband med brobygget 1979. Man kan väl gissa att den vält och var överväxt. Minnensstenen står på östra sidan och några steg söder om dagens bro från 1979.

Cyckeltävling. Minnesstenen står bakom stolpen med vägvisare. Lurbo bro 1954. Uppsala-Bild, DM.

Lurbo bro dokumenterad innan rivning 1978.

Det hade varit roligt att visa bilder på när man uppförde broarna. Möjligtvis finns det lite bilder på Statsarkivet för de brukar dokumentera saker som förändras i staden. Tyvärr har jag inte haft tid att gräva runt där.

Lurbo torp, karta 1813.

Thorsgården eller Lurbo torp och Lurboklippan.

Lurbo bro har fått sitt namn från gården Lurbo som ligger på Övernäs ägor i Uppsala-Näs socken. Äldsta belägget för torpet är från 1662 (Ortnamsregistret). Gården finns kvar och ligger söder om bron och strax söder om den så kallade Lurboklippan. I dag kallas den för Thorsgården eftersom idrottsföreningen Thor håller till där sedan 1977.

”Torp under Gåttsunda gård Komtemåtta kallat”. Karta 1732.

Jag hittade detta något ovanliga namn i en karta från 1732. Komtemåtta? Vad kan det betyda? Om man googlar det får man absolut inget svar. Det jag hittar är att det var ett ”hittepånamn” för en låssaskommun i ett projekt som bedrevs för kvinnor i slutet på 1920-talet. Tanken var att man skulle utbilda dem i medborgarkunskap. Kanske var det någon i projektgruppen som hade äldre släktingar från platsen i Uppsala?

Jag hittar även en referens till ett torp som kallas ”Måttan” i Bondkyrko socken men om det är samma torp framgår inte.

Torpet Komtemåtta låg i det som nu är Norra Gottsunda eller det som mäklarna idag kallar för Gamla Gottsunda. Är det någon som har några funderingar eller vet något mer om namnet?

Geijersdalen

Som vanligt hittar man saker när man gräver efter annat. De här inlägget skulle bara vara en enkel genomgång av namnen på Geijersdalen men det blev en hel del läsande i slutänden.

Karta från 1663 med S:t Olofs dike, ”St Olüfs dijkie”

Den här kartan från 1663 dök upp när jag sökte efter källor om Ruddammsvretarn. Själva kartan är nämnd i boken Uppsalas gatunamn (Mats Wahlberg 1994 sidan 35). Här tar man upp namnet ”dragarbroo dijkiet” som ni ser i bilden ovan. Det jag fastnade för är det jag hittade nere i vänstra hörnet och som jag tolkar som ”St Olüfs dijkie”. 

Det känns ganska naturligt att dalen hade namnet Sankt Olofs dike. Källan i västra delen av dalen hette usprungligen Sankt Olofs källa vilket kanske inte är något nyhet. När det blev trendigt på 1700-talet att dricka källvatten började man kalla den för Uppsala Hälsobrunn.

Brunnshuset över Sankt Olofs källa.

I boken, Det Gröna Uppsala (Eric Laufors 1987) säger man att Geijerdalen även har kallats för ”Rudbeckens fåfänga”. Det här blev en lite utmaning och slutade med att jag fick gräva bland antikvariaten för att hitta kioskvältaren Rudbecksstudier från 1930.

Tydligen var ”Rudbeckens fåfänga” förknippat med dalen under främst 1700- och början av 1800-talet. Det gick många rykten om platsen vid den här tiden. Vissa trodde att den var skapad för att leda upp vatten till slottet. Några menade att idén med Geijersdalen var att man skulle leda om Fyrisån väster om åsen även om det nog hade varit omöjligt. I en bok från 1854 tror man fortfarande att den var grävd och inte en erosionsdal.

Avritning av Rudbecks slussbyggnad vid S:t Olofs dike, 1709.

Det hela började på 1600-talet. Man hade då planer på att bygga en kanal från Hjälmaren via Vänern till Västkusten. Vårt eget universalsnille Olof Rudbeck skickade ut sin elev Ingebrecht Otto att inventera kanalsträckningen och lyckades även få pengar för att bygga en slussprototyp 1686. Det här projektet var inte speciellt framgångsrikt och 1690 var slussen bara halvfärdig. 1696 skickade man in en redogörelse över vad man kommit fram till men i detta läge strandade projektet.

Efter den stora stadsbranden 1702 så kände sig Olof Rudbeck manad att lämna ifrån sig en del av materialet som var reserverat för bygget. Slusskonstruktionen stod dock kvar under många år som ett minne över Rudbecks storslagna planer. Det var nog här alla rykten startade och gav oss namnet ”Rudbeckens fåfänga”.

”Geijers dal” av Eric Österlund omkring 1855. (DM)

Varför Geijersdalen kallas Geijersdalen verkar däremot hamna i kategorin ”Platser där en kändis stannat till en stund”. Vi har ju andra namn i Uppsala som Kungseken och Pattons hage som har samma ursprung. Erik Gustav Geijer gillade tydligen att vandra runt i dalen. Nu får man väl ändå säga att namnet är ganska vedertaget och den äldsta referensen jag hittat är en teckning från Digitala museet som kan vara från 1855.

Slutligen, för att jag själv ska komma ihåg det. Området vid Geijersbäckens utlopp i Fyrisån kallades tidigare för Sandgrundet. På 1800-talet hade bäcken ett rikligare flöde och avslutades i en trevlig liten badvik där man bedrev simundervisning.

Ruddamsdalen med sina kolonilotter

Nyligen fångade namnet Ruddammsdalen mitt intresse. Orsaken är att namnet dykt upp i en utredning om den planerade spårvägen. En alternativ delsträcka var tänkt att gå längs med sänkans västra del. Den verkar dock inte bli verklighet.

Jag känner till namnet sedan tidigare på grund av att Ruddammsdalens odlarförening ligger på platsen. Hur som helst blev jag nyfiken på vad namnet kan ha för ursprung. Uppenbart bör det ha legat en ruddamm i krokarna och det vore kul att hitta något belägg för det. Namnet finns inte med i några officiella listor men jag misstänker att det inte uppstått av en slump.

Karta från 1600-talet. Slottet i norr och dammen och Rudddammsvretana i söder.

Den äldsta kartan jag hittat är en från mitten på 1600-talet. Här ser man mycket riktigt en liten sjö med utlopp söderut. Ån svänger senare av genom det vi idag kallar Geijersdalen. Sjön eller dammen är med stor sannolikhet det som gett området sitt namn. På kartan finns det dock inga namn utskrivna men som med många dammar i äldre tider användes den säkert till att föda upp rudor. Som ett exempel så benämns även nuvarande Svandammen som ”Rud Damm” i äldre kartor.

Ruddamsvretarna, Brunnshagen och ”Upsala Hälso Brunn”. Karta 1794.

En ytterligare ledtråd är att flera kartor benämner fälten väster om åsdalen som Ruddammsvretarna. Karta ovan från 1794 står det ”Rud Dams Wretarne Gränsa Häremot”. Här får vi dock ett annat namn på själva sänkan. Nr 9. kallas här ”Brunns hagen”. Det namnet skulle jag gissa är en nymodighet i sammanhanget. På den här kartan hittar vi också Uppsala Hälsobrunn vid Eklundshof som säkert gett hagen sitt namn. Källan sägs ha upptäckts av Uppsalaprofessorn Urban Hjärne så sent som på 1720-talet. Nu är det så att källan tidigare hette St Olofs källa och Geijersdalen benämdes som St Olofs dike.

Karta från 1858 med ”Ruddams vretarna”.

I boken Det Medeltida Sverige, 1:2 sid 60, hittar vi ett ännu äldre belägg från 1557, ”Rudedams hagan”. Hagen ska vara belägen cirka 1000 m SSO om Uppsala slott. I boken menar man att platsen motsvara de gamla Ruddammsvretarna.

Gamla sjukhusvägen och nya sjukhusvägen. Oscar Bladh 1947

Det här tycker jag var en trevlig bild. Här ser vi gamla sjukhusvägen och nya sjukhusvägen och mellan dessa ängen som tidigare var sjön eller dammen. På ängen har man uppför delar av Akademiska sjukhuset. Jag är lite osäker på vilken avdelning men den är numera riven. Nu ligger sjukhusbyggnaden ingång 85 här med sin helikopterplatta på taket.

Kartor från 1862 och 1943.

Ruddammsvretarna är försvunna idag. Här står nu det nerlagda Artilleriregementet A5 och Arméns underofficersskola eller som det mer modernt heter Uppsala Science Park. Jag gillar verkligen namnet Ruddammsdalen. Det lyfter fram ett platsnamn som går långt bakåt i tiden och med all sannolikhet hade fallit i glömska om inte någon klok hade tagit fram det igen. Låt oss hoppas att kommunen tar sig tid att göra det officiellt.

Jag vet inte hur jag skall definiera den här bloggposten. Kanske kan vi kalla den ett Julmysterium? Det mesta är spekulationer men jag inte låta bli att skriva några rader. Ni får väl själva avgöra vad ni tror om detta.

Ringen till vänster om nr 5 visar platsen där man hittat järnmalm.

I Uppsala-traktens naturminnesinventering kan man läsa att i Fyrisåns åmynning har man hittat järnockra och även stenar av järnmalm. Detta gjordes på 1940-talet men jag misstänker att inte mycket hänt sedan dess. Kartan ovan visar platsen för fynden.

Det som är riktigt intressant är att skribenten sätter detta i samband med en annan text ur Göteborgs varuutskeppningar 1660-1820, Göteborg 1829, sid 3.

Att Lübeckarne ännu i början af 1400:de talet hämtade Jern-malmen utur Riket, är af Historien bekant och anledning dertill visar sig i Malmhögarne vid Konghamn in emot Upsala, där Fartygen utan tvifvel intagit sina Laster.

Jag vet att man tidigare har exporterat järnmalm från länet men nu blir det mer specifikt. Här pekar man ut en plats för denna handel. Den som skriver texten ovan verkar säker på sin sak och tydligen skall det funnits malmhögar som bevis för detta. Dessa högar från 1400-talet skall alltså ha legat kvar i början av 1800-talet och dessutom varit så pass synliga att man kunde referera till dem.

Fyndplats för järnmalm.

Jag har självklart gått runt och försökt hitta något som liknar malmhögar runt åmynningen. Jag har även gått och sparkat i marken för att se om något som liknade rost skulle dyka upp. Nu är jag ingen specialist på detta men jag kunde inte hitta något som jag skulle kalla malmrester.

En annan sak som jag måste ta upp i sammanhanget är namnet Kuggebro i närheten av Övre Föret. Namnforskarna menar att det har sitt ursprung i ordet kogg, det vill säga den medeltida båttypen kogg. Man är förvånad över att hitta den typen av ord så här långt inne i landet. Det normala är att det är kuststäder som innehåller ordet kugg/kogg.

Replika av en kogg som var byggd c:a 1380. Bild från Wikimedia, cc by-sa 2.5.

Hansaförbundets dominerande båttyp på 12-1300-talet var just koggen. Om de bedrev omfattande malmtransporter från Uppsala kanske den ovanliga placeringen av namnet Kuggebro har fått sin förklaring. Det är möjligt att koggarna ankrade upp i Övre Föret i väntan på att få lastas. Vi kanske skall leta efter malmhögar runt Lilla Djurgården istället? Det var den ursprungliga platsen för namnet coggænes (nämnt i ett testamente från 1300-talet).

Frågan är om åmynningen det är rätt plats? En verksamhet som pågått i århundraden bör väl lämna spår? Jag har inte hittat några andra källor som varit mer specifika. De tidigare fynden av järnmalm ger i alla fall en liten ledtråd. Visst vore det roligt om vi faktiskt kunde hitta bevis för att en lastplats för järnmalm från 1400-talet. Om inte annat så berikar det Uppsalas historia.

God Jul och Gott Nytt år!

Nu har jag varit iväg och tittat på ett av stadens största flyttblock, Marstastenen eller Skräddarstenen som den också kallas. Är den störst? Nä, vi vet ju att inom kommunen hittar vi Myggstenen som är betydligt större.

Skräddarstenen vid Marsta. Foto: C.G. Alm, 1927.

Det kan ändå vara kul att veta att det är den största stenen som vi hittar på rimligt avstånd från staden. Uppgifterna jag har är från boken Uppsala-traktens naturminnesinventering. Den täcker inte in hela Uppsala kommun men sträcker sig ungefär 8-9 km i vardera riktning från stadens centrum. Här pekar man ut Skräddarstenen som det största flyttblocket inom inventeringsområdet och det får man väl lita på.

Som ni ser på bilderna är den starkt sönderklyftad. Blocket mäter ändå cirka 12 x 15 meter i omkrets och är 8 meter hög. När husen var färre och växtligheten lägre måste den ha varit ett fantastiskt landmärke för de som kom resande från Gävle mot Uppsala eller vise versa.

Det är extra roliga att man ger en vink om ursprunget till namnet Skräddarstenen. Namnet skall den ha fått ”av att folket om torsdagsnätterna hörde klippet av en skräddares sax under densamma”. Tyvärr ger man ingen förklaring till ljudet men vi får glädjas åt det lilla.

Hur som helst var det en trevligt besök och stenen är stor, även om den inte är störst.

Skräddarstenen på Google Maps.